I´ll be back

Hej, litet livstecken bara.

Jag är inte avliden, om någon trodde det. Jag tänker snart återkomma till verkligheten. Jag har i nästan två månader varit upptagen dag och natt med ett projekt på jobbet, som grävande reporter. Med en helt annan sorts spade än den som Tant Grön använder.

Men nu är det slut med att vakna klockan fyra på morgonen och försöka lösa problem som jag måste ta itu med på jobbet. Slut med att åka till jobbet extremt tidigt på morgonen och hem efter att arbetskamraterna har slutat. Nu är det publicerat och klart, och det är inte mycket mer att göra åt saken. Det är det bästa med radio. Sänt är sänt, point of no return.

Nu ska jag åka och hälsa på mitt nya lilla barnbarn på Gotland,. Han heter Harald och är inte ens två veckor gammal. Sen ska jag ägna mig åt att fira jul och det ska bli vansinnigt skönt. Dessutom så damp Impectakatalogen för 2011 ner i brevlådan härom dagen. Dags för ett civilt liv igen!

Den som vill se vad jag har gjort på jobbet kan ju kolla in det som har gett avtryck på vår webb:

Väntar på att snön ska smälta

Det är ju för tusan bara november än!
Är det så här vi ska ha det ända fram till april, jag bara undrar? Jag tänker i alla fall inte sluta hoppas på att det ska bli plusgrader och mjukt i marken. Jag har ju inte ens hunnit sätta upp några gnagskydd än runt mina nyplanterade dyrgripar.
Stövlarna får stå kvar, än är inte hoppet ute.

Tulpanfrossa

Äntligen är jag uppkopplad igen! Hårddisken har varit hos doktorn och kommit tillbaka. Bara delvis tillfrisknad, dock. Jag kan surfa, men alla gamla program-typ Skype och Adobe och annat nödvändigt- är försvunna och tycks vara omöjliga att installera igen, så vi får nog boka tid för återbesök.

Idag har jag roat mig med att tokshoppa tulpaner. Jag tror det ligger åtta-nio kilo tulpanlökar på köksbordet. Superextrapris: fem förpackningar för en hundring. Inklusive de stora enkilospåsarna med blandade darwinhybrider! Tack, Plantagen!

Den glödande gula med röda kanter har jag hittat fler av. Blushing Apeldoorn heter den. Sådär. Nu har jag skrivit ner namnet så jag kommer ihåg det. De ska planteras intill muren vid ingången till ruinen. Det är där de blir allra vackrast i kvällssolen.

Rosa/vita klassiska, mörklila liljeblommande och vita dubbla med rosa stänk ska jag plantera i den nygrävda rabatten där det också finns en massa nävor. Jag tänker mig att nävornas blad kommer att dölja tulpanbladen när de vissnar ner.

Och så var det de cirka hundra darwinhybriderna i blandade färger. Hmmmm.... Visionen är ett helt fält med tulpaner, men var? Får nog återkomma om den saken.

Radiokrönika 12. Om pelargoners vinterliv

Hjälp!!! Min hårddisk har kraschat! Den är hos doktorn och jag hoppas på tillfrisknande inom någon vecka. Internet på jobbet är räddningen idag, men sedan är jag ledig i flera dagar och kommer alltså att leva i nätlöst land. Ojoj. Ingen blogg, ingen facebook, ingen skype... jag får ta det som ett experiment. Ungefär som att bosätta sig på en öde ö ett tag.

Det här är i alla fall torsdagskrönikan. Jag hade egentligen tänkt avrunda för säsongen, eftersom jag inte tror att radiopubliken är så engagerad i ämnet i dessa mörka tider, men programledarna har övertalat mig att göra ett par krönikor till i höst. Den som kommer här är beställd av en arbetskamrat som vill veta mer om övervintring av pelargoner.

Så här är krönikan: (SR Väst hittar du här: Cappuccino heter programmet, ca 10:40 torsdag)TYVÄRR inga bilder alltså!

Jag har med vett och vilja lämnat kvar två krukor med pelargoner utomhus, hängande i varsin krok på farstukvisten.

Inte för att de är så värst mycket att se vid det här laget -de ser faktiskt ganska eländiga ut - men jag är lite nyfiken på hur länge de tänker uthärda. En av dem är nästan avliden vid det här laget, men den andra ser förvånansvärt pigg ut trots flera veckor med frostnätter och några rejäla blåsväder. Båda är av den amerikanska sorten Crocodile, hämtade i Californien.

För säkerhets skull har jag tagit in en rejäl kruka av samma sort, plus ett antal sticklingar, för de som hänger ute lär inte överleva. Men de är en sorts minne av sommaren ändå.

Det där med att övervintra pelargoner, det var lättare förr, när dr flesta människor bodde i dragiga trähus med svala fönsterbrädor. Det är nämligen vad pelargonerna vill ha om vintern: så mycket ljus som möjligt och absolut inte för varmt. Halvmörker och värme från element under fönstret blir de på väldigt dåligt humör av.

Men för den som vill behålla sina pelargoner och inte har en ljus och sval källare, ett garage eller en glasveranda att parkera alla utekrukorna i över vintern, så är nog det enda att packa fönstren fulla och hoppas att de ska överleva. Och försöka hålla nere temperaturen om man står ut med det.

Det går ju bra att klippa ner dem om de tar för stor plats. Eller ta sticklingar och plantera i mindre krukor, så får man en ny start till våren med helt nya små pelargonplantor.

Det finns förstås andra sätt också att övervintra pelargoner. Man ska kunna låta plantorna vissna ner och ställa undan krukorna på något mörkt ställe och sedan ta fram dem igen och väcka dem med värme och vatten om våren. Det extremaste jag har hört är förslaget att ta upp plantorna ur krukan och hänga dem upp och ner i krokar i taket i källaren. Det tycker jag låter rätt plågsamt. Som någon sorts pelargontortyr.

Pelargoner kommer ursprungligen från Sydafrika och där lever de på bergssluttningar där det är varmt och torrt om sommaren och kyligt och torrt om vintern.

I den svenska floran är de närmast släkt med nävorna, som finns båda vilda och tama, och på latin heter allihop geranium. Geraniums heter de också på engelska, vilket inom parentes kan förklara de kuriösa "geranier" som förekommer i parti och minut i dåligt översatta engelska romaner, som utspelar sig i pittoreska stugor med krukväxter på fönsterbrädorna. Det är pelargoner alltihop, geraniums.

De flesta av mina pelargoner brukar faktiskt klara sig över vintern. Jag fortsätter att gödsla och vattna så länge de ser ut att vilja blomma, och ibland har jag haft blommande pelargoner ända till jul. Just nu blommar en tvåfärgad som saknar namn, en gammaldags sort som heter Elinros, en helvit vid namn New Century White, en vit rosenknoppspelargon och en röd Black Knight. Plus Prinsessan Sandra, Marias amerikanska och en Mårbacka. De får hålla på så länge de orkar. Sedan är det nog snart vår igen.

Fuchsior har jag också lyckats övervintra då och då på det här viset, fast jag har dessvärre en tendens att glömma dem utomhus tills de fryser ihjäl. Men folk som har många fuchsior säger att man ska kunna gräva ner dem i en grop i trädgården och bädda in dem i grästorvor och halm, med kruka och allt, och sedan plocka upp dem igen till våren. Det är säkert en bra metod, men jag skulle troligen glömma bort var jag hade grävt ner dem.

Önskedrömmen är förstås en glasveranda. Den skulle jag packa full med blommande krukväxter och fikonträd och doftande apelsinträd och där skulle jag börja så frön och driva upp nya plantor nästan mitt i vintern och då kunde man sitta där och lukta på blommorna och låtsas att det nästan inte var nån vinter alls.

Trädgårdskrönika 10. Om favoritböcker

Hej vänner! Det blev en krönika den här veckan också, fast det satt långt inne. Det börjar bli mörkt nu.... Som vanligt sänds den i SR Väst, Cappuccino, cirka 10:40.

