Efter mörkret: inlandsisen

 Det var i alla fall vad en kvällstidning påstod häromdagen: nu kommer inlandsisen. Kul. Här på Töllås började den lägga sig inatt, på den överfulla dammen.

 Det är inte okej. Inte ens efter två månaders regn och mörker. Den här årstiden finns två varianter: antingen mörkt, eller fruset. Det kan väl hända att det är vackert med is och snö, men Tant Grön står faktiskt inte ut med att frysa. Inte heller med att pälsa på sig tjocka vantar och mössor och långkalsonger. Eller att se växterna i trädgården bli stela och lamslagna.

Korsikansk julros. Ett litet hopp om livet. Om den överlever vintern alltså.

När Tant Grön blir gammal nog ska hon fly landet i långa, långa perioder mellan oktober och mars, och det ska bli så skönt.
Ber så mycket om ursäkt för detta negativa och årstidsfientliga inlägg. Det kanske kan uppfattas som stötande av känsliga läsare.

Hur grönt som helst

Bilden föreställer INTE en irländsk turistguide!

 Vi var i Dublin för några år sedan, och träffade på en underhållande turistguide som berättade att under det föregående året hade det bara varit två dagar utan regn. Över huvud taget. På hela året.

 Ungefär så  känns det på min ö just nu. Det regnar i stort sett varje dag. Och skogarna på Orust har extremt gröna heltäckningsmattor. Ganska blöta, men hellre det än grått och fruset. Tycker i alla fall jag.

Solen tittade fram en liten stund på sena eftermiddagen, och det blev en liten  kort runda i trädgården och en svamp-safari i vår närmaste John Bauer-skog.

Tant Gröns trädgårdskrönika 11 oktober

Att bli påkommen med att hasa omkring i foppatofflor och joggingbyxor, det vill man ju verkligen inte. Inte om man vill göra ett gott intryck. Slafsigt och vulgärt tror jag de flesta tycker, i alla fall om man har lite känsla för stil och smak.
Det finns en motsvarighet i trädgårdsvärlden.

Den heter tagetes.

Den som radar upp kraftigt gula och orange tagetes i sina rabatter betraktas som en som inte har riktig koll. Lite gammaldags, inte riktigt med på hur det ser ut i trädgårdar nu för tiden. Har nog inte läst på i trädgårdstidningarna, inte fattat vad som gäller.

Frågan är hur en oskyldig blomma har råkat i detta vanrykte.

Jag tror det är så här:

För det första är tagetes gula och gult är fult. Gult har varit totalt ute ur trädgårdsmodebilden, i alla fall de senaste tjugo åren.

För det andra är tagetes lätta att odla upp själv,  de gror snällt och villigt och växer upp till lätthanterliga plantor och blommar tills frosten tar dem. Utan problem. Och så enkelt får det ju inte vara, det är ju ingen sport.

För det tredje planteras de ofta på kyrkogårdar, just för att de är så lättskötta.Och kyrkogårdsblommor, vill  man ha det i trädgården? Nej, tänkte väl det.

Men jag har något att bekänna: Jag har odlat tagetes hemma hos mig i hela mitt trädgårdsliv. Jag skäms inte för det, och jag tror inte jag är ensam. Det vore förresten konstigt, med tanke på att utbudet av tagetesfrön är så enormt- bara i min närmaste frökatalog, den från Impecta, finns det tjugosju olika sorter, så det måste vara fler än jag som odlar tagetes.

Jag får kanske medge att jag undviker de mest illande gula och orange varianterna, de stela med jättestora fyllda blombollar- men det finns ju så många andra.

En som lyser upp just nu i oktober,precis som den gjort i juni,juli, augusti och september, det är den underbara Linnétagetesen. Fröna kommer ursprungligen från blomsterkungens egen trädgård i Uppsala,där har den odlats i snart 100 år,.Den har rödorange enkla sammetsblommor med gul undersida, den blir ganska hög, och blommorna liksom svävar över andra lägre växter i rabatten.

