Chelsea Flower Show och annat engelskt godis 3

Jag måste få berätta lite mer om England. När vi var i London bodde vi  på en hotellgata som visserligen heter Sussex gardens, men ligger mitt i vimlet i centrala London.

Själva Sussex däremot, är fullt av såna där trädgårdar som man bara kan drömma om hemma i det blåsiga Bohuslän. Hela södra England förresten, är en enda stor trädgård.

Jag kan inte fatta att ett land som har trängt ihop så fruktansvårt många människor på en såpass liten yta ändå kan bjuda på den ultimata landsbygdsidyllen.I stort sett överallt.

I byarna står medeltidshusen som spön i kullerstensbacken, inklädda i blåregn och klätterrosor, och man väntar sig en kommissarie Morse eller en Miss Marple som kommer spankulerande längs den häckprydda landsvägen med pannan i djupa veck,på väg att avlägga visit hos den mordmisstänkte kyrkoherden.

En annan typisk engelsk karaktär är den ytterst okonventionella Vita Sackville West, en dam av hög börd, uppvuxen på .ett stort gods, som flyttade in på Sissinghurst Castle i Kent någon gång på trettiotalet. Den platsen som jag berättade om i det förra inlägget. Där skapade hon tillsammans med sin make Harold inte bara en trädgård utan också en liten nätt skrivarlya i ett  högt femtonhundratalstorn "with a view to die for" som det brukar heta i engelska fastighetsprogram på TV. Fin guidning fick vi där av goda bloggvännen Nilla som har avundsvärt nära till Sissinghurst

.Herrskapet på Sissinghurst var också berömda för sina privata skandaler. Trots att de förblev gifta med varann och fick flera barn, så hade Harold kärleksaffärer med andra män, och Vita var en gång på väg att rymma till Paris med sin gamla barndomsbästis Violet som hon plötsligt blev passionerat förälskad i. En annan affär hade hon med den ännu mer berömda författaren Virginia Woolf.

Men, som man säger i England: "Keep calm and carry on". Äktenskapet höll och för några år sen gav sonen Nigel ut en kärleksfullt redigerad samling av föräldrarnas brev till varandra.



Här, i ett förträffligt litet hotell i Nillas by vid sykusten, skulle man också kunna tänka sig att sitta och skriva.

Nästa år fyller Chelsea Flower Show 100 år, och nog borde man väl kunna pallra sig dit igen nu när man liksom har fått upp ångan.