tisdag 12 maj 2009

Ursäkta, förlåt

Detta är ingen särskilt vacker bild, inte i något avseende. Men det här tillhör livets realiteter för den som 1.äger en trädgård med mycket berg och många buskar och 2. har katter med extrema jaktinstinkter.
Just denna kopparödla var nummer tre som jag sopade upp från golvet när jag kom hem från jobbet idag. De brukar vara i hyfsat god kondition, och den här hade inte ens släppt ifrån sig yttersta svansen. Katten hugger på allt som rör sig, och hon känner tydligen ett inre tvång att placera sina byten på ett varmt och bekvämt golv. Hon äter inte upp dem- i alla fall inte ödlor, ormar och grodor. Härom veckan skulle jag plocka upp ett hopkrullat hårband från golvet i sovrummet. Men det var inget hårband, det var en mycket liten huggorm. Jag lyckade frakta ut den med livet i behåll, och även katten som släpat in den tycks må bra.
En annan dag hade min man svårt att få ner sin högra fot när han skulle snöra på sig skorna. Där låg en mus. Levande.
Hon får gärna äta möss och sorkar, det är hennes jobb, faktiskt. Hon är anställd för det. Men kopparödlor ingår inte i kontraktet.

9 kommentarer:

  1. Jag säger som jag brukar! Det är tur att jag inte har nån katt..........jag som är så fruktansvärt ormrädd skulle nog dö på fläcken!
    Fast jag har ju också mycket berg så det händer att det ringlar här också, men kopparödlor har jag numera lärt mig känna igen, är det nåt annat springer jag iväg och skriker......../Anette

    SvaraRadera
  2. Jag håller med Anette, jag skulle närmast få hjärtsnörp av att hitta en orm inne för att inte tala om en mus i skon..

    SvaraRadera
  3. Håller med föregående skrivare. Tur att jag inte har någon katt.
    Ha det gott
    Birgitta

    SvaraRadera
  4. Jag har haft katt flera gånger, men lyckligtvis ingen ormjägare. Jag skulle bli alldeles tokig av att gå och plocka dem inomhus. Jag antar att hon vill ha beröm för sitt jagande, de gillar att visa upp sitt byte och hur duktiga de varit att fånga dem. Har dessvärre inget tips hur man förklarar för missen...

    SvaraRadera
  5. Hur många gånger har man inte tänkt: undrar om det finns något djur i stövlarna, samtidigt som man sticker ner fötterna. Men hittills, ta i trä, har jag klarat mig. Låter inget vidare kul med kattens små presenter. Tur att du inte har ormskräck!! /Ruben

    SvaraRadera
  6. Tack för er sympati, kära bloggkamrater! Idag fanns det inte en enda orm i huset.
    Och det kunