Pionerna rår de inte på

De har stått med stora stora knoppar i regnet och  bara väntat. Men nu har det varit sol i två dagar, och kaboom! - så har pionerna slagit ut!  Tjugo-trettio blommor var utslagna när jag kom hem från jobbet, och det finns inte en snigeljä.....l som vågar sig på dem.
Den rosa bondpionen och Sarah Bernhard har varit utslagna någon vecka, men de har inte så många år på nacken som de som står  för själva huvudföreställningen:  när Bowl of Beauty och den röda bondpionen intar scenen, då finns det inget annat i trädgården som kan konkurrera.

Det sägs att det finns pioner som  är bortåt hundra år gamla, och mina blir i alla fall bara bättre och bättre ju äldre de blir. De första  i den här rabatten planterade jag nog för bortåt 25 år sedan. Och det verkar inte som om de är särskilt bekymrade för regnet heller. Är det möjligen någon som känner till pioner som blommar i juli-augusti? Sådana vill jag ha!

(Och så vill jag ha en ny kamera. Jobbmobilen i all ära, men den är en skral ersättning för min kära lilla Lumix som packade ihop på Chelsea Flower Show.)

Vedervärdiga varelser och undersköna blomster. Radiokrönika den 20 juni

Egentligen borde jag inte göra den här krönikan för man ska inte klaga när det närmar sig midsommar och det är som allra grönast och vackrast och en Tant Grön borde ligga i hängmattan och tugga på ett grässtrå och insupa doften av blommande rosor i fulla drag.
Så jag tänker inte klaga. Jag tänker bara konstatera: mördarsniglar är, och nu tänker jag svära- mördarsniglar är ett rent helvete.

Grönsakslandet är kalätet, inte ens ogräset är kvar, de har käkat upp alla småplantor av sommarblommor, de kryper upp i tomatkrukorna och lägger äckliga högar med ägg och de kryllar, ja verkligen kryllar på det mest vedervärdiga sätt under narcissernas blad som jag har lämnat för att vissna ner. Det hjälper inte att sätta upp krukorna med dahlior på ett bord för att  få ge dem en chans att växa till sig ifred , varje  nytt litet skott blir omsorgsfullt avgnagt av de vedervärdiga kräken som tar sig fram överallt.
Men, som sagt, jag ska inte klaga.
Detta är förmodligen ett i-landsproblem. Det hade varit värre om de hade ätit upp skördarna för folk som svälter. Det gör inte vi.

Vi bara gnäller. 

Och det ska jag sluta med  nu. I fortsättningen ska jag blunda när jag passerar det skövlade grönsakslandet, jag ska blunda och styra stegen mot rosor och pioner istället. Jag ska betrakta de små myrorna som springer runt på knopparna av Sarah Bernhardt och Festiva maxima och den röda bondpionen som har minst femtio knoppar som är på väg att spricka ut. Jag ska sätta mig och rensa lite ogräs under den utslagna busken med vita doftande vresrosor och jag ska knipsa av och ta in blommande schersminkvistar och sätta dem i vas tillsammans med den röda rosen som jag har tappat bort namnet på.

Jag ska gå ett varv inne i lagårdsruinen precis när daggen faller och svepa förbi äppelrosen och så ska jag råka trampa på en kvist av pepparmyntan som växer mitt i stigen, och stanna till några sekunder och bara andas in doften av mynta som stiger upp från marken.
Och då ska jag  inte vara ett dugg arg på några dumma mördarsniglar, jag ska njuta av det som är vackert istället och bara tänka att nu är det den allra ljusaste tiden, det är just den här stunden som vi ska ska minnas och spara och bevara.

Mission completed

Projektet som påbörjades i mars är nu fullbordat. Så lång tid tog det att rensa igenom trädgården ända ut i dess avlägsnaste delar. Sista röjet blev medeltidsrummet i lagårdsruinen. Eller klosterruinen, det låter liksom lite tjusigare.Som om det hade stått ett uråldigt kloster på platsen istället för en ladugård med hästar och grisar.  Inspirationen kommer från Hvitsköls klosterträdgård på Jylland, där man har delat in trädgården med läkeväxter efter vilka delar av kroppen som växterna anses vara nyttiga för.  

Till vänster växer ålandsrot, hålrot och ormrot, till höger vadstenamynta, myskmadra, läkemalva, klostergemsrot, lavendel och havtorn.

Så långt har vi inte lyckats komma, men vi har i alla fall en avdelning med medeltida läkeväxter. Har fortfarande inte lyckats med den mest omsusade av dem alla, alrunan. Den äter sniglarna upp.

"Completed" är förstås en överdrift. Det är väl snarare dags att börja om från början. Den vita rabatten skriker efter ett rejält röj bland liljekonvaljer och irisar som dessvärre har glömt bort att blomma i år.
Och rabatten ovanför dammen behöver ny flis i gångarna. Det får bli imorgon.

Det vita löjtnantshjärtat är världens bästa växt. Kommer tidigt, klarar snigelattacker och blommar länge, länge. Nu letar jag efter vita fänrikshjärtan.

