onsdag 30 juni 2010

Pionparad och mystisk lucka

Nu är stora pionshowen igång. Jag tror aldrig att den har varit så storslagen förut. Fem pioner, ganska tätt tillsammans, som en gigantisk brudbukett mitt i gräsmattan. OM rabatten klarar sig från den stora avloppsgrävningen, så funderar jag på att bygga ut den ytterligare. Den är nästan som en parad med galaklädda filmstjärnor på röda mattan i Cannes eller Hollywood- pioner kan bara inte bli för mycket.
Längst till vänster på bilden:Bowl of beauty (den med 72 knoppar).
Festiva Maxima, stora tunga blommor med röda stänk.
Kan det vara denna som heter Peacher? Jag vet alldeles bestämt att jag har köpt en med det namnet, men jag är inte säker på om det är den ...

eller den här. Fast jag tror att detta är Sarah Bernhardt. Eller tvärtom.
Det här är i alla fall den som kallades för röd bondpion när jag köpte den för många år sedan. Det finns många varianter på blommor: från tätt fyllda till nästan helt enkla, på en och samma planta. Den behöver knappt något stöd alls, fast den har massor av stora blommor.

På tillväxt i en kruka står en nyköpt Alexander Fleming, som ska bli starkt rosa. Det är en av de plantor jag har köpt på grund av namnet- efter yngste sonen- så den tänker jag inte tappa bort namnet på.
Och här står hotet mot själva pionrabatten: reningsverket som ska grävas ner i gräsmattan. Med anslutningar från huset, långa diken som ska genomkorsa trädgården.

Fast är det ett reningsverk egentligen? Jag tycker mera den ser ut som den mystiska "luckan" , the hatch, i TV-serien Lost. Den som de strandsatta människorna på den öde ön hittade nergrävd mitt i djungeln, med en massa kommunikationsapparater i. Och vad är det den har på ovansidan? Ser det inte ut som en övervakningskamera? Är det hälsoskyddsnämnden som ska hålla koll på att allt sköts som det ska? Lite spöklikt känns det.

På fredag ska den grävas ner. Som sagt, håll tummarna för mina pioner. Fortsättning följer.

lördag 26 juni 2010

Fler som gillar körvel

Mitt i örtlandet, mellan körvel, timjan och vinruta, har Vifslan gjort sig en egen plats. Hon kryper så långt hon kan in under de stora skuggande körvelbladen, och där ligger hon gärna och spinner medan vi vistas i den delen av trädgården. Sällskaplig, men inte påträngande.
Det är lite knepigt med katter i trädgården just nu. Nysådda grönsaksland är väldigt frestande att använda som toalett. Inte så kul, så jag försöker hålla dem vattnade och ständigt fuktiga, så inte katterna går dit och krafsar.

Men pionerna däremot verkar trivas ypperligt med att fungera som katt-tillhåll. Den rosa pionen, Bowl of Beauty, var den första jag planterade, så den är över 20 år gammal. Men jag tycker att den fortfarande blir större och större för varje år. Idag räknade jag till 72 knoppar. Och jag tror att en del av detta är katternas förtjänst. De gödslar pionrabatten väl.

Pionerna står lite avigt till, mitt i stekande sol, i ganska torr och mager jord, och som en ö i gräsmattan. Alla barn som vistas i trädgården använder pionrabatten som hopphinder. Snart kommer de att tvångsförflyttas på grund av avloppsgrävning- pionerna alltså, inte barnen- och då har jag tänkt hitta en lite bättre plats för dem. Eller kanske sprida ut dem i fler rabatter. Men de är en fantastisk syn när alla blommar på en gång. Och nu har det börjat!

måndag 21 juni 2010

Dahliastrategi

Jag vill inte ge upp dahliorna.

Jag fick några knölar av min svärmor i Värmland för nästan 20 år sedan. De är höga, röda och många. Och de ska ge mängder av blommor i juli, augusti och september, så många att man ständigt kan ha stora vaser fyllda med röda dahlior på bordet i vardagsrummet.

Men det är fler än vi som gillar dahlior i denna trädgård. Många fler. Jag skulle nog kunna påstå att de är i majoritet. Maken gjorde ett test i maj, och satte ut några knölar direkt i jorden. Bara för att kolla hur det skulle gå. Det gick förstås inte alls. Jag kollade idag. Varenda liten antydan till grönt skott är omsorgsfullt avgnagt.

