Ett snabbt livstecken bara ...

...mitt uppe i Internationella Töllåsveckan.
Alla barn och barnbarn är på plats hos oss den här veckan. De har kommit från England, Stockholm, Visby, Spanien och Kalifornien- vi är femton i hushållet och har hur kul som helst, men det blir liksom inte så mycket tid vid datorn.

Men jag lovade ju tala om hur det går för dahliorna- och här är den första blomman, hurra! Strategin lyckades, och vi tycker nog att vi kan se det som en, i alla fall tillfällig, seger över sniglarna.

Söndagsutflykt

Som Orustbo är man väl närmast att betrakta som landsförrädare om man påstår att Tjörn har något att komma med. Okej då, jag får ta den smällen.
I flera år har vi tänkt att i sommar, då ska vi verkligen göra en utflykt till Pilane gravfält, men det har inte blivit av förrän nu.

Sedan fyra år tillbaka förvandlas området varje sommar till en skulpturpark.
Själva fornlämningplatsen är en sevärdhet i sig, ett underbart ställe för en picknick i ett typiskt bohuslänskt landskap med omväxlande fårbetade marker och små bergknallar. Och så lämningar från stenåldern och järnåldern i form av domarringar och resta stenar.

I år är det åtta konstnärer från olika länder som fått sätta sina avtryck i landskapet. Och det är hur lyckat som helst.

Flickan som står och gråter mot en gammal ek är gjord av den brittiska konstnären Laura Ford, och hon- flickan alltså- har sällskap av flera lika förtvivlade och olyckliga kamrater. Man vill gå fram och trösta, men får inse att det hjälper nog inte. Flickorna kommer att stå där och gråta hela sommaren.

-Gaska upp dig, hörru, res på huvudet och titta ut över det vackra landskapet!
Här sitter en figur i gjutjärn, alldeles ensam på en sten. Fast det är sälla som han eller hon verkligen är ensam. De allra flesta besökare kan inte låta bli att sätta sig på klippan intill och inleda ett samtal.

Och runt omkring finns fler liknande figurer, hälften i gjutjärn, hälften i aluminium.

De sitter, står och ligger i landskapet som om de alltid funnits där, och barn kan klättra och klänga på dem utan att någon museitjänsteman med skylt på kavajen kommer fram och tillrättavisar. "Borders" heter den här installationen, och konstnären är isländsk: Steinunn Thorarinsdottir.

Svenske Jonas Holmqvist har gjort den här grejen i gjutjärn. Han kallar den för "Tratt"; jag tycker den ser ut som om en elefant hade lämnat efter sig yttersta delen av sin snabel och lufsat därifrån.
I bakgrunden en kub som heter "Svart konstruktion" av samma konstnär.
Överallt fåren som går och betar. Ibland får de näringstillskott i form av överblivna korvsmörgåsar och andra picknickrester.
Och har man inte med sig en egen picknickkorg så finns det ett gårdskafé i närheten.

Fantastiskt bra jobbat av de entusiaster som skapat detta härliga utflyktsmål och dessutom fått med sig riksantikvarieämbete, länsstyrelse, markägare och grannar och alla andra som skulle kunna tänkas protestera mot dylika nyskapande idéer.

Hit åker vi definitivt fler gånger i sommar med barn och barnbarn och andra sommargäster. Ända till början av oktober finns konstverken kvar på platsen.
Och sen är det så himla bra ordnat att just denna söndag så pågår tidningen Lands arrangemang Öppen trädgård. Så det är bara att svänga in till Alen trädgård, som ligger längs vägen hem, för att få lite ny inspiration hos Monica och Göran.

Rosor, klematis, liljor, dagliljor, fuchsior och allsköns perenner står i full blom. Och jag kan konstatera att den sidenpion som jag blev så svårt förälskad i när jag hälsade på förra gången, i maj, den är nästan lika snygg fortfarande fast den blommat över för länge sen...

Det är väldigt vackert med ringlande grusgångar. Och mycket inspirerande. I spåren av grävskopans framfart håller vi - dvs maken-på att göra om en liten berså som sett sina bästa dagar, och där ska det skapas med grus och sten. Men den här utsikten lär vi inte kunna åstadkomma hur vi än bär oss åt.


Till sist en annan landskapskonstruktion. En bäckfåra av kullersten, gjord för att läka en mindre naturkatastrof: en översvämning, ett plötsligt vattenfall som drog med sig stora delar av Alen trädgård för några år sedan. Det blev ett snyggt sätt att få till en egen liten bäckravin. Och en superb plats för många, många hostor.

Jul(i)stämning

Besynnerliga ting sker i det fördolda.

Jag kan inte förmå mig till att kasta utblommade amaryllislökar. Fast jag vet att de inte gärna blommar om, i alla fall inte vid jultid, och absolut inte om man inte sköter om dem på rätt sätt. Så jag förbarmar mig över dem, och flyttar upp dem en våning, och placerar krukorna i ett gästrum på andra våningen där jag slipper se dem.

I våras var jag däruppe och städade lite, knipsade av lite torra blad och såg att lökarna i alla fall inte var döda, så jag gav dem en skvätt vatten.

Idag öppnar jag dörren igen, och vad skådar mitt norra öga? Jo en perfekt blommande, djupröd amaryllis med fyra utslagna klockor.

En sådan skönhet kan man ju inte bara lämna att blomma för sig själv sådär i ett övergivet gästrum, så jag flyttar ner den till sovrummet, där den får vistas bland de andra krukväxterna.
Men håll med om att det ser lite egendomligt ut med en julröd amaryllis i sällskap med blommande pelargoner och petunior...

God juli!

Det gick!

Kolla så fint han grävde, vår förträfflige granne Emil, när han skulle lägga ner avloppsledningen mitt i gräsmattan! Inte ett hår kröktes på pionernas ädla huvuden. Som belöning för den svåra nervpress de har utsatts för ska de få sällskap. Fler pioner ska planteras!
Lite hoplappande av gräsmattan bara, så är trädgården som ny igen. Och en del mossa blev vi av med på köpet.
Och här står Herr Übersturmbahnführer, övervakaren av det underjordiska reningsverket, eller möjligen det överjordiska underverket. Det som ska göra den stora skillnaden i hushållets avloppsstatus, som ärligt talat har varit lite halvskröplig.

Vi kallar honom Emil och hälsar artigt på honom när vi kommer hem ifrån jobbet. Han är nämligen den första man möter i trädgården numera, med sin lilla muntra gröna lampa på huvudet.

Jag funderar på att måla ögon, näsa och mun på honom och sätta på en hatt. Men jag är mottaglig för fler idéer.