Albertine, myror och tornseglare

Ja, detta är alltså den utlovade Albertine. Visst är det en underbart vacker, nästan utslagen knopp? Djupt röd vid fästet, med röda strimmor, och ljusare rosa i yttre kanterna på kronbladen. Den påminner faktiskt lite om magnoliaknopparna i färgen. Och på precis samma sätt går jag och väntar och spanar på varje enskild blomma, just innan de slår ut...Imorgon har den säkert vecklat ut sig, men jag undrar om inte knopparna ändå är det vackraste stadiet av en ros.

Ikväll har jag planterat om en tomatplanta som stod i kruka i växthuset och såg riktigt eländig ut. Bladen började gulna, och det ska de inte göra redan nu. Och vad upptäcker jag i botten av krukan, om inte en hel myrkoloni! Myror i alla stadier, kryllande som på Piccadilly Circus i rusningstid. Är det någon som vet hur man bekämpar myror i växthus utan att själva ätbarheterna tar skada? Jag har inga som helst illusioner om att myrorna försvinner bara för att jag tar bort dem från just denna kruka. Vad gör man???

En glad nyhet: vi har fått sommargäster i vårt hus! Ett tornseglarpar har bosatt sig under en tegelpanna. Jag ser dem precis från fönstret framför datorn, svischande förbi i tvåhundra kilometer i timmen, störtdykande efter insekter. Myror äter de inte, men flygande otyg är deras huvudföda. För att inte tala om vilken underhållning de bjuder på när de visar upp sina akrobatkonster. Pensionat Töllås har öppnat för sommaren.

Egna pioner och mer skotsk nostalgi

Nu behöver jag inte längre vara avundsjuk på syster C- nu har mina egna slagit ut! Igår stod de i knopp, idag har de öppnat sig. Här är min favorit, och den vet jag till och med vad den heter:Bowl of Beauty. Och om jag bara hade haft ett bildredigeringsprogram så hade jag tagit bort lite gräs längst ner på den här bilden. Den röda har jag inget namn på, men det är en bondpion. Med en liten egenhet: en del blomhuvuden är tätt, tätt fyllda, medan andra har en eller två kransar med kronblad, och så ser man ståndare och pistiller i mitten. Jag har planterat fem pioner, alldeles för tätt, som en plätt mitt i gräset, och har i många år planerat att flytta dem. Eller bygga ut rabatten. Någon gång ska det bli av. Tills vidare använder familjens barn pionrabatten som en sorts hinder att hoppa höjdhopp över. Det isar lite i hårbotten varje gång jag ser det, men jag säger ingenting. My mistake.

Och här är Skottland igen. Albertine, mina drömmars ros, klättrar på ett rep i Inverewe Gardens, som ligger högt upp i högländerna, några kilometer från bron över till Skye. Jag såg henne första gången i Ystads klosterträdgård för några år sen, och förra sommaren dök hon upp för mina ögon på denna ljuvliga plats. En trädgård med rosor och subtopiska växter i höglandsklimat. Resten av sommaren ägnade jag åt att försöka leta upp en Albertine åt mig själv, och-hurra! -i Trädgårdsföreningen i Göteborg hade man ett par exemplar till försäljning. Min egen Albertine har nu klarat vintern, och imorgon tror jag att den första röda knoppen slår ut för att förvandlas till en vackert mörkrosa blomma. Fortsättning följer.

My love is like a red, red rose

Det kan ha varit den här han menade, Skottlands nationalskald Robert Burns. Rosa gallica officinalis, en av de allra äldsta rosor man känner till. När Robert Burns levde, under andra halvan av 1700-talet, bör den ha funnits i många skotska trädgårdar. Tålig, vacker, romantisk och närmast outrotlig. Dikten snodde Evert Taube-han direktöversatte den och bytte melodi: Min älskling, du är som en ros. Burns själv var inte heller så dålig på att knycka folkliga dikter och melodier. Man gjorde så på 1700-talet.

Eller det kan ha ha varit den här rosen som Burns menade: Rosa damascena "Rose de Resht". Damascenerrosor fanns på 1700-talet, helt klart, men just den här har rätt så oklart ursprung.

Burns var född i Alloway, en by i sydvästra Skottland. Den här gamla stenbron ,"Brig O´Doon", finns med i en lång dramatisk och burlesk dikt-berättelse som varenda skotte förväntas känna till, berättelsen om Tam O´Shanter och hans förfärliga färd hem från puben en sen natt. Den kunde lika gärna utspelat sig idag. Byn är hur söt som helst, och hur lätt som helst att ta sig till. Den ligger bara några kilometer från Prestwicks flygplats. Det är där man hamnar om man flyger med Ryanair.