Allt behöver inte bli nattsvart bara för att det blir höst och vinter och kyla och mörker. Man kan läsa en bok. Hör här:

"När man ibland tvivlar på själva livet är det bra att ha en julros vid ytterdörren. Varje gång man går in eller ut påminner blomman om att det är möjligt att värma sig ett hål i iskylan-både bokstavligt och bildligt".

Det är Karin Berglund som beskriver undret med julrosen om vintern i den stora uppslagsbok som heter Din Trädgård. Hon är huvudredaktör för den här nästan femhundra sidor tjocka boken, och det är hennes texter som gör att den faktiskt går att läsa som skönlitteratur, kapitel för kapitel.

Fast det behöver man ju inte göra, även om det är lätt att fastna i textern. För boken, utgiven 1996, är ju egentligen en uppslagsbok med kataloger över växter, instruktioner om hur man beskär fruktträd, hur man anlägger och sköter en gräsmatta etcetera. Vackra foton förstås, och instruktiva teckningar.

Just citatet om julrosen finns med hos en annan av mina favoritförfattare, journalisten Lotte Möller.

Hon har lånat det citatet till ett kapitel i den lilla boken som heter Tankar om trädgården, från 1999. Där hittar man inte en enda bild, inte minsta lilla teckning, men det är väldigt underhållande läsning, och man får lära sig ett och annat därtill. Boken är upplagd som en ABC-bok, är en kåseri-/essäsamling om fenomen i trädgården, om allt från liljebaggar till grannar och trädgårdstomtar.

Det var också Lotte Möller, i en annan bok, Trädgårdens natur, som fick mig att se våra svenska trädgårdar på landsbygden i ett nytt perspektiv. I många generationer har vi ju i det här landet levat instängda i granskogens dunkel, och därför har vi skapat våra trädgårdar för att släppa in ljus, öppna upp en glänta i det mörka och skaffa utsikt över nejden. Därav alla öppna gräsmattor med utduttade buskar och enstaka träd. Man ser dem överallt när man börjar titta.

Och det här är tvärtemot traditionerna i till exempel det tättbefolkade England, där trädgården handlar om att skapa avskildhet, en skyddad plats med höga häckar, avskärmad från trafik och objudna gäster.

Norska Annemarta Borgen är en annan favorit, och då hamnar vi i slutet av 70-talet. Böckerna om hennes trädgård på Hvaler, som ligger granne med våra Kosteröar faktiskt, heter Min örtagård och Min rosengård. Och de är sprängfulla med kunskap och instruktioner om odling.

Men det roligaste är alla myter och legender om växterna. Där hittar man till exempel recept på evigt liv: det är bara att odla salvia i sin trädgård. Enligt ett gammalt arabiskt ordspråk. Självklart finns det salvia i Tant Gröns trädgård.

Annemarta Borgens egen rosengård blev förresten helt ödelagd av vattensork efter att boken var färdigskriven. Det är en sorglig historia.

Här hinner jag inte gå närmare in på den underbara boken om blommornas amerikanska grand old lady, Tasha Tudor. Eller John Seymours klassiker Självhushållning från 1976.

Inte heller hinner jag med Forums stora blombok, med korta och knastertorra beskrivningar av 2048 växter i färg. Mitt exemplar är tejpat i ryggen många gånger för att hålla ihop.

Katalogen från Impecta Fröhandel däremot, den kommer i ny version varje år som tur är.

Och tur är det också att det numera går att få tag på de allra flesta böcker på nätet, hur gamla de än är.

Så för allt i världen, kryp inte in i idet, det går att ordna en grön vinter om man bara vill.

Krönika 9. Om ringblommors förträfflighet

Hej, här är veckans torsdagskrönika! Ni som följer min blogg har säkert läst texter om ringblommor förut, men här är en sorts sammanfattning.
Alltså:

Det är ingen måtta på vilka nyttigheter man kan odla i sin trädgård.

Vet ni till exempel vad det är som kan bota gulsot, tyfus och diverse febersjukdomar? Som kan läka sår, ta bort vårtor, ge håret en vackert gyllene färg och dessutom avslöja tjuvar ?

Ja här behövs det varken piller, plåster, poliser eller frisörer, det räcker faktiskt med att ha en rabatt med ringblommor i trädgården.

Lätt som en plätt.

Och det är alldeles sant. För det är klart att man ska tro på gamla vetenskapliga läkeböcker. De är fulla med goda råd om hur man bäst ska använda sina ringblommor.

Och det ÄR lätt som en plätt att odla ringblommor, de är hur tacksamma som helst.

De som växer i Tant Gröns trädgård börjar i och för sig se lite tilltufsade ut nu efter ganska många frostnätter.

Men det är nog trots allt ringblommorna som brukar hålla ut längst i trädgården på hösten.

Det är svårt att inte älska en blomma som både är lättodlad, högst användbar och som lyser gult och glatt långt in i november.

Som dessutom gror tidigt, tidigt på våren, man behöver inte göra någonting, de sår sig själva.

Vill man variera sin ringblomsrabatt så går det också alldeles utmärkt. Frön finns att köpa till allt från femton -centimeters miniringblommor till gammaldags halvmeterhöga, och i alla färger från cremevita eller gulrosa till djupt orange. Min favorit är en som har nästan bronsfärgade undersidor. Jag tror den heter Indian Prince.

Längre söderut i Europa hittar man ringblommor året runt. Den kan verka anspråkslös, nästan lite FÖR lättodlad, men den bara luras. Det är en av trädgårdens allra viktigaste och mest användbara växter.

Calendula heter ringblomman på latin. Visst låter det vackert? Calendula officinalis-officinalis brukar vara efternamnet på växter som haft medicinsk användning i flera hundra år.

Ja, inte för att jag verkligen behöver ha nåt motmedel mot tyfus och gulsot på lut i mitt lilla hemma-apotek men man vet ju aldrig, det kan säkert komma till pass.

Och bortsett från det, så kan man faktiskt köpa calendula-preparat i butikerna än idag, och då handlar det mest om sårläkning och allmänt välgörande effekt på hudskador. En av mina arbetskamrater tillverkar en undergörande ringblomssalva som läker små sår och botar allmän rödfnasighet.

Som om inte det vore nog, så är ringblommor dessutom ätbara. Man kan ta vackert gulorange kronblad av ringblommor och strö över salladen på sommaren, det blir vackert och smakar lite kryddigt. Eller så kan man torka bladen och blanda ner i degen till matbröd.

Och det där med att avslöja tjuvar då?

Jo så här är det:

Man plockar tre ringblommor en solig dag, och så packar man in dom tillsammans med en vargtand i gröna ringblomsblad. Sedan lägger man allt i en påse av vargskinn och hänger om halsen. Då är man för det första skyddad mot folk som vill tala illa om en, och det är ju bra . Men skulle man sedan råka bli bestulen på något värdefullt, så lägger man bara påsen med blommor och vargtand och allt under huvudkudden. Då får man se tjuvens ansikte i sömnen. Enkelt, eller hur? Inga poliser inblandade, inga utredningar, inget krångel.

Dessa goda råd att ha med sig i livet står att läsa i en gammal norsk skrift, från den tiden då vargtänder var nästan lika vanliga som ringblommor.

Lördag morgon. -3,6 grader

Hu, vad det var kallt imorse. Luciarosen fick frost i sitt hår.

Den här korsikanska julrosen fick inte chansen att blomma i våras. När det var som allra mest snö i vintras så sparkade rådjuren upp snön runt plantan och tuggade i sig dom delar som hade blomanlag. De måste ha varit rätt desperata, för den är både taggig och giftig.

Men rätt snygg med frost i bladkanterna, eller hur?