Jag har den i kruka, för den är lättare att freda från sniglar på det viset, men där har den vuxit sig hög  i sällskap med vita margueriter hela långa sommaren.

Det finns också  en ätlig kryddtagetes, som doftar citron och som har små enkla gula eller orange blommor i täta buskiga plantor. Eller den jättehöga mexikanska tagetesen, som ska vara särskilt  bra om man vill få bort nematoder i jorden, nematoder som skadar rosorna.



Oj,hon hör väl inte till arten tagetes, men hon är en trädgårdskatt, så hon får vara med ändå.

Jag tror att trenden är på väg att vända, jag har sett ett och annat vänligt ord om gula blommor på sista tiden. Och Linnétagetesen, den kan inte ens den strängaste smakpolis ha något emot. Så kanske behöver jag inte smyga mer med mina tagetesar. 
Men foppatofflor och joggingbyxor, det skulle jag aldrig sätta på mig.

Tant Gröns radiokrönika 27 september

Töllås krog och trädgårdar erbjuder idag följande meny:
Till förrätt: en utsökt kompott av färska rosa rosenblad av sorten Romanze

Till huvudrätt: Saftiga rödgula mogna äpplen, serverade med färska toppskott och gröna blad, så mycket du orkar äta.

Till dessert: små nyutslagna knoppar av kärleksört, på en bädd av lammöra och citrontimjan.

Krogen öppnar i skymningen, du kan vara ostörd hela natten, kan till och med lägga dig ner och smälta maten på ett bekvämt underlag av sedum och dagliljor.

Dåligt bordsskick

Hm. Ja det är  väl en sorts sammanfattning av ryktet som går bland traktens älgar just nu.

För jag har gjort det igen. Bjudit dom på mina allra godaste äpplen. Det är  klart att de inte tackar nej. I samma veva passar de på att anställa massaker på rosor, kärleksört och timjan, där de kliver omkring, inte alls lika diskret som de nervösa rådjuren, nej de klampar runt i rabatterna och knäcker buskar och grenar under sin framfärd.

Man glömmer  bort mellan varven, det kanske är lika bra det.

Jag kommer att tänka på en som hade det mycket, mycket värre. Hon hette Annemarta Borgen, och hade en trädgård på Hvaler i södra Norge, Hvaleröarna som ligger strax norr om Koster. Jag såg hennes hus på avstånd när jag åkte runt på Hvaler i somras, och kände stor sympati, fast hon är död sen länge och trädgården ägs av någon annan.

Hon skrev ett par trädgårdsböcker som var min allra största inspiration när jag  började odla växter en gång. Min rosengård och Min örtagård heter de, och där beskriver hon sin trädgård-utan hjälp av minsta lilla fotografi och med en ofantlig lärdom i bagaget- så levande att man känner att  man är med och strövar omkring där  i solen och plockar rosor i stora korgar, och lyssnar på surrande bin och fru Borgens underhållande berättelser.

Och hennes trädgård, den blev en vinter helt ödelagd av sork. Stora gamla fruktträd, en hel örtagård och tvåtusen rosenbuskar grävde sorkarna upp och hade ihjäl,  och det var så illa att hon aldrig orkade återställa sin fantastiska rosengård igen.

Så jämfört med det kan jag väl klara av att bjuda mina älgar på en trerätters meny.

Vem tar hand om disken?

Och om det kan vara till någon tröst för Annemarta Borgen i sin himmel så lever både hon och hennes trädgård kvar i min bokhylla. 

 

Sju sorters blommor

I ett försök att skaffa mig lite inspiration till veckans trädgårdskrönika i radion-det är svårt när regnskurarna avlöser varandra och man får besök av barn som går runt och sälja jultidningar- gick jag ut i trädgården och knipsade av några blommor. De finns faktiskt några kvar, i alla fall av de sorter som är  hyfsat snigelsäkra.
(Fortfarande mobilkamera, men jag har önskat mig en bättre i födelsedagspresent, och den infaller mycket snart!)
Sju sorter hittade jag.  Den jag gillar allra bäst, och som har blommat hela sommaren i en stor kruka -skyddad från sniglarna-är Linnétagetes. Hög och ståtlig,  men ändå luftig ,en riktig svävare med små kraftigt rödbruna blommor med orangegul baksida.
Och det hjälper att röra lite på sig. När jag såg ringblommorna fick jag en flashback till tidigt åttiotal och min första stora trädgårdsinspiratör Annemarta Borgen.Jag tror krönikan ska få handla om henne.