Och i den här stugan i Alloway föddes Robert Burns för precis 250 år sen. Vi besökte den för ett år sen, men det är säkert betydligt mera hallå kring både byn och stugan och museet denna sommar. Robert Burns-sällskap över hela världen har firat på olika sätt hela året.

Själv dog han, i fattigdom, vid 37 års ålder. Och lämnade en lång rad fruar och barn efter sig, oklart hur många.

Och nej, det här inlägget är INTE sponsrat av Skottlands turistbyrå.

Systerpion och svensk midsommar

Midsommarhelg hos syster C i Göteborg. Hennes 70 år gamla pioner firar midsommar så det står härliga till. De fröjdar sig och släpper loss med spelmanslag och folkdräkt och små grodorna och jordgubbstårta och hela baletten. Mina pioner hemma på Orust, som är långt ifrån denna aktningsvärda ålder, vågar inte ens klä upp sig. De står och och undrar lite blygt och försiktigt när partyt ska börja. Ska man vänta på inbjudan eller vågar man börja själv?

Stjärnflockan får också vara med på pionpartyt i Göteborg. Alla är välkomna, men pionen är självklart festens medelpunkt. Utan någon som helst konkurrens. Den vet nog att den måste passa på att festa ordentligt, snart är det över och då är det ett helt år kvar till nästa gång. Men vilket party!

På midsommardagen tar vi en ganska stillsam promenad i den strama och prydliga parken kring Gunnebo Slott. Raka gångar och välklippta häckar. Till och med labyrinten har raka kanter och geometriska former. Fast himlen säger att man inte ska känna sig särskilt trygg i alla fall. Lite spänning och dramatik ska det väl vara, annars är det ingen riktig svensk midsommar.

Vilt och vackert

Eller gott och blandat? I vår stenlabyrint/ladugårds-/klosterruin finns en del växter som har hittat dit alldeles själva. De blandar mycket lätt ihop sig med sådant som vi planerat och planterat. Till exempel ormbunkar av olika slag, som trivs alldeles ypperligt. Ibland blir de för många, då faller de offer för sekatören.

För att ge det hela lite mer kloster- än ladugårdskänsla (den här delen var svinstia) grävde vi ner en klätterhortensia en gång i tiden. Den täcker numera nästan hela ruinen alldeles själv. Fullständigt problemfri- man behöver bara kapa av de grenar som hotar att spärra vägen när man ska passera. Fast man väntar gärna tills den har blommat färdigt...

Klätterhortensian har ännu inte slagit ut helt och hållet, det är bara skyltblommorna som visar upp sig. Om några veckor när resten är utslaget kommer det att surra av tusentals insekter i hela labyrinten. Och det doftar fantastiskt, tillsammans med pepparmynta, äppelros och kaprifol som också växer där.

Den lilla murrevan dyker upp överallt i trädgården, helst på torra ställen där det finns mycket grus och sten. Eller i sprickor i husgrunden. Jag fick den med mig från mammas trädgård i Vänersborg i slutet av 80-talet och den brukar få växa lite som den vill.

Samma sak med den gula nunneörten. Mycket tacksam liten planta. Den beter sig nästan som förgätmigej: växer där den behagar, och är lätt att plocka bort när den blir gammal och risig.

Den alldeles vanliga schersminen är fullständigt galen av blomlust i år. Så den får också räknas till det vilda i år...

Glad midsommar på er alla bloggvänner!

Växtmarknad och mycket att fira

Trädgårdsamatörer är icke vad de ger sig ut för att vara. Amatörer, alltså. Trädgårdsamatörer, tror jag mig veta, är betydligt kunnigare än de flesta professionella innehavare av blomsteraffärer och plantskolor. I Uddevalla hade trädgårdsamatörerna växtmarknad igår, och jisses, vad folk det kom! Själv bar jag i triumf hem en magnolia sieboldii, köpt av en Orustgranne (sic!). Och nu har jag skaffat mig svårt huvudbry angående var i min trädgård denna undersköna men lätt känsliga dam - eller snarare baby-ska få rota sig.

och denne man har säkerligen också skaffat hem rariteteter som han suktat efter i åratal.

Och med denna lilla junibukett gratulerar jag alla som årligen ska gratuleras i mitten av denna månad: Maria, födelsedagsbarn den 13-e, vi själva som har bröllopsdag just idag, och äldsta barnbarnet Lucia, som fyller år den 15-e. Hurra för oss och för alla andra som har något att fira!

Vågar man hoppas?