Vår nyblivna kamrat avloppsreningsverksövervakaren Emil frös han också, så jag stickade en tröja till honom. Idag blev den färdig. Men han kan ju inte stå där barfota med sina tunna pinniga ben helt oskyddade? Vad ska han ha på fötterna?

Trädgårdskrönika 8. Om trädgårdsextremister.

Så här fint kan det bli om man planerar först och planterar sedan. Något som Tant Grön sällan gör. Bressingham Gardens, Norfolk, England. Sommaren 2007.

Här är veckans radiokrönika! Sänds i SR Väst Cappuccino den 14/10 ca 10:40.


Vi trädgårdsägare, vi är ganska många, och vi har förstås en massa gemensamma intressen, men vi är långtifrån likadana. För gudskelov så är trädgården en sorts reservat i livet, där man kan göra lite hur man vill.

De allra flesta, det är förstås alla ni normala människor, ni som har trädgårdar med lite träd och buskar, en gräsmatta, en uteplats, en sandlåda för barnen... Ett trevligt och ganska bekymmersfritt ställe.

Men sen finns det extremister. Sådana som har snöat in totalt, och vilkas hela tillvaro kretsar kring växter och odling.

Den första sortens extremister- den som brukar förekomma i fina reportage i trädgårdstidningarna- det är den som ritar och planerar ordentligt, som vet hur det ska se ut. Det är den sorten som tar noga reda på väderstreck och markbeskaffenhet, som har järnkoll på höjd och bredd och blomningtid och färg och form och som vet HUR det ska gå till att få trädgården sådär vacker och harmonisk och smakfull. Som har disciplin nog att hålla sig till sin plan, dessutom. Det brukar bli väldigt, väldigt bra.

Den andra sorten, det är växtsamlarna, växtjägarna, specialisterna. Det är de som kan alla de latinska namnen på växternas arter och familjer och underarter och namnsorter och som ständigt är på jakt efter nya varianter av just den lilla lilla alpväxt som saknas i samlingen. Som planteras på en noggrant förberedd plats med just precis de förutsättningar som krävs för just precis den här besvärliga och krävande plantan. Varje växt i samlarens trädgård har förstås en prydlig etikett med namn på både svenska och latin.

Växtsamlarens trädgård behöver nödvändigtvis inte vara särskilt vacker, men den är innehållsrik, och själva samlaren är en garanterat lycklig människa. Det kommer alltid att finnas nya växter att samla på, nya namnsorter av sippor eller nävor, nya rabatter och stenpartier att anlägga.

Den tredje sorten, det är den som inte gör någon plan alls. Det är den som går på instinkt och agerar på impuls. Den som gräver rabatter på hösten och planterar en massa röda extrapristulpaner och sen glömmer bort att tulpanerna finns där och planterar liknande extrapristulpaner nästa höst på samma plats fast i en färg som skär sig alldeles gräsligt mot de där första tulpanerna som man hade glömt bort att man hade planterat.

Det är den sorten som vill ha ALLT. Fruktträd, ja! Grönsaker, ja! Växthus, ja det är klart! Pioner, syrener, rosor, dagliljor, dahlior, julrosor, medicinalväxter, exotiska träd, eterneller, gräs, liljor, tulpaner, iris, klematis, vindruvor, kaprifol, ja allt från dyrbara små exklusiva stenpartiväxter till robusta ringblommor och tagetes.

Och det kanske fanns en plan från början, men den är glömd för länge sen.... man sätter ner växterna där de får plats, och får de inte plats, så gräver man en ny rabatt. Det kanske inte blir någon visningsträdgård av det här, men det struntar själva trädgårdsägaren i, för hon eller han är fullt upptagen med att försöka förverkliga nästa vision.

Som ni säkert har räknat ut, så ligger Tant Gröns egen trädgård farligt nära den sista kategorin. . Möjligen med en dragning mot nummer två: det är något man kan sikta på som pensionär, att resa runt världen och leta växter som saknas i samlingen.

Men nummer ett, det är en ouppnåelig dröm. Den välplanerade trädgården där allt stämmer. Där kommer aldrig Tant Gröns trädgård att kvala in.

Det är tur att det inte finns någon smakpolis som reser runt och inspekterar våra trädgårdar.För jag trivs faktiskt med mina dåligt färgmatchade tulpaner. Och jag tänker plantera nya i år igen, fast jag har glömt var jag gjorde av de gamla.

Impulsköp

Det var inte meningen, och det stod inte på listan, men hallå! När man står där i plantskolan och har ett gingkoträd framför ögonen, uppvuxet i Ljungskile, nästan granngårds, och för halva priset, hur skulle man INTE kunna slå till?

Jag har drömt om ginkgoträd i hela mitt vuxna liv, men blivit avskräckt efter ett försök att själv odla fram träd, som avled under första vintern utomhus.

Därför blev jag lite, men bara lite, förskräckt, när jag kom hem från jobbet idag och såg att trädet, som jag planterade igår och som hade fullt med löv-eller är det barr?- hade fällt nästan alla till marken idag. Tänker även detta träd dö ifrån mig?

Men det kanske är fullt normalt att fälla löv efter första rejäla frostnatten. Det är det ju fler träd som gör. Jag antar att jag får täcka i alla fall marken kring trädet när det börjar bli kallt på allvar.

Det blir nog för övrigt en del täckning i år. De senaste veckorna har jag planterat fler växter än någonsin som har rykte om sig att vara kinkiga: magnolia sieboldii, svart mullbär, körsbärsbenved.

Vad tror ni, kommer mitt gingkoträd att klara vintern? Jag bor i zon 2, har lätt sandjord med rätt mycket grus och sten i de undre lagren. Det står med något lite skydd för vindarna från väster, och så är det förstås övervakat av Emil, vår avloppsreningsverksövervakare( den grå lådan bakom min rygg). Håll tummarna!

Vad gjorde jag för fel?

Det går inte riktigt att göra den rättvisa på bild, den här underbart vackra blomman. När solen lyser på den, så skimrar den i vinrött och djuplila, med de vita eller rosa ståndarknapparna som förhöjer färgen. Praktvädd heter den, Scabiosa atropurpurea Magic Night. Jag sådde den för första gången i våras, och tänker absolut ta frön och så igen till våren. Den blommar som allra bäst just nu.
Men hallå, varför slingrar den sig? Jag gjorde som jag brukar göra: sådde inomhus, planterade om och satte ut plantorna när de hade växt till sig. Kanske lite senare än vanligt, kan det vara därför som den vägrar växa som den ska? Jag har planterat dem i både krukor och på friland, jag har stöttat den med både pinnar och halvcirkelformade växtstöd, men den beter sig ändå som en slingerväxt. Är det någon som vet vad jag gjort för fel?

Mera Medelhav

Hyr hus hela året. Ja tack! Varje gång vi är i Grekland om hösten börjar vi ofelbart spekulera i möjligheten att stanna kvar över vintern. Bara lämna jobb, trädgård, katter och plikter och hyra in oss i ett bländvitt kykladiskt hus i en gränd med vitmålade trappsteg och bara....softa. Hela vintern, tills vi är säkra på att man kan börja krypa ut ur mörkret och kylan hemma på våra egna breddgrader igen. Men som de ansvarskännande och ordentliga människor vi är så sätter vi oss förstås lydligt i våra lågprisflygstolar och vänder hem som planerat efter en vecka i paradiset.
Är det någon som vet vad den här vackert rödblommande busken heter?
1026 trappsteg ner till stranden. Byn ligger på Andros och heter Paleopolis. "Gammal stad" på grekiska. Den börjar uppe vid huvudvägen, och man tar sig dit med lokalbuss från Batsi. Ju längre ner mot stranden man kommer, desto mer tunnas bebyggelsen ut.
Längst ner vid den kilometerlånga stranden är det helt öde och folktomt. Under antiken låg öns huvudstad där. Den är inte utgrävd, men man hittar marmorblock som en gång använts till tempelkolonner, inbyggda i murar från senare århundraden. Man blir väldigt väldigt sugen på att ta reda på vad som finns längre ner i marken. Men har man ingen spade med sig kan man istället bada utan textil och begrunda historiens vingslag. Sen blir det en svettig promenad tillbaka till busshållplatsen. Gudskelov finns det en taverna där.
Nu har jag äntligen hittat det! Det latinska namnet på den här växten som blommar överallt på torra berg den här årstiden. Vi brukar kalla den greklök, men den heter alltså Urginea maritima. Enligt min lilla rudimentära flora över vildblommor i Grekland, tillhör den familjen liliaceae och är den enda representaten för för släktet urginea i Grekland. Lökarna är jättestora, 15-20 centimeter i diameter, och vi har naturligtvis släpat hem ett antal ex och försökt få fart på dem. Totalt misslyckat. Men det hindrar oss nog inte att försöka igen.