September i rosa

 Rosa är ju inte precis den färg man brukar förknippa med hösten, men faktiskt så är det just det rosa som är bäst hos mig just nu. Fuchsian, som hamnade i en gammal murken stubbe, i skuggan mellan ormbunkar och pepparmynta, har trivts storartat med livet hela sommaren, och tänker sig nog att avsluta säsongen med flaggan i topp.
Bäst att ta sticklingar från den, för den blev verkligen en dunderhit.  Det blev så fint med det ljust rosa i dunklet bland skogsväxterna. Waltz Jubelteen heter den (nu kommer jag ihåg det,  Monne!)

 Och den kära gamla favoriten New Dawn, som blommar och blommar och blommar hela långa sommaren och hösten och ibland ända fram till jul. Underbar är hon, och uthärdar allehanda vedermödor, som ogräs och torka och stundtals allmän vanskötsel.

 Söderrabatten är full av sköldpaddsört. Som för ett ganska tillbakadraget liv fram till augusti, när den börjar visa färg och breda ut sig.  Jag har några vita på gång också, frösådda förra året, som kanske kan bli något nästa sommar.

Och här är undantaget från det rosa temat. Jag är ingen gladiolusmänniska, eller snarare så passar väl inte den ganska torra och sandiga jorden här för denna pampiga blomma. Men jag fick några torra lökar av dotter Maria i Californien förra hösten, och trodde nog egentligen inte att det skulle bli så mycket av dem när jag klämde ner dem i rabatten i våras. Men plötsligt manifesterade den sig : en enda, men vilken färg! Eller hur? Ett helt gäng av de här mitt i sköldpaddsörten, visst vore det läckert?

.Växthus. Så får det bli.

Nu har jag gjort ett ärligt och hederligt försök. Det går att klara sig utan växthus. Det gör det . Man kan ta sig igenom en sommar ändå.. Man måste inte sitta inne i ett växthus när det regnar och känna doften av dill och basilika. Man kan faktiskt hålla sig inomhus och sniffa på kryddorna i köksfönstret istället. Och istället för att skörda rädisor i varm och lucker växthusjord i april så kan man faktiskt köpa sina rädisor på ICA. Det blir troligen billigare.

Man kan avstå från nyskördad sallad och spenat till söndagmiddan i maj, och varför ska man odla alla dessa olika tomatsorter-gula och röda och randiga och  runda och avlånga och stora  och små- vad ska man med alla dem till? Egentligen. Och det är ju bara besvärligt att ta hand om kilovis med gurkor som alla blir färdiga på en gång mitt i sommaren, eller hur?

Och tänk vad jobbigt det är att gå igenom alla frökataloger på våren och bestämma sig för vilken chili och paprika man ska skaffa hem frön till, det finns ju alldeles för många sorter att välja på.  Och tänk på all vattning man måste hålla på med hela tiden

Det går helt enkelt alldeles utmärkt att leva utan växthus.
Ni tror inte på mig, va?

Nej, sanningen är nog den att det kändes lite småttigt  med de där körbärsstora kruktomaterna som  fick stå utomhus och som började bli röda nån gång i augusti. Det blev ingen riktig sån där tomatfrossa.

Och att skörda sommarens enda gurka, det var , tja, lite snopet, även om den var god.

Salladen som stod i krukor högt uppe på en ställning för att få vara ifred, den blev liksom gulaktig och hann aldrig riktigt växa till sig innan den blev bitter.

Rädisor, ja det var bara att glömma, de blev snigelmat utomhus på en gång.

Och det var nästan så jag grät av frustration när jag hade planterat ut en hel rad med förodlad persilja i grönsakslandet och allt blev uppätet på mindre än ett dygn av- ja ni vet vad.