Det är bara tre år sedan som det började byggas. Äldste sonen letade upp den största asken på tomten, med grenar på lagom avstånd från varandra för att kunna rymma golvet till ett trädhus. Han byggde en plattform första sommaren, insåg att han inte skulle hinna bygga färdigt hela huset på en gång, så han satte upp ett staket. Det blev en extra terras några meter ovanför marken-en plats för lek och saftkalas och en härlig vinterterrass att klättra upp till på nyårsnatten för att skåla in det nya året. Förra sommaren blev det ytterligare en våning, i nästa grenvarv. Så småningom, är det tänkt, ska det bli ett riktigt trädhus med väggar och tak. Om asken står kvar.

För tre år sedan var det ingen som hade hört talas om askskottsjukan. Men så här ser en annan ask ut. En präktig, flerstammig ask som skuggar pergolan vid dammen. De yttersta grenarna står nakna och kala efter vintern. Den här asken har råkat ut för askskottsjukan. En svampsjukdom som tar sig in i kvistar och grenar vid bladfästet. Den upptäcktes först i Europa i slutet av 90-talet, i Baltikum, och nu sprider den sig. Förra sommaren upptäcktes den på kyrkogårdar i Västsverige, och enligt Skogsstyrelsen vet man inte hur det kommer att sluta. Om askarna kommer att dö helt och hållet, om alla askar kommer att drabbas, eller om vissa klarar sig. Annars kommer det att gå precis som med almsjukan- träden försvinner på sikt.

Och på sina håll ser det verkligen riktigt illa ut. Det här är några unga askar i vår trädgård. De fick inga nya löv efter vintern. Och längs vägen till mitt jobb, en sträcka på 25 kilometer, har jag räknat till ett 30-tal nästan helt kala unga askar.

Vågar man hoppas att det stora askarna står kvar? Att sonen kan bygga färdigt trädhuset innan själva trädet dör?

Och att detta fantastiska mytomspunna imponerande och vackra lövträd blir kvar i vår natur?

Lite blågul får man vara

...när det är nationaldag vilken dag som helst och vi har firat studentexamen och Robin Söderling har gått till final i franska öppna mästerskapen i tennis. Gullregnet och irisen har gjort en alldeles egen tolkning på detta tema. Och den här irisen blommar för första gången i år. Iris sibirica Teal velvet blue kallar den sig.

Denna gula lilja har jag fått av min kära vän Helena i Jönköping. Är det någon som vet vad den heter? Den växer i stora ruggar hemma hos henne och fanns där när hon tog över trädgården för tjugo år sen. En sån där växt som man inte måste krusa det minsta för, den bara växer. Här står den farligt nära det stora sorkhålet, men det bekymrar den inte ett dugg- bara en sån sak.

Tradescantia eller tremastarblomma. Döpt efter herrarna Tradescant, som, får man förmoda, hittade den och hemförde den till England i triumf. De ligger begravda i London i en kyrka som numera är the London Garden Museum. Granne till ärkebiskopen av Canterbury, så det är ståtligt värre. Men blomman är inte så biskopsaktig, utan hur snäll som helst och bara fortsätter blomma i flera månader.

Dagen efter. Studentens stolta mor är lite matt. Så icke studenten själv som fortsätter festa på annat håll . Vi ska hämta honom på Smögen inatt där han enligt traditionen firar med tusentals andra studenter. Låtom oss fröjdas i ungdomens våår...

Bye bye förgätmigej

Nu har jag rensat bort hektolitervis med förgätmigej från stenpartiet vid dammen. Det är riktigt spännande, man vet aldrig vad som döljer sig i planteringen. Det vill säga jag har glömt, sen förra året..Några smörbollar, trevliga men riktiga ogräsmagneter...lammöra, som frösår sig hejvilt...en näva som blir så olycklig så den nästan faller ihop när den blivit av med förgätmigejsällskapet, men den repar sig nog...... men se, vad som kom fram, en vit bergvallmo! När jag köpte den en gång för några år sen så påstods det på etiketten att den var blå. Men det gör ingenting, den här är nästan ännu finare.

Och den första rosen som blommar är alltid denna: rosa pendulina, bergros. Den brukar komma med de första blommorna i mitten av juni, men i år är den tidigare.
Den får röda flaskformade nypon på hösten och två miljoner rotskott hela säsongen.

Just nu är de som allra vackrast, tovsipporna och liljekonvaljerna tillsammans. De brukar sätta igång att blomma i den vita rabatten när magnolian är på upphällningen.

Medan jag rensade förgätmigej blev klockan tre och väckarklockan i sorkhålet satte igång att ringa. Det lät inte alls särskilt trevligt. Och det lät väldigt länge. Jag berättade om min lömska plan för att jaga bort sorkarna för sonen, som tvättade fönster till death metal-musik och inte alls hörde någon väckarklocka. Nu tycker han att hans mor inte är riktigt klok.