Byn heter Batsi och är den som har flest rum för turister och trevligaste hamnpromenaden på ön, med en fin strand mitt i byn. Rekommenderas. Om man inte vill bo i huvud"staden" Chora Andros förstås. Men den ligger på andra sidan ön och då missar man solnedgången.
Greklöken kan bli över en meter hög, och när den har blommat färdigt, någon gång i slutet av oktober, vissnar blomstjälkarna och bladen dyker upp.
Den här strandliljan hade vi faktiskt aldrig stött på förr.Riktigt spektakulär, fantastiskt vacker, växer i stora sjok direkt i sanden. I min nyfunna grekflora står det att den heter Pangratium maritimum
...och så står det så här: "Turismens explosiva utvecklingen, särskilt vid stränderna, och som medföljer en okontrollerad plockning av blommorna och därför kraftig reducering av plantornas antal." Punkt. Budskapet är i alla fall någorlunda begripligt. Lämna liljorna ifred!
Den här tavernan passerade vi väldigt, väldigt snabbt.
Suck. Varför har inte vi såna här fikonträd? Med den här utsikten?
Stranden i Paleopolis. En urtidsödla, förstenad just när den kravlar sig upp ur havet.
De här formationerna kan jag tänka mig till mitt nya stenparti. Undrar vad det skulle kosta i övervikt på flyget?
Mirabilis. Underblomster. Som allra vackrast just nu. Jag tror att man kan få dem att blomma om man sår fröna så tidigt man vågar på våren. Och om det blir en lång och solig sommar.
Och om man placerar dem så att de kan öppna sig i eftermiddagssolen. Röda och gula och lite fräkniga och alla färgkombinationer däremellan. Frön hittade vi i hundratal under krukor och plantor. Mera Medelhav! Mera mirabilis i Töllås trädgård!

Lite konusmentupplysning: Ön heter Andros och ligger i ögruppen Kykladerna. Man flyger till Aten, tar en färja från Rafina-en halvtimme från flygplatsen-och Andros är första stoppet efter ca 2 timmar. Lokalbuss till Batsi 20 minuter. Vi bodde på Bella Vista, mitt i byn, vid stranden, i en ypperlig välutrustad studio med stor terrass mot havet för 35 euro per natt. Han hyr också ut hela vintern till reducerat pris....

Trädgårdsfanatikern på semester. Krönika 6

(Oj, det blev fel bild. Det här var också trevligt, men det föreställer inte trädgårdsfanatikern själv utan en annan familjemedlem. Han samlar också frön men vill nog inte kalla sig fanatiker)

Hej alla! Jag ska snart lägga in lite bilder från Grekland, men först kallar plikten: torsdagskrönikan. Sänds i www.sverigesradio.se/vast i programmet Cappuccino efter 10:30-nyheterna (som också presenteras av Tant Grön idag förresten).

Här är texten:

Vi trädgårdsfanatiker, vi har en del skumma saker för oss när vi är på semester. Vi badar och äter och dricker och åker på utflykter som alla andra. Vi sitter också på hotellterrasser och tittar ut över havet med ett glas kallt vitt vin på kvällarna. Precis som alla andra. Vi har också kamera och vatten och badgrejer med oss när vi ger oss ut, precis som alla andra.

Men det finns en sak som skiljer oss från den normala semesterfiraren, nämligen den lilla plastpåsen som alltid ligger i varje sann trädgårdsfanatikers väska. Och blicken , blicken som söker av omgivningen efter växter och frön och kottar, som är möjliga att stoppa ner i den där plastpåsen och ta hem.

Man är Ready for action.

Man sätter på sig sina starkaste glasögon och letar frön. Man kollar så att ingen är inom synhåll, och så smyger man runt och skär av översta toppen på särskilt praktfulla buskar och krukväxter. Man samlar frön och sticklingar och lökar och kottar och små övermogna och förtorkade frukter och lägger, snyggt sorterat, i små plastpåsar, som man packar ner i bagaget och tar med sig hem.

Och man inbillar sig saker. Man inbillar sig att precis sådär kommer det att se ut hemma, precis såna där praktfullt blommande buskar och krukor kommer man att få bara man sköter sina frön och sticklingar ordentligt.

Det är förstås en illusion. Det finns en bister sanning som man gärna väljer att bortse ifrån när man är på solsemester vid Medelhavet, och den sanningen heter klimat. Eller på trädgårdsspråk:odlingszon.

I Sverige finns det åtta odlingszoner-från zon 8 strax under fjällregionen till , zon 1, längs Skånekusten. I Grekland finns det en, den subtropiska zonen. Den har dessvärre inget som helst att göra med våra svenska odlingszoner.

Tant Gröns trädgård ligger hur mycket man än skulle vilja ändra på det, i kalla Norden, i zon 2. Vissa delar av den, där det blåser kallast om vintern, kryper nog över i zon 3. Det är helt okej jämfört med hur många andra har det i Sverige. Jag kan odla de flesta svenska fruktträd, jag kan odla rosor och blommande buskar, och med lite hjälp av växthus och annat trixande brukar det också bli både tomater och gurkor.

Men man vill ju så mycket mer! Man blir ju så avundsjuk! Man VILL ju verkligen ha ett subtropiskt klimat! Varför kan inte jag odla citroner och fikon och mullbär och granatäpplen och sån där bougainvillea som kastar sig vilt och vackert över vita Medelhavsmurar? Det skulle bli så SNYGGT i min trädgård också!

Och det är ju där som trädgårdsfanatikern på semester kommer in.... Under min greklandsvecka har jag nu samlat ihop skott från en oidentifierad överdådigt rödblommande buske, några pelargonsticklingar, ett gäng frön av gula och orange underblomster, ett par ekollon från en Medelhavsek som inte alls ser ut som en ek utan har åretgruntgröna blad, och så dyrgripen, en lök från en supertjusig vitblommande lilja som växte i stora ruggar på stranden, direkt i sanden. Och ett gammalt skrumpet fikon, nerfallet ur ett träd.

Allt detta har jag nu släpat hem. Nu ska sticklingar sättas i vatten och senare i jord, frön och ekollon ska sorteras och läggas i små påsar och planteras till våren. Nu ska alla odlingszoner glömmas bort och nästa sommar, då ska jag minsann ha en sån där prunkande Medelhavsträdgård, Hemma hos mig. I Sverige. I odlingszon 2. Härligt, eller hur?

Trädgårdskrönika nummer 5

Jag har tre anställda i min trädgård. De heter Tofslan, Vifslan och Frans. De är lite olika , men de tjänar lika mycket, eftersom jag tillämpar ett ganska ålderdomligt lönesystem: principen är att alla anställda har samma lön och samma arbetsvillkor: Fri mat, fri logi, och frihet att bestämma sina egna arbetstider.

Det där med lön efter prestation och sånt modernt, det har jag hoppat över. Utvecklingssamtalen brukar vi också hoppa över. Det blir enklast så. De skulle ändå inte bry sig så mycket.