Det är naturligtvis sniglar. Mördarsniglar. Glupska, slemmiga, allmänt vedervärdiga och många, många, många. Vi har åkrar på ena sidan trädgården och skog på den andra, så vi har inte en chans att hålla dem borta. De kom i stora skaror förra året, och nu är de dom som regerar.

Strategin går ut på att sätta dahliorna i stora krukor och ge dem ett rejält försprång. Det ska finnas så mycket dahlia i krukan att man ska hinna ha ihjäl snigeln innan den har haft ihjäl plantan, liksom.

Idag var stora dahliaplanteringsdagen. Jag har varit ledig från jobbet och baxat ner nitton dahlior av ovanstående dimension på plats i rabatterna.


Här är en liten del av dagens resultatet. Det slutliga resultatet kräver förmodligen timmar av snigelplockande och -mördande. Men jag hoppas få visa en bild på det rödblomstrande resultatet om några veckor. Upp till kamp! Håll tummarna!

torsdag 17 juni 2010

Parisiska parker och bokhandlare

Den som påstår att Paris inte är en romantisk stad, den måste vara både blind och döv och sakna merparten av våra övriga sinnen. Paris=romantik. Och man måste inte vara ung och nyförälskad, det går så bra att vara medelålders och stabilt gift sedan 20 år.

Kolla bara på rosorna! Det skulle kunna vara lite vulgärt, lite för mycket av det goda - men inte här inte, här är det bara romantiskt. Parken är Jardin de Plantes, Paris´ officiella botaniska trädgård, lekpark, zoo och joggingstråk.Ett naturhistoriskt museum finns också i parken. När vi var där hade stan just drabbats av stora skyfall som förstört en massa växter, men rosorna hade klarat sig bra. Där finns också en mycket innehållsrik örtagård. Och alleér av lönnar och plataner.

Här är en trädgård av den mer storslagna typen. Les Tuileries. Parken som börjar vid Louvren och fortsätter och fortsätter. Den byter namn men i princip så bara fortsätter den spikrakt förbi obelisken vid Place de la Concorde och övergår sedan lika spikrakt i Champs Elysées med sina alleer ända bort till Triumfbågen. Den änden undviker man gärna om man vill fortsätta vara romantisk, där är det ett trafikh-e.
Alltihop är geometriskt exakt, fruktansvärt välplanerat, välklippt och välansat. Inte lika trivsamt som Jardin de Plantes, men visst är det imponerande. Och fullsmockat av turister förstås. En öl i parken kostar 85 spänn. Nästan lika dyrt som i Oslo.

Och se vad vi hittade! En yttepytteliten trädgård mitt i den gigantiska parken. Uppbyggd på en liten plattform av plåt. Komplett med gräsmatta, tusenskönor och en geometrisk plantering i mitten. Och den lilla bokhandeln ligger inrymd, som ett hål i väggen, i den stora terrassmuren som leder upp mot Louvren-delen av parken.
La Musée de la vie Romantique, ja det heter faktiskt så. Museet består av ett författar- och konstnärshem i Montmartre från mitten av 1800-talet. Där bodde bland andra George Sand, hon som är mest berömd numera för att hon levde ihop med Frédéric Chopin under många år.

Själv skrev hon massor av böcker och artiklar och var en tidig förkämpe för kvinnors rättigheter.
Förutom det romantiska 1800-talshemmet hittar man en romantisk rosenträdgård med en liten romantisk teservering i ett orangeri. Och inträdet är gratis.
Och här är det, Shakespeare & Co! Numera finns denna legendariska bokhandel med i turistguiderna, så det är gott om besökare. Inte minst på grund av läget förstås, mitt emot Notre Dame, på vänstra stranden. Rue de Bucherie är gatuadressen.

Kort historik: En amerikansk kvinna vid namn Sylvia Beach öppnade en butik med detta namn på en annan gata i närheten. Den blev ett tillhåll för engelskspråkiga författare och intellektuella som höll till i Paris under 1920- och 30-talen. Till exempel berömdheter som James Joyce, F Scott Fitzgerald, Hemingway, Anais Nin.

Och när engelska och amerikanska förläggare inte vågade ge ut James Joyce´s Ulysses så gjorde Sylvia Beach det istället. Bokhandeln stängdes av nazisterna 1941.

Nuvarande ägaren George Whitman, stor beundrare av Sylvia Beach, öppnade alltså sin bokhandel med samma namn på den nuvarande adressen 10 år senare.
Det är trångt och verkligen packat med böcker, på varenda yta där det kan få plats en bok.

