Massor av tomater...

...röda, gula, randiga, jättestora och pyttesmå, nu är det snart dags! Den 8 mars brukar jag så tomatfrön. Inte för att tomater skulle ha någon särskild betydelse för feminismen, men det är ett lätt datum att komma ihåg.

Tomatfrön brukar vara jättedyra, men jag har upptäckt en listig strategi: Mr. Fothergill´s säljer frökollektioner av olika slag, och eftersom man inte behöver så värst många tomatfrön, så är det ett bra sätt att få många sorter ganska billigt.
Och sedan brukar jag byta plantor med tomatodlande arbetskamrater, så det blir ännu fler roliga sorter.

Purjolöken har jag sått idag. Den heter "Elephant", så jag antar att den behöver tid på sig för att bli sådär gigantisk som man föreställer sig.

Utomhus står det ett gäng perennsådder och väntar på våren, och kattugglan hoar i skymningen.

Att ta det isigt

Vissa dagar ska man helst inte gå ut. Idag är en sådan dag. Men jag har gjort ett försök.

Iklädd kängor med broddar på och hårt stampande för att få fäste på marken tog jag mig så långt som till bilen. Men som synes är det, som sagt, ingen idé att försöka ta sig någonstans. Allting, precis allting, är täckt av ett tjockt lager is. Bussar är inställda, folk som försöker ge sig ut hamnar på tvärsen eller i diket.

Suck. Ibland känns det som om den här årstiden är tänkt som en prövning för oss nordbor, en test på om vi verkligen klarar av att hålla ut, i väntan på att få leva på riktigt.

Men jag ska absolut inte gnälla. Inte egentligen. Det är inte ett dugg synd om mig. Jag är frisk och arbetsför, och jag har en massa kul projekt att tänka på. Och imorgon tänker jag försöka komma med ett betydligt roligare inlägg.

Hejhopp!

En strimma hopp

http://stocksundgarden.blogspot.com/ Idag, lördagen den 19 februari, klockan 16:45, kom våren in i vårt kök. Den stannade endast några minuter, men det var första besöket.
Från och med nu kan vi alltså hoppas på sol genom fönstret även på den norra sidan av huset. Visst är det något att fira, trots att livet utanför ligger djupfryst?

PS Hillevissan har utlottning av trädgårdsmässebiljetter på sin blogg. Och nu tror jag att jag kanske har lyckats länka dit...

Hönshus del II

Nu är det ingen återvändo. Byggmaterialet är här, och imorgon klockan 7 kommer snickaren. Om han vågar sig ut i kylan, vill säga. Vi har haft neråt femton minusgrader flera nätter i rad.

Men maken har fällt träd som står ivägen hela helgen, och jag har ritat som en tok, för att ha något att börja med. För en som gick ur skolan en gång med knappt godkända betyg i matte är det lite av ett vågspel. En enkel trädgårdstant leker arkitekt och byggnadstekniker. Vad är det för skillnad på råspont och finsågat till exempel? Jag får nog lita på att snickaren vet vad han gör och att han frågar vad jag egentligen menar när han stöter på konstigheter.

För övrigt anser jag att våren borde komma nu.

Grattis Egypten!

Fantastiskt. Det gick vägen. Tänk att det fortfarande går att genomföra en regelrätt revolution för demokratin!
http://english.aljazeera.net/watch_now/
Man undrar vad Mubarak tänker. Tror han fortfarande att folket är manipulerat av främmande makter?

Nu börjar det!

23 sticklingar blev det idag av pelargoner som stått inne i fönstren och blivit rangliga. Egentligen är det kanske lite för tidigt, men jag blev så inspirerad när jag hälsade på min gamla skolkamrat Sophie igår. Sophie som jag inte har träffat på nästan 40 år, och som visade sig vara en riktig växtfantast-superkul! Så medan inspirationen pågick passade jag också på att så lite perenner, såna som behöver stå ute ett tag för att gro. Vita krolliljor, flaggiris, japanska aklejor, en pyttepytteprimula som heter primula hirsuta och lite annat. Nu gäller det att ta vara på dem också, och inte glömma bort krukorna, som jag brukar...har inget riktigt bra system för småplantor av perenner.

Och så behöver jag hjälp. Hjälp att identifiera denna gran. Den är av ett slag som frösår sig hej vilt på tomten, och vi har fullt av dem kring trädhuset och hönshuset. De växer jättefort, blir väldigt höga, och veden är rätt dålig att elda med, eftersom den är så luftig. Den har gått under namnet "engelsk gran", men inte vet jag var det kommer ifrån.

Och barren är flata, ganska mjuka och sticks inte det minsta. Och så är de blåaktiga på undersidan. Någon granexpert som kan hjälpa mig?

Tant Grön & Co på blixtvisit i Rom

November. Ishavskylan slår till. Ska det vara så här nu?! Nääää....I ren desperation bokar vi flygbiljetter söderut för ett par dagar i slutet av januari. Bara för att ha något att se fram emot, en liten kort flykt från vintern, bara för att stå ut.

Det blir två dagar i Rom. Eller inte ens det. 48 timmar från det planet lyfter från Säve tills det landar igen. Torsdag kväll till lördag kväll.
Och det blir extremt väl använda dagar. I fredags tror jag vi gick åtta timmar i sträck, säkert en och en halv mil.

Ovan: Forum Romanum. Bara där kan man gå runt i flera timmar och föreställa sig hur det såg ut när alla tempel och ståtliga hus och marmorgator var skinande nya och kryllade av toga-klädda invånare och mer eller mindre kejserliga aktiviteter. Rom byggdes för att imponera, helt klart.


Byggt för att imponera, som sagt. Det är jag som står längst ner till vänster i bilden. Och jag är mycket imponerad. Detta är inte någon av de allra mest berömda byggnaderna, bara en av alla de lämningar man råkar på varhelst man rör sig i denna fantastiskt fascinerande stad. Här har man alltså byggt "moderna" bostäder ovanpå en , visserligen antik, men tämligen gedigen husgrund. Och varför inte? Det är också en sorts återanvändning.

Rom har en stor flod, precis som Paris och London och Wien och Budapest och många andra ståtliga städer i Europa. Men på något vis verkar inte floden spela så stor roll i stadsbilden. Staden vänder liksom ryggen åt den. Höga murar och smala trottoarkanter gör att det knappast går att promenera bekvämt längs Tibern. Man undrar varför. Trastevere-"på andra sidan Tibern"-heter den den charmiga stadsdelen på andra sidan, som inte innehåller så många monument, utan har lite mer mänskliga dimensioner.

En paradisträdgård av klassiskt snitt, uppbyggd precis som de persiska trädgårdar som förekommer på bilder och i berättelser ända från förkristen tid. Fyra kvarter med låga buxbomshäckar runt omkring, ett vackert träd i varje kvarter och en springbrunn i mitten. Omgiven av höga murar. I medeltida konst hittar man ofta en blåklädd madonnafigur med ett Jesusbarn mitt i bilden, gärna i sällskap med en enhörning och med liljor och nejlikor vid fötterna.

I denna vackra trädgård, som ligger vid Via del Corso, är buxbomskvarteren fyllda med ett lågt blåaktigt gräs. Och huset innehåller en konstsamling.

Campo dei Fiori, en piazza för tant Grön. Och alla andra tanter. Här vandrar man runt och insuper färger och dofter. Just nu är det mimosan som doftar allra mest.

Mera grönt. Roms själva grundare, de små tvillingpojkarna Romulus och Remus, diar sin vargmamma. Gossarna är alltså enligt legenden söner till krigsguden Mars och ska ha uppfostrats av vargar, och står staty inne på det storlagna museet på Capitolium, ovanför Forum Romanum. Det är en riktigt hjärteknipande staty, och den såg vi förra gången vi var i Rom. Men den här varianten, i buxbom eller möjligen liguster, är ju också rätt kul.

Hjärteknipande är det också att hitta tusenskönor i parkerna. Inte så storståtliga kanske, men de värmer ett nordiskt vinterhjärta.

I Trastevere råkar vi ramla på en helt oemotståndig kyrka, uppförd till minne av Sankta Cecilia, musikens skyddshelgon. Av någon oklar anledning. Möjligen ska hon ha sjungit en trudelutt på väg till sitt bröllop, mer har jag inte lyckats läsa mig till...

Men det sitter i alla fall en nunna inne i kyrkan och övar på ett Bach-stycke på orgel, så vi känner att vi har kommit rätt.

Och kyrkan är verkligen sevärd, inte minst kryptan. Den ska vara byggd på Sankta Cecilias bostadshus, och vara platsen för alla de hemskheter som drabbade henne, och som gjorde att hon blev helgonförklarad.
Hon var en av de kristna martyrerna, avrättad år 230 för att hon vägrade avsäga sig sin kristna tro.

Och här ligger hon, skulpterad i marmor, framme vid altaret. En marmorkopia av den välbevarade kropp som hittades inne i en sarkofag i kryptan år 1599. Skulptören har till och med avbildat spåret av den misslyckade halshuggningen. Hur kroppen kan ha bevarats så väl efter nästan 1400 år att den kunde användas som förlaga är förstås en gåta. Men det kanske tillhör helgonmiraklernas värld.