Annars är det en av dem som utmärker sig i jobbet. Tofslan är den i särklass mest högpresterande. Vifslan gör en och annan punktinsats, och Frans, han är ärligt talat ganska lat. Det finns till och med dagar som som han inte ens dyker upp på sin arbetsplats.

Tofslan och Vifslan är systrar, två medelålders och socialt kompetenta kattdamer. Frans är en okastrerad hankatt. Han kan vara charmig ibland, visst, men oftast är han en riktig odåga och kräver mer än han har gjort sig förtjänt av. Och deras arbetsuppgifter, de går i första hand ut på att fånga och oskadliggöra de sorkar som härjar och förstör i rabatter och grönsaksland.

Ibland missuppfattar Tofslan det hela och oskadliggör även nyttiga djur som fåglar och till och med vissa större insekter-hon har en grym jaktinstinkt-men i första hand är det som sagt jakten på sorkar som är deras huvuduppgift.

Mina trädgårdsanställda har en hel del att göra. Trädgården gränsar nämligen till ett litet dike och en åker, som verkar vara rena uppfostringsanstalten för vattensork. I 23 år har vi försökt anlägga och underhålla en syrenhäck som avgränsning mot åkern, men rätt vad det är så vissnar bladen på någon planta mitt i häcken, och då vet man vad klockan är slagen. Sorken har hittat dit och gnagt i sig rötterna, och så uppstår det ett förargligt hål i syrenhäcken.

Men sorkar är de bra på att fånga. De är också väldigt stolta över sina insatser, och släpar gärna in sina byten genom kattluckan för att visa hur duktiga de är-det kan se rätt komiskt ut när en lagom stor katt försöker baxa in en tre decimeter lång och rätt så fet död sork genom en liten lucka i dörren.

Våra trädgårdsarbetare jobbar också rätt mycket obekväm arbetstid, det får man ju erkänna. Ibland vaknar man mitt inatten av ett knastrande och krasande ljud från golvet i sovrummet och då vet man att här pågår en nattlig måltid. Det är bara att försöka somna om och vara på det klara med att man får trampa försiktigt på sovrumsgolvet när man vaknar nästa gång. Där finns med all säkerhet en del mer eller mindre aptitliga rester.

Det har också hänt att Tofslan varit nära att få sparken. Som den dage när jag kom hem från jobbet på förmiddan och skulle byta till mina hemmakläder. På golvet vid garderoben låg ett hopsnurrat hårband som jag var på väg att plocka upp när hårbandet började slingra sig på ett ytterst obehagligt vis. Katten hade släpat in en huggorm på mitt sovrumsgolv. En liten en, med tydligt sicksackmönster på ryggen. Det var en nära döden-upplevelse, kan jag meddela.

Men i stort sett sköter de sig bra. Man får ta det onda med det goda. Utan dem skulle troligen varenda rabatt vara genomgrävd av sorkgångar och varenda potatis i potatislandet bli sorkmat. Katterna upprätthåller den naturliga balansen och gör i princip skäl för sin lön.

Någon som undrar hur det gick med huggormen? Jo, jag stängde dörren till sovrummet fortare än kvickt, tog ett djupt andetag, ringde maken och berättade att DET LIGGER EN HUGGORM PÅ GOLVET I SOVRUMMET......och sen satte jag på mig gummistövlar och handskar, sopade upp ormen på en sopskyffel och slängde ut den i naturen. Långt långt bort. Sånt är livet på landet.

Vykort

Hejhej! Det är inte här vi är just nu. Vi fick med datorn men glömde kabeln till kameran, så det här vykortet är från den ö som ligger några sjömil bort. Vi var där för några år sen. Kea heter den. Men det ser ungefär likadant ut här, på Andros. Grekland, förstås. Kykladerna.

Blått glasklart Medelhav, torra berg, vidunderliga utsikter och dofter vart man går. Och det gör man. Går, alltså. Eller simmar.

Idag blåser det våldsamt, det var flera meter höga vågor på havet när vi åkte med färjan från Rafina till Andros imorse.

Och jag hittade fantastiskt vackra strandliljor i sanden när vi badade förut. Dem ska jag visa när jag är hemma och kan tanka in bilder igen.

Kom gärna hit, Andros behöver fler turister!

Valdag

Tant Grön plockar röda äpplen i en blå balja. Dags att bekänna färg!

Frukta icke giftiga växter! Trädgårdskrönika 4

Hej hopp, här kommer texten till min torsdagskrönika! Som vanligt kan du höra den i Cappuccino i SR Väst P4, på förmiddagen strax efter halv elva.

så här blev den:
Nu ska jag prata om giftiga växter. Du som tycker att giftiga växter är farliga, och vill fortsätta tycka det, du kan sluta lyssna nu, för det här är ett försvarstal för giftiga växter.

Jag vill hävda att giftiga växter, dom är visserligen giftiga, men de är inte farliga. De ligger inte och lurar i rabatten och kastar sig över dig när du går förbi. Det är inga aggressiva lömska typer som tränger sig på och har ihjäl oskyldiga och försvarslösa människor.

Jag vill till och med hävda att giftiga växter är de som har gjort mest nytta för mänskligheten genom alla tider. Våra bästa läkeväxter är ofta giftiga i fel doser. Tänk så många liv som har räddats av örtmediciner, många hundra år innan vi började framställa medicin på kemisk väg. Och de allra flesta av dessa örter, de tillhör faktiskt kategorin giftiga växter. Fingerborgsblomma, stormhatt, rölleka, malört och så vidare och så vidare.

Men om du, som sagt, vill fortsätta vara rädd för giftiga växter så kan du börja med att vara rädd för potatis. Det är ju en av de allra vanligaste giftväxter som vi odlar i våra trädgårdar.

Samtliga ovanjordiska delar av potatisen är nämligen giftiga. Precis som sina övriga släktingar i familjen, bland annat tomat och aubergine, så finns giftet solanin i alla potatisplantans gröna delar. Och solanin, det är inte att leka med: det är ett gift som påverkar mage och tarmar, det kan orsaka illamående och dessutom kan det ge hallucinationer. Förr i tiden användes solanin för att behandla epilepsi, och i höga doser kan det vara dödligt. Läskigt, eller hur?

Och det är inget ljug, det är helt sant. Ändå är vi ju inte så värst rädda för potatis, hur det nu kan komma sig... Jo, men det är klart, det är ju knölarna vi äter, det skulle inte falla oss in att knapra i oss av blasten. Eller hur? Knölarna är ju inte det minsta giftiga. Det krävs förstås att man får i sig ganska mycket potatisblast för att bli sjuk, och innan dess har man nog slutat knapra, för potatisblast är ju ingen större delikatess. Men säger man att potatisplantan är giftig, då brukar folk bli väldigt förvånade.

Och precis så är det med de allra flesta giftiga växter. Man måste tugga i sig ganska mycket för att bli sjuk. Ändå är det ytterst ytterst sällsynt att barn till exempel verkligen blir förgiftade av växter, trots att småbarn faktiskt stoppar i sig ett och annat som inte vuxna skulle äta. Statistiken säger också att det var mer än trettio år sedan det förekom någon växtförgiftning med dödlig utgång.

Och det finns massor av växter som jag inte tycker man ska avstå ifrån bara för att de har fått en giftstämpel

Den vackra digitalisen, eller fingerborgsblomman-giftig. Stormhatt, en högrest blåblommande gammal klassisk torpväxt-jättegiftig. Änglatrumpet med sina enorma doftande klockblommor-jättegiftig. Ricin, en praktfull planta som är vanlig i offentliga planteringar-hemskt giftig. Julros, tobak, liguster, murgröna och så vidare och så vidare. Giftiga allihop. Men måste vi därför kasta ut alla dessa växter ur våra trädgårdar?