Jo, George Whitman, han är berömd för helt andra saker än Sylvia Beach (som han för övrigt döpte sin dotter efter. Hon heter Sylvia Beach Whitman).
Han låter unga litteraturintresserade människor bo i bokhandeln. Villkoret är att de läser en bok om dagen, och hjälper till i affären.
Min dotter Elin höll till här några månader för tio år sedan.
Då sov hon i den här lilla soffan, på den övre våningen i bokhandeln. Med sina tillhörigheter under huvudkudden, i princip. Hennes kompis bodde på en likadan soffa mittemot. De läste böcker, hjälpte till i bokhandeln, var med och arrangerade poesiuppläsningar och andra litterära evenemang. George Whitman var 86 år och lagade pannkakor åt alla de unga bokläsarna varje söndag.

Officiellt är det hans dotter som har tagit över verksamheten nu, men George hänger med, fast han är 96. Flickan i kassan berättade att det är fortfarande han som har sista ordet när det gäller viktiga angelägenheter.

Och det finns alltså en bok om livet på Shakespeare&Co, skriven av en kanadensisk journalist vid namn Jeremy Mercer. Han var där samtidigt som dottern och hon och kompisen lär vara omnämnda i boken. Den säljs INTE i själva bokhandeln. George Whitman anser inte att den är helt accurate in all the details. Och det är ju han som bestämmer.

fredag 11 juni 2010

En odödlig skönhet

Töllås Trädgård ber att få presentera: Drottningen själv, denna vecka-Iris "Immortality"!
För ögonblicket är vi så upptagna med att packa och tvätta och packa om och däremellan ägna oss åt påtvingat förvärvsarbete, så vi hinner knappt hälsa på den sköna damen. Bäst att odödliggöra henne här också, så man minns hur hon ser ut.

Dessbättre får hon vara ifred för sniglar, så vi har faktiskt stora chanser att få träffa henne när vi kommer tillbaka.

Förra helgen familjebesök på Gotland, och nu bröllopsdag i Paris. Det var inte meningen från början, men det blev lite tajt mellan utflykterna...

Återkommer med rapport från kastanjealléer och andra parisiska attraktioner! Och Nilla förresten, Shakespeare&Co ingår självklart i planen.

tisdag 8 juni 2010

Gotland är fullt av trädgårdar

Den vackraste av dem alla är nog DBW-s botaniska trädgård i Visby. Grundad, och fortfarande omhändertagen av herrklubben vid namn De Badande Wännerna.
Möjligen lite otidsenligt. Men parken är underbart vacker. Här finns mullbärsträd och gigantiska murgrönor, gamla valnötsträd, gingko, tulpanträd och näsduksträd. Stora gamla magnoliaträd.Och vackra planteringar av örter, perenner och rosor. Lugnt och stilla är det i början av juni. Annat var det i Ulf Lundells roman Jack. Det var här som Jack och hans kompisar rumlade runt och knyckte spikklubba ur örtagården och satte i sig.
Almedalen tillhör fortfarande Visbyborna. Snart är det full cirkus här med invasion av hela det politiska etablissemanget med anhang. Almedalsveckan infaller om ungefär en månad. I år blir det säkert ännu mer uppståndelse eftersom det är valår. Vissa Visbybor tycker det är jättekul, andra lämnar stan.
Men än så länge ligger invånarna på filtar under de blommande päronträden och njuter av försommaren.
En trädgård i mycket mycket litet format hittade vi på kyrkogården på Fårö. Här vilar den store IB med sin sista hustru. Jag antar att det kommer busslaster med turister hit när den säsongen är i full gång, men resten av året är det en riktigt fridfull plats med susande trädkronor, en liten stengärdesgård och utsikt över hav och ängar.
Hela Fårö är fridfullt. Med sina raukar och fossilstränder. Kargt och stenigt är det närmast havet.
Men den här lilla vackra fetbladsväxten kryper omkring överallt på marken.
Tillbaka i Visby igen. Sonen med sambo har just flyttat in i en lägenhet med tillhörande balkong och med utsikt över en egen kolonilott. Bra grej! Den som vill får en plätt att odla. Varje liten fyrkant har ett eget fruktträd mitt på plätten, och sen får man hitta på vad man vill med resten.
En liten Gotlandsorkidé. Jag tror den heter Sankte Pers nycklar. Det finns också en vit variant. Längs vägarna växer det fullt av den, tillsammans med blommande liljekonvaljer eller vanliga ängsblommor.
Vi hann inte med några mer avancerade trädgårdsvisiter den här gången, men det är ju bra att det finns mer att se när vi kommer tillbaka.