Så det där tolv år gamla växthuset som inte gick att montera upp igen efter vinterstormarna förra året, det får nog faktiskt ersättas, så får det bli. Det får bli ett nytt växthus till våren. Ett växthus som står pall för vindarna och som håller mö.....arna ute. Och kanske dessutom några pallkragar utomhus att odla grönsaker i som man kan förse med taggtråd eller liknande som försvar mot de onämnbara odjuren. Om de inte, i den bästa av världar,  har blivit uppätna av Greta grävling vid det laget.

Färgchock

Wow. Det är inte bara världens vackraste pion, med det vackraste bladverket, de snyggaste knopparna och så de underbara blommorna:  den kommer också med världens  överraskning frampå höstkanten: kolla vilka fröställningar!
Än en gång tack,  Monne för att du reserverade denna tiopoängare åt  mig. Nu gäller det bara att klara den över vintern.
Namnet: sidenpion. Paeonia wittmaniana.
Kul att vara tillbaka i bloggvärlden igen förresten!

Elin & Elin

Thalictrum ´Elin´ och dotter Elin.

Baskiska märkvärdigheter

           Puppy heter denna favorithund i Bilbao.

Den består av 65 000 plantor, är skapad av konstnären Jeff Koons, och är placerad/planterad utanför Guggenheimmuseet. Två gånger om året får den ny kostym. Detta är sommarvarianten-på vintern är det penseer som gäller. Här är det tagetes, lobelior, petunior, begonior mm, vanliga sommarblommor alltså.

Och det är ju inte så märkvärdigt- men det som får en att fundera ett extra varv på värdet av konst och kultur, det är ju vad det här underverket-och då menar jag varken Puppy eller barnbarnet Lucía,-har åstadkommit med själva staden Bilbao.
Den gamla och slitna och faktiskt rätt risiga stan behövde fräschas upp, och innan man gjorde något annat,  så beställde man ett nytt museum av den privata stiftelsen Guggenheim Foundation. Den baskiska regeringen satsade 100 miljoner dollar och fick denna skapelse i glas och titanplåtar, ritad av superarkitekten Frank Gehry ,en byggnad som  man kan se från alla håll i stan.

Det visade sig att den baskiska regeringen gjorde helt rätt- Guggenheimmuseet blev en turistmagnet av stora mått och på bara några år hade den betalat sig i form av storartade skatteintäkter.

I stan byggs det nytt och renoveras och det är inte mycket kvar av de ruggiga bostadsområden och gamla övergivna industritomter som vi såg första gången vi kom till Bilbao för 15 år sen.  Hotell och butiker blomstrar, Michelinstjärnor regnar över krogarna, de gamla stadsdelarna är renoverade och fulla av besökare. Bra tänkt, Baskien. Åk dit! (Insidan av museet är förresten också värd ett besök:  Fram  till den 30 september kan man se en stor utställning med gigantiska färgsprakande landskapsmålningar av den engelske konstnären David Hockney.)

Hit kan man också åka. Detta är också Baskien. Fast utan glas och titan, bara böljande berg och jordbruksmarker, en och annan kal bergstopp med cirklande örnar och gåsgamar. Här och var små byar med gamla stenhus. Ett av dem har sonen med familj tagit sig an, vilket är en god sak, annars hade man nog inte hittat till dessa avlägsna bergstrakter.
Högst upp på ovanstående berg växer det blåbär, och med tanke på att toppen ligger på 900 meters höjd, så är det förenat med vissa besvär att komma åt dem.
I Baskien är till och med blåbären märkvärdiga.

Men vad heter den???

Här trivs den alldeles ypperligt, denna av Monne på Alen trädgård uppfostrade lilla fuchsia. En sönderfallande trädstubbe, inne i woodland-avdelningen av ruinen, fick den bo i. Omgiven av ormbunkar och pepparmynta. Denna regniga sommar har jag nog bara behövt ge den vatten en enda gång.
Och när jag tänker närmare på saken så minns jag faktiskt att vi haft en härdig-ja i alla fall på papperet-fuchsia planterad på denna plats tidigare. Jag tror den klarade tre vintrar innan den fick ge sig. Jag tror den heter Fuchsia magellanica,  och är den sort som man hittar som villahäck och vid vägkanter på Irland.
Så den lär gilla vårt rådande klimat.
Men jag tappade namnskylten långt ner i botten av stubben när jag planterade den. Vad heter den???