Nej, det är klart vi inte ska. Det är klart att vi ska fortsätta odla fingerborgsblommor och änglatrumpeter. Och potatis med för den delen. Vi har väl vett i skallen, eller hur? Varför skulle vi ÄTA fingerborgsblommor eller potatisblast?

Jag har fött upp en hel drös barn i min trädgård som är full av giftiga växter, och de har alla överlevt sin barndom. Inte en enda har någonsin ätit någon olämplig växtdel, såvitt jag vet. Oansvarigt? Ja kanske det. Men jag är fullständgit övertygad om att det finns betydligt farligare saker i världen än växter.

Dahliorna vs. sniglarna: 20-5

Nu kan vi konstatera: det blev en del dahlior trots allt i år. Dock ej utan viss ansträngning. I maj hade jag tjugo blytunga krukor med rejäla dahliaplantor färdiga att sätta ut i rabatterna. Strategin var då att försöka få dem så kraftiga som möjligt för att inte sniglarna skulle glufsa i sig alltihop på en gång. Det lyckades någorlunda.

De höga röda som jag ärvt från min lilla svärmor Sonja har försvarat sig duktigt i rabatten ut mot grannens åker. Jag har också hjälpt till lite, får jag väl tillägga i alla blygsamhet...
Här är en som inte lyckades lika bra. Den satte jag i de stora mellanrum som uppstod efter nerfrusna och stendöda New Dawn-rosor, mot staketet i örtagården. Av sex plantor var det fem som blev snigelmat och slutade som dahliaskelett. Där står också en pytteliten och tapper kärleksört som försöker trösta trots att den själv har stora snigelhål i bladen...
Den här fick fortsätta bo i kruka. Men trots att jag höll koll på den så blev de första blomskotten halshuggna av sniglar, så den har inte börjat blomma förrän alldeles nyss. Fleurel heter den, och blommorna är stora som barnhuvuden. Men bladen är svårt angripna, så hela plantan ser dessvärre lite ruffig ut.

Tack, Annika, för inspirationen till detta inlägg! Jag såg att du hade gett upp och börjat odla zinnior istället. Jag ska nog också fundera på den saken. Kunde bli ett bra komplement i alla fall.

Stulna blommor

Jag hoppas Vägverket ( ursäkta:Trafikverket!) förlåter mig. Men de här plantorna har jag haft ögonen på ända sedan de började pryda vägkanterna i maj med sina rosalila blommor. Kilometer efter kilometer med blommande trift har lyst upp min väg hela sommaren, till och från jobbet. Alldeles intill asfaltkanten, i det grova gruset, har den slagit sig ner. Och jag har smitt lömska planer.
Idag slog jag till.
Utrustad med en rejäl korg och en vass planteringsspade smög jag iväg och grävde upp nitton utblommade små rosetter med trift. Alldeles intill vägbanan. Jag tror inte att någon kommer att sakna dem. Ett antal gulkämpar (plantago maritima tror jag att de heter) kom också med av bara farten. De växer ungefär likadant och är snygga, de också.
Och här är min egen lilla vägkant, på uppfarten intill huset. Denna avdelning kom till i samband med det stora avloppstabberaset i slutet av juni. Här grävde vi bort sju ledsna rhododendronbuskar(de växer nu i en skogskant och ser mycket mycket gladare ut), en massa vintergröna och mängder av läskig jord som blivit förorenad av ett läckande köksavlopp.

I botten ligger markduk, ovanpå det ett lager singel och översta lagret är fint grus. Inte en gnutta jord, alltså.

Här har jag tänkt mig att triften ska få växa och frodas. Och kämparna. Klarar de gruset i vägkanten så borde de kunna trivas här också. Några tuvor med styvmorsviol ska också planteras in här, för att fortsätta med temat Bohusläns flora. Kaprifol växer mot väggen.

Och nu vill jag ha fler förslag! Vad skulle trivas i min grusplantering?

Krönika nummer 3

Hejhopp, här kommer texten till Tant Gröns radiokrönika i Cappuccino i SR Väst igår! Mycket text blir det...för ämnet är ju i stort sett outtömligt. Radioinslaget finns här om du inte orkar läsa. Länk till Cappuccino finns på sidan!

Det är lika bra att avverka ämnet med en gång, så är det gjort. Det som ingen trädgårdsmänniska kan undvika, som man drömmer mardrömmar om och vaknar kallsvettig på nätterna, och som väcker ens allra värsta och lägsta instinkter. Som gör att fridsamma farbröder och små milda tanter kan få något mordiskt i blicken och börja prata om förintelsevapen och dödliga gifter.

Ämnet är sniglar. Såna där där bruna och vedervärdigt slemmiga., mördarsniglar, eller spanska skogssniglar som det så oskyldigt heter. Och jag lovar, jag ska inte ta upp ämnet igen, inte den här säsongen. Kanske.

Det dröjde faktiskt ganska länge innan jag drabbades själv. I alla fall i min egen trädgård. I Skåne, där vi har ett släkthus med trädgård, kom invasionen för ungefär tio år sen, så jag var lite förberedd när mördarsniglarna slog till med full kraft hemma.

Jag visste till exempel att det inte var lönt att plantera en kruka med penseer på våren och tro att den skulle få vara ifred. Jag visste också att sniglarna var framfusiga typer som gärna krälade in under trösklar och in under stövlar och skor i farstun. Det hände till och med en gång att vi hittade en brun äcklig snigel bakom smörasken i kylskåpet. Det är bara mördarsniglar som beter sig så.

en liten parentes:

Jag måste erkänna en sak. Vi har med vett och vilja planterat in sniglar i vår trädgård. Inte mördarsniglar för allt i världen, nej för guds skull, det handlar om vinbergssnäckor. Ni vet dom där med jättestora hus, såna som man hittar i slottsparker och andra trevliga platser och som dessutom tillagas och serveras på franska restauranger, gratinerade med vitlökssmör.

Inte för att jag någonsin har tänkt att göra det, men i alla fall. Då, för över tjugo år sen, när vi hittade några såna snäckor i en park i Skåne och tog hem, tyckte vi att dom var ganska charmiga. Med några vinbergssnäckor som dekoration skulle vi hämta hem liten touch av slottspark eller så...jag vet inte, jag har glömt hur vi tänkte.

De första åren var det nog bara en handfull snäckor som överlevde vintrarna och vi betraktade dom nästan som familjemedlemmar.

Nu har familjen vuxit, om man säger så. Och det är en matglad familj. På försommaren brukar jag samla ihop så många jag hittar, det blir ett par hinkar fulla, och köra iväg till någon mycket avsides belägen skog och be dem söka sig nya hem. Sprida ut släkten liksom.

Men vid den här tiden på året är de minst lika många i trädgården igen. Jag ska inte baktala dom, dom är inte lika vedervärdiga som mördarsniglarna, men dom är väldigt sugna på squash och pumpor till exempel, och dom älskar margueriter och petunior. Och även dom är ganska sällskapliga- i somras hittade jag en vinbergssnäcka som hade krupit in genom ett öppet fönster och slagit sig ner högt uppe i en gardin.

Och väldigt länge valde jag att tro på ett rykte som cirkulerade på trädgårdsbloggar som sa att om man har vinbergssnäckor, så slipper man mördarsniglar, och det verkade ju stämma: alla andra klagade påmördarsniglar, men vi klarade oss..... men nu kan vi slå fast en gång för alla att ryktet är inte sant. Vi har vinbergssnäckor OCH mördarsniglar. Sen i våras är vi nämligen invaderade, under belägring.

Ett litet räkneexempel:

En enda snigel ska ge upphov till 400 nya under en säsong.

När vi började plocka i våras kunde vi få ihop 250 sniglar på en enda liten kvällsrunda. Vad är då 250 gånger 400? Hundratusen, eller hur? En enda plockrunda, och jag hade befriat trädgården från hundratusen blivande sniglar? Och hur många har jag då INTE plockat upp? Visst blir man svimfärdig?