Gult och blått idag igen

Ja, jag vet. Det var igår det var nationaldag.  Och den firade jag av hjärtans lust med grävning och rensning och plantering. Fast så fort jag lyfte blicken så fanns det något blått eller gult i närheten.
Och idag  är det studentfirande, så det blir nog en blågul studentbukett till de sköna damerna Alma och Emilia!

Chelsea Flower Show och annat engelskt godis 3

Jag måste få berätta lite mer om England. När vi var i London bodde vi  på en hotellgata som visserligen heter Sussex gardens, men ligger mitt i vimlet i centrala London.

Själva Sussex däremot, är fullt av såna där trädgårdar som man bara kan drömma om hemma i det blåsiga Bohuslän. Hela södra England förresten, är en enda stor trädgård.

Jag kan inte fatta att ett land som har trängt ihop så fruktansvårt många människor på en såpass liten yta ändå kan bjuda på den ultimata landsbygdsidyllen.I stort sett överallt.

I byarna står medeltidshusen som spön i kullerstensbacken, inklädda i blåregn och klätterrosor, och man väntar sig en kommissarie Morse eller en Miss Marple som kommer spankulerande längs den häckprydda landsvägen med pannan i djupa veck,på väg att avlägga visit hos den mordmisstänkte kyrkoherden.

En annan typisk engelsk karaktär är den ytterst okonventionella Vita Sackville West, en dam av hög börd, uppvuxen på .ett stort gods, som flyttade in på Sissinghurst Castle i Kent någon gång på trettiotalet. Den platsen som jag berättade om i det förra inlägget. Där skapade hon tillsammans med sin make Harold inte bara en trädgård utan också en liten nätt skrivarlya i ett  högt femtonhundratalstorn "with a view to die for" som det brukar heta i engelska fastighetsprogram på TV. Fin guidning fick vi där av goda bloggvännen Nilla som har avundsvärt nära till Sissinghurst

.Herrskapet på Sissinghurst var också berömda för sina privata skandaler. Trots att de förblev gifta med varann och fick flera barn, så hade Harold kärleksaffärer med andra män, och Vita var en gång på väg att rymma till Paris med sin gamla barndomsbästis Violet som hon plötsligt blev passionerat förälskad i. En annan affär hade hon med den ännu mer berömda författaren Virginia Woolf.

Men, som man säger i England: "Keep calm and carry on". Äktenskapet höll och för några år sen gav sonen Nigel ut en kärleksfullt redigerad samling av föräldrarnas brev till varandra.



Här, i ett förträffligt litet hotell i Nillas by vid sykusten, skulle man också kunna tänka sig att sitta och skriva.

Nästa år fyller Chelsea Flower Show 100 år, och nog borde man väl kunna pallra sig dit igen nu när man liksom har fått upp ångan.

Chelsea Flower Show och annat engelskt godis 2

 Man skulle kunna cirkulera i södra England i flera veckor och titta på trädgårdar. Eller månader. Eller året runt, förresten, de förändras ju hela tiden. Den här trädgården råkade vi snubbla över när vi var på väg med bil mellan sydkusten och London och det började bli lunchdags. Merriments Gardens,  en kombinerad restaurang/plantskola/botanisk trädgård. Typisk engelsk stil med välklippta häckar, gräs- och grusgångar, labyrinter och gigantiska  böljande rabatter med buskar och perenner.

En sorts naturens egen grusträdgård på sydkusten, öster om Hastings. Jag tror det är crambe maritima, strandkål. Snyggt och välordnat, som om en riktig gardener hade varit i farten.

 Wisteria överallt, både blå och vita. Den här hittade vi i Wivenhoe,  en liten by utanför Colchester, vid floden Colne. Det är  där den engelska dottern håller hus.

 Och detta är hennes kvällspromenadstråk, längs floden. Kan inte sluta fascineras av tidvattnet, och alla båtar som plötsligt står nerklämda i bottenleran när det är lågvatten.

 Sissinghurst! Det tog 35 år innan jag lyckades ta mig dit sedan jag först hörde talas om Sissinghurst Castle, och Vita Sackville Wests berömda vita trädgård i Kent. Berömd, med all rätt.Inspirationskälla till alla andra vita trädgårdar världen över,  inklusive min egen lilla vita rabatt.  Men hela tädgården, med alla  vackra murar och byggnader, är  mycket mycket större  och ännu mer spännande än jag hade föreställt mig. Strama klippta häckar,  geometriska former och så tornet, Vitas lilla skrivarlya. Och det hela blir ju inte sämre av familjens okonventionella liv.
 Vad vore ett medeltida trädgårdstorn utan en klätterros? Den här går inte av för hackor. Med en miljon dubbla små gula rosor. Som möter en vitblommande bergsklematis på den andra sidan.

Undrar om man kan spela någon sorts sällskapsspel med pensionärerna på  det här brädet?

 

Ormrot,  OK. Den klarar jag. En förträfflig växt. Den där höga ligusterhäcken blir det nog värre med. Och blåregnet, det lär jag nog aldrig kunna åstadkomma . Men det gör inte så mycket. Det blir mycket roligare att trädgårdsturista på det viset.

Nu bråkar datorn med mig igen och låter mig inte lägga in fler bilder. Men jag återkommer i ämnet!