Snart ska jag sluta...

...ägna mig åt mina pioner, för de är dessvärre på upphällningen. Detta kan vara en av de sista av denna sort- Festiva maxima??-  som fortfarande är fräsch. Det står två liknande pioner intill varandra, som först är rosa, sedan övergående till vita, med enorma tunga blomhuvuden. Jag vet att den ena är Festiva Maxima och att den har röda stänk till en början, och sedan bleknar. Den andra har jag tappat bort skylten till.
Men Bowl of Beauty kommer att visa upp sig ett tag till. Den har den goda vanan att utveckla sina sidoknoppar, dessutom är stjälkarna kraftigare så den håller sig upprätt. Bra pion.
Men, fortfarande önskas fler tips på pioner som blommar senare på sommaren!

Fler pioner

 Totalt pionfnatt kan man få just nu. Festiva Maxima skall detta vara, men jag minns att den har varit mer vit än rosa tidigare år. Kan den ha lånat lite färg från grannen Sarah Bernhardt? De röda stänken i mitten är i alla fall rätt.

En nykomling, en kinesisk luktpion, planterad hösten 2010, köpt för många många pengar från danska Pionexperten. Blommar för första gången i år: Men visst är den flott! För att inte tala om namnet: ´Den upphöjda sandstjärnan´! Jag köpte en som heter ´Skimrande havet´ också, men den har inte tänkt blomma i år heller.

Pionerna rår de inte på

De har stått med stora stora knoppar i regnet och  bara väntat. Men nu har det varit sol i två dagar, och kaboom! - så har pionerna slagit ut!  Tjugo-trettio blommor var utslagna när jag kom hem från jobbet, och det finns inte en snigeljä.....l som vågar sig på dem.
Den rosa bondpionen och Sarah Bernhard har varit utslagna någon vecka, men de har inte så många år på nacken som de som står  för själva huvudföreställningen:  när Bowl of Beauty och den röda bondpionen intar scenen, då finns det inget annat i trädgården som kan konkurrera.

Det sägs att det finns pioner som  är bortåt hundra år gamla, och mina blir i alla fall bara bättre och bättre ju äldre de blir. De första  i den här rabatten planterade jag nog för bortåt 25 år sedan. Och det verkar inte som om de är särskilt bekymrade för regnet heller. Är det möjligen någon som känner till pioner som blommar i juli-augusti? Sådana vill jag ha!

(Och så vill jag ha en ny kamera. Jobbmobilen i all ära, men den är en skral ersättning för min kära lilla Lumix som packade ihop på Chelsea Flower Show.)

Vedervärdiga varelser och undersköna blomster. Radiokrönika den 20 juni

Egentligen borde jag inte göra den här krönikan för man ska inte klaga när det närmar sig midsommar och det är som allra grönast och vackrast och en Tant Grön borde ligga i hängmattan och tugga på ett grässtrå och insupa doften av blommande rosor i fulla drag.
Så jag tänker inte klaga. Jag tänker bara konstatera: mördarsniglar är, och nu tänker jag svära- mördarsniglar är ett rent helvete.

Grönsakslandet är kalätet, inte ens ogräset är kvar, de har käkat upp alla småplantor av sommarblommor, de kryper upp i tomatkrukorna och lägger äckliga högar med ägg och de kryllar, ja verkligen kryllar på det mest vedervärdiga sätt under narcissernas blad som jag har lämnat för att vissna ner. Det hjälper inte att sätta upp krukorna med dahlior på ett bord för att  få ge dem en chans att växa till sig ifred , varje  nytt litet skott blir omsorgsfullt avgnagt av de vedervärdiga kräken som tar sig fram överallt.
Men, som sagt, jag ska inte klaga.
Detta är förmodligen ett i-landsproblem. Det hade varit värre om de hade ätit upp skördarna för folk som svälter. Det gör inte vi.