Min reaktion gått från kamplust och mordlystnad till en sorts uppgiven rutin. Det är bara att inse fakta. Jag kan inte längre odla sallad eller morötter eller dill i grönsakslandet. Jag kan inte sätta ner dahliaknölar i jorden och tro att det ska bli blommor där. Jag kan inte ha tagetes och petunior och penseer och prästkragar i rabatterna. Det är bara att försöka hitta en metod att stå ut, och odla det som blir över.

Och jag har en överlevnadsstrategi. Jag väljer att tro på ryktet som säger att mördarsniglarna är på väg att avta. Invasionen är över, de har erövrat sin mark, sniglarna har segrat och armeerna är på väg bort.

Det kanske bara är en önskedröm, men jag väljer att tro på det. Så kan jag beställa nya fröer nästa vår igen.

Vem tar vem?

Frågan är vem som vinner i längden. För den dag man slutar riva runt bland rötterna i denna plantering så är det en av dessa två plantor som kommer att ta över. Och det är inte svårt att gissa vilken.
Vi har planterat en vindruva här, vid portalen in mot vinbärsbuskarna. Den kallades för baltisk staketdruva när vi fick den i present för åtta år sedan, och den växer som bara den. Vi hade visioner av grova vinstockar och klasar med druvor som hänger ner ovanför huvudet precis som på de solstekta terrasserna på grekiska öar där man sitter och dricker ett glas kall retsina och blickar ut över det blåa havet.

Varje år får den massor av klasar med små gröna druvor som i bästa fall hinner mogna. Då är de jättesöta och jättegoda. Och vi får nog vara nöjda med det, absolut. Förra året blev det så många att de till och med fick äran av att vara med i den töllåsiska vinbärssaften. Vem vet, det kanske till och med kan bli en omgång vin så småningom.
Men här gäller det att se upp. Innan vinstocken kom på plats så växte här nämligen humle. Vi grävde förstås bort den innan vinet planterades. Men humlen är en lömsk rackare. Den ligger och lurar under jorden och först när alla andra växter har kommit igång så börjar den skjuta upp sina långa rankor. Och då är det oftast för sent att ta bort den utan att göra åverkan på sånt man vill ha kvar. Vin, till exempel. Och inte hjälper det att det är ganska svårt att se skillnad på humlens blad och vinbladen.

I år lyckades humlen ganska väl. Det är ungefär lika mycket humle som vin i planteringen. Men om man lämnade alltihop åt sitt öde skulle det nog inte bli så många vinklasar kvar. Men okej, humle är vackert det också. Och man kan ju alltid gå en kurs och lära sig brygga öl istället.

September

Härom morgonen var det fyra plusgrader när jag skulle klä mig för att åka till jobbet. Det blev trenchcoat och ylleschal, kläder som jag fick leta fram igen från skåp och lådor efter en sommar med snällare temperaturer.

Så skönt då att det finns trevliga perenner som just har börjat blomma, som verkar ha hoppet kvar om att de närmaste veckorna ska bli varma och soliga. Sköldpaddsörten är den stabila och pålitliga stöttepelaren i min söderrabatt just nu, när purpurklätt och gurkört har vissnat ner och lavendeln inte ser så kul ut längre.

Lätt att dela är den, och den verkar gilla läget var man än planterar den, i sol eller skugga, fukt eller torka. Dessutom är den trevlig att ta in och sätta i vas.

Imorgon sänds veckans upplaga av min trädgårdskrönika, i Cappuccino, SR Väst i P4! Man kan förstås lyssna i direktsändning- jag tror den ska gå mellan halv elva och elva, men programledarna har lovat att lägga ut den så man kan lyssna i efterhand också. Den handlar om squash och är släkt med det förra blogginlägget.

Hmmmm, vad gör jag av det här då?

Stekt squash, svampfylld squash, squash-och-lök- och-tomat-och-paprikaröra, squash-och-fetaostbiffar, squashostkaka, squashomelett.....visst, det finns massor av trevliga recept på squash.
Men det finns också gränser för hur mycket squash ett hushåll på två personer kan äta.
Tänkte nog inte på det när jag planterade squashen i våras. Inte den här gången heller.

Fem squashplantor, av sorten Diamant (gudskelov en buskvariant och inte en rankande sort) satte jag i jorden. Förra året fick jag ingen squash alls, och inte förrförra året heller. Sniglarna åt upp allt. Så nu tog jag i lite mer, och placerade dessutom squashodlingen nära huset och alldeles utanför ett fönster för att kunna bevaka den ordentligt.

Jag väntade rätt så länge med att plantera ut dem, för att de inte skulle bli uppätna med en gång, men sniglarna gick förstås omedelbart till attack. Bloggkamraten och grannen Henrick tipsade om att lägga ut kaffesump runt odlingen, och det funkade, tillsammans med ett ständigt plockande av sniglar förstås. Så i år blev det squash.

Just nu är produktionen helt måttlös. Bilden föreställer veckans skörd. Förra söndagen blev det lika mycket, liksom veckan innan.Hur bär dom sig åt, hur kan det bara bli så mycket? Näringen i jorden måste vara slut för länge sen, ändå fortsätter plantorna att producera extremt många extremt snabbväxande squashar. Det är ett av de mysterier som trädgårdsvärlden är full av.

Jag bär korg efter korg till jobbet och mina snälla arbetskamrater tackar och tar emot och ser glada ut, men i fredags när jag gick hem låg det en stor och krokig squash kvar på bordet i fikarummet. Imorgon blir det en ny omgång . Jag får väl böna och be dem att förbarma sig. Och kanske dra slutsatsen att jag ska nöja mig med tre plantor nästa år. Påminn mig gärna!

Fullsmockat

Man borde nog gallra lite. Eller det kanske är för sent? I vilket fall som helst så är det så tjockt med äpplen på vårt enda riktiga äppelträd i år, så jag har aldrig sett maken.

De där älgarna som jag pratade om i våras, de har ännu inte upptäckt vilka skatter som finns i vår trädgård. Det ligger säkert redan hundrafemtio äpplen i timjanmattan under trädet.

Katja heter sorten, äpplena är tunnskaliga och blir lite "feta"i skalet när de är mogna. Sötsyrlig smak. Helt ljuvliga att både knapra på, och använda till mos och äppeldricka och efterrätter.

Hej igen förresten, det var visst ett tag sen sist! Men nu är det slut på semestrar och familjesammankomster, och märkligt nog så blev det plötsligt mer tid för både trädgård och bloggeri.

Och på torsdag ska jag göra min första trädgårdskrönika i radio. Svårare än jag trodde faktiskt, men det ska bli jättekul!

Premiär!

den första av mina radiokrönikor...

...sänds idag i SR Väst, i P4, torsdag den 26 augusti. Programmet heter Cappuccino, det går mellan 9 och 11, -ett utmärkt program för övrigt, med Cecilia Läckberg Blom och Lilian Porshede som programledare- och mina krönikor kan höras någon gång under den sista halvtimmen. Från och med nu och sen varje torsdag under hösten. De går också att höra på nätet, på Cappuccinos sida.

Här är texten, för den som hellre vill läsa:

"Det är nog närmast att betrakta som en sjukdom. En sorts mentalt sjukdomstillstånd som långsamt och smygande tar befälet över alla sinnen när de första vårfåglarna börjar kvittra och det inte längre är mörkt när man kommer hem från jobbet.

Vi kan kalla den för trädgårdspsykos, den släpper i alla fall inte sitt grepp förrän säsongen är så definitivt slut att man inte ens kan köra ner ett spett i jorden längre.

Det är ungefär som med vissa fotbollsgalningar som vi känner, de som har huvuden fulla av snygga mål och chanser inför nästa match, som de ständigt står och snackar om i små grupper i fikarum och korridorer.

Det finns bara en sak i huvudet när man inte TVINGAS att ägna sig åt något annat. Från det att tjälen släpper tills den går ner i jorden igen.

Fast när man tänker efter så kan faktiskt den här sortens galenskap börja långt innan tjälen släpper. Om man anstränger sig lite så går det utmärkt att börja planera redan i januari faktiskt. Visst behöver jag fröer i år som kräver extra lång tid på sig för att gro? Sådana som man bara måste så inomhus medan snön ligger tjock.

Och jag kanske ska försöka mig på någon ny exotisk grönsak? Eller plantera ett fruktträd-det kräver planering. Mullbär, det har jag ju alltid längtat efter. Eller valnöt...undrar om det klarar sig i zon 2? Hur stort kan det bli ? Var har jag plats? Bäst att göra en liten skiss. Och visst måste jag göra om en rabatt, eller gräva en helt ny, full av pioner kanske, å så fint.... Ja, då får man ju börja skissa i god tid på färger och höjder och blomningstid och sådana oerhört viktiga ting som man kan ligga vaken om nätterna och grubbla på.

Ja, så har man då triggat igång trädgårdsgalenskapen.

Ett annat jättebra sätt är en liten tur till England, en billig flygbiljett i värsta februarikylan. Där har våren redan börjat och man kan liksom få en försmak på det som väntar. Lukta lite på påskliljor och kamelior som står i full blom.

På andra sidan Nordsjön pågår för övrigt en sorts trädgårdsodlandets Premier League året runt, för att tala fotbollsspråk.

Ja, och sedan slår det då till med full kraft i mars, när man börjar hitta snödroppar och krokus och de första tulpanbladen, alldeles på riktigt, hemma i trädgården.

April är ett enda långt race för att hinna städa och rensa, och hålla koll på alla frösådder som gror i burkar och lådor inomhus. Skynda, skynda hem från jobbet för att vattna tomatplantor och kanske försöka hinna med att gräva den där rabatten som man planerade i vintras.

Maj- om möjligt ännu värre. Nog vill man bara sitta som tjuren Ferdinand och lyssna på fåglarnas kvitter och lukta på sina blommor under en korkek, men när skulle man hinna med det när gräs och ogräs växer en över huvudet?

Man får påminna sig om att titta upp ibland på den överdådigt blommande magnolian som liksom får blomma där alldeles för sig själv. Själv sitter man med näsan mot marken, böjd över rensjärnet och försöker lösgöra kvickroten från den spirande rosenbuskens intrikata rotsystem.

Och så fortsätter det, sommaren igenom.

Inte hann man med allt det som man drömde om i våras. Det blev inget av den där nya söderrabatten, istället blev det en uppgrävd gräsmatta och ett nytt avloppssystem, som en liten trädgårdsöverraskning, bara så där.

Men det gör faktiskt inte ett dugg. Även om man ägnar en stor del av den vakna tiden åt att drömma om precis hur fantastiskt vacker planteringen kommer att se ut när den är färdig, så är det ju inte så himla viktigt med det färdiga resultatet, när man tänker närmare på saken.

Jag vill ju inte ha en färdig trädgård, prydlig och välansad och med var sak på sin plats, Nej fy vad tråkigt, vad skulle jag syssla med då? Det är ju planerna och projekten som är det roliga.

Och nästa år, då ska jag ha en ny söderrabatt. Med pioner och rosor och nävor och kanske, kanske ett litet mullbärsträd? Jag hinner nog börja gräva redan nu till helgen... "

Ett snabbt livstecken bara ...

...mitt uppe i Internationella Töllåsveckan.
Alla barn och barnbarn är på plats hos oss den här veckan. De har kommit från England, Stockholm, Visby, Spanien och Kalifornien- vi är femton i hushållet och har hur kul som helst, men det blir liksom inte så mycket tid vid datorn.

Men jag lovade ju tala om hur det går för dahliorna- och här är den första blomman, hurra! Strategin lyckades, och vi tycker nog att vi kan se det som en, i alla fall tillfällig, seger över sniglarna.

Söndagsutflykt

Som Orustbo är man väl närmast att betrakta som landsförrädare om man påstår att Tjörn har något att komma med. Okej då, jag får ta den smällen.
I flera år har vi tänkt att i sommar, då ska vi verkligen göra en utflykt till Pilane gravfält, men det har inte blivit av förrän nu.

Sedan fyra år tillbaka förvandlas området varje sommar till en skulpturpark.
Själva fornlämningplatsen är en sevärdhet i sig, ett underbart ställe för en picknick i ett typiskt bohuslänskt landskap med omväxlande fårbetade marker och små bergknallar. Och så lämningar från stenåldern och järnåldern i form av domarringar och resta stenar.

I år är det åtta konstnärer från olika länder som fått sätta sina avtryck i landskapet. Och det är hur lyckat som helst.

Flickan som står och gråter mot en gammal ek är gjord av den brittiska konstnären Laura Ford, och hon- flickan alltså- har sällskap av flera lika förtvivlade och olyckliga kamrater. Man vill gå fram och trösta, men får inse att det hjälper nog inte. Flickorna kommer att stå där och gråta hela sommaren.

-Gaska upp dig, hörru, res på huvudet och titta ut över det vackra landskapet!
Här sitter en figur i gjutjärn, alldeles ensam på en sten. Fast det är sälla som han eller hon verkligen är ensam. De allra flesta besökare kan inte låta bli att sätta sig på klippan intill och inleda ett samtal.

Och runt omkring finns fler liknande figurer, hälften i gjutjärn, hälften i aluminium.

De sitter, står och ligger i landskapet som om de alltid funnits där, och barn kan klättra och klänga på dem utan att någon museitjänsteman med skylt på kavajen kommer fram och tillrättavisar. "Borders" heter den här installationen, och konstnären är isländsk: Steinunn Thorarinsdottir.

Svenske Jonas Holmqvist har gjort den här grejen i gjutjärn. Han kallar den för "Tratt"; jag tycker den ser ut som om en elefant hade lämnat efter sig yttersta delen av sin snabel och lufsat därifrån.
I bakgrunden en kub som heter "Svart konstruktion" av samma konstnär.
Överallt fåren som går och betar. Ibland får de näringstillskott i form av överblivna korvsmörgåsar och andra picknickrester.
Och har man inte med sig en egen picknickkorg så finns det ett gårdskafé i närheten.

Fantastiskt bra jobbat av de entusiaster som skapat detta härliga utflyktsmål och dessutom fått med sig riksantikvarieämbete, länsstyrelse, markägare och grannar och alla andra som skulle kunna tänkas protestera mot dylika nyskapande idéer.

Hit åker vi definitivt fler gånger i sommar med barn och barnbarn och andra sommargäster. Ända till början av oktober finns konstverken kvar på platsen.
Och sen är det så himla bra ordnat att just denna söndag så pågår tidningen Lands arrangemang Öppen trädgård. Så det är bara att svänga in till Alen trädgård, som ligger längs vägen hem, för att få lite ny inspiration hos Monica och Göran.

Rosor, klematis, liljor, dagliljor, fuchsior och allsköns perenner står i full blom. Och jag kan konstatera att den sidenpion som jag blev så svårt förälskad i när jag hälsade på förra gången, i maj, den är nästan lika snygg fortfarande fast den blommat över för länge sen...

Det är väldigt vackert med ringlande grusgångar. Och mycket inspirerande. I spåren av grävskopans framfart håller vi - dvs maken-på att göra om en liten berså som sett sina bästa dagar, och där ska det skapas med grus och sten. Men den här utsikten lär vi inte kunna åstadkomma hur vi än bär oss åt.


Till sist en annan landskapskonstruktion. En bäckfåra av kullersten, gjord för att läka en mindre naturkatastrof: en översvämning, ett plötsligt vattenfall som drog med sig stora delar av Alen trädgård för några år sedan. Det blev ett snyggt sätt att få till en egen liten bäckravin. Och en superb plats för många, många hostor.