Vi bara gnäller. 

Och det ska jag sluta med  nu. I fortsättningen ska jag blunda när jag passerar det skövlade grönsakslandet, jag ska blunda och styra stegen mot rosor och pioner istället. Jag ska betrakta de små myrorna som springer runt på knopparna av Sarah Bernhardt och Festiva maxima och den röda bondpionen som har minst femtio knoppar som är på väg att spricka ut. Jag ska sätta mig och rensa lite ogräs under den utslagna busken med vita doftande vresrosor och jag ska knipsa av och ta in blommande schersminkvistar och sätta dem i vas tillsammans med den röda rosen som jag har tappat bort namnet på.

Jag ska gå ett varv inne i lagårdsruinen precis när daggen faller och svepa förbi äppelrosen och så ska jag råka trampa på en kvist av pepparmyntan som växer mitt i stigen, och stanna till några sekunder och bara andas in doften av mynta som stiger upp från marken.
Och då ska jag  inte vara ett dugg arg på några dumma mördarsniglar, jag ska njuta av det som är vackert istället och bara tänka att nu är det den allra ljusaste tiden, det är just den här stunden som vi ska ska minnas och spara och bevara.

Mission completed

Projektet som påbörjades i mars är nu fullbordat. Så lång tid tog det att rensa igenom trädgården ända ut i dess avlägsnaste delar. Sista röjet blev medeltidsrummet i lagårdsruinen. Eller klosterruinen, det låter liksom lite tjusigare.Som om det hade stått ett uråldigt kloster på platsen istället för en ladugård med hästar och grisar.  Inspirationen kommer från Hvitsköls klosterträdgård på Jylland, där man har delat in trädgården med läkeväxter efter vilka delar av kroppen som växterna anses vara nyttiga för.  

Till vänster växer ålandsrot, hålrot och ormrot, till höger vadstenamynta, myskmadra, läkemalva, klostergemsrot, lavendel och havtorn.

Så långt har vi inte lyckats komma, men vi har i alla fall en avdelning med medeltida läkeväxter. Har fortfarande inte lyckats med den mest omsusade av dem alla, alrunan. Den äter sniglarna upp.

"Completed" är förstås en överdrift. Det är väl snarare dags att börja om från början. Den vita rabatten skriker efter ett rejält röj bland liljekonvaljer och irisar som dessvärre har glömt bort att blomma i år.
Och rabatten ovanför dammen behöver ny flis i gångarna. Det får bli imorgon.

Det vita löjtnantshjärtat är världens bästa växt. Kommer tidigt, klarar snigelattacker och blommar länge, länge. Nu letar jag efter vita fänrikshjärtan.

Gult och blått idag igen

Ja, jag vet. Det var igår det var nationaldag.  Och den firade jag av hjärtans lust med grävning och rensning och plantering. Fast så fort jag lyfte blicken så fanns det något blått eller gult i närheten.
Och idag  är det studentfirande, så det blir nog en blågul studentbukett till de sköna damerna Alma och Emilia!

Chelsea Flower Show och annat engelskt godis 3

Jag måste få berätta lite mer om England. När vi var i London bodde vi  på en hotellgata som visserligen heter Sussex gardens, men ligger mitt i vimlet i centrala London.

Själva Sussex däremot, är fullt av såna där trädgårdar som man bara kan drömma om hemma i det blåsiga Bohuslän. Hela södra England förresten, är en enda stor trädgård.

Jag kan inte fatta att ett land som har trängt ihop så fruktansvårt många människor på en såpass liten yta ändå kan bjuda på den ultimata landsbygdsidyllen.I stort sett överallt.

I byarna står medeltidshusen som spön i kullerstensbacken, inklädda i blåregn och klätterrosor, och man väntar sig en kommissarie Morse eller en Miss Marple som kommer spankulerande längs den häckprydda landsvägen med pannan i djupa veck,på väg att avlägga visit hos den mordmisstänkte kyrkoherden.

En annan typisk engelsk karaktär är den ytterst okonventionella Vita Sackville West, en dam av hög börd, uppvuxen på .ett stort gods, som flyttade in på Sissinghurst Castle i Kent någon gång på trettiotalet. Den platsen som jag berättade om i det förra inlägget. Där skapade hon tillsammans med sin make Harold inte bara en trädgård utan också en liten nätt skrivarlya i ett  högt femtonhundratalstorn "with a view to die for" som det brukar heta i engelska fastighetsprogram på TV. Fin guidning fick vi där av goda bloggvännen Nilla som har avundsvärt nära till Sissinghurst

.Herrskapet på Sissinghurst var också berömda för sina privata skandaler. Trots att de förblev gifta med varann och fick flera barn, så hade Harold kärleksaffärer med andra män, och Vita var en gång på väg att rymma till Paris med sin gamla barndomsbästis Violet som hon plötsligt blev passionerat förälskad i. En annan affär hade hon med den ännu mer berömda författaren Virginia Woolf.

Men, som man säger i England: "Keep calm and carry on". Äktenskapet höll och för några år sen gav sonen Nigel ut en kärleksfullt redigerad samling av föräldrarnas brev till varandra.



Här, i ett förträffligt litet hotell i Nillas by vid sykusten, skulle man också kunna tänka sig att sitta och skriva.

Nästa år fyller Chelsea Flower Show 100 år, och nog borde man väl kunna pallra sig dit igen nu när man liksom har fått upp ångan.

Chelsea Flower Show och annat engelskt godis 2

 Man skulle kunna cirkulera i södra England i flera veckor och titta på trädgårdar. Eller månader. Eller året runt, förresten, de förändras ju hela tiden. Den här trädgården råkade vi snubbla över när vi var på väg med bil mellan sydkusten och London och det började bli lunchdags. Merriments Gardens,  en kombinerad restaurang/plantskola/botanisk trädgård. Typisk engelsk stil med välklippta häckar, gräs- och grusgångar, labyrinter och gigantiska  böljande rabatter med buskar och perenner.

En sorts naturens egen grusträdgård på sydkusten, öster om Hastings. Jag tror det är crambe maritima, strandkål. Snyggt och välordnat, som om en riktig gardener hade varit i farten.

 Wisteria överallt, både blå och vita. Den här hittade vi i Wivenhoe,  en liten by utanför Colchester, vid floden Colne. Det är  där den engelska dottern håller hus.

 Och detta är hennes kvällspromenadstråk, längs floden. Kan inte sluta fascineras av tidvattnet, och alla båtar som plötsligt står nerklämda i bottenleran när det är lågvatten.

 Sissinghurst! Det tog 35 år innan jag lyckades ta mig dit sedan jag först hörde talas om Sissinghurst Castle, och Vita Sackville Wests berömda vita trädgård i Kent. Berömd, med all rätt.Inspirationskälla till alla andra vita trädgårdar världen över,  inklusive min egen lilla vita rabatt.  Men hela tädgården, med alla  vackra murar och byggnader, är  mycket mycket större  och ännu mer spännande än jag hade föreställt mig. Strama klippta häckar,  geometriska former och så tornet, Vitas lilla skrivarlya. Och det hela blir ju inte sämre av familjens okonventionella liv.
 Vad vore ett medeltida trädgårdstorn utan en klätterros? Den här går inte av för hackor. Med en miljon dubbla små gula rosor. Som möter en vitblommande bergsklematis på den andra sidan.

Undrar om man kan spela någon sorts sällskapsspel med pensionärerna på  det här brädet?

 

Ormrot,  OK. Den klarar jag. En förträfflig växt. Den där höga ligusterhäcken blir det nog värre med. Och blåregnet, det lär jag nog aldrig kunna åstadkomma . Men det gör inte så mycket. Det blir mycket roligare att trädgårdsturista på det viset.

Nu bråkar datorn med mig igen och låter mig inte lägga in fler bilder. Men jag återkommer i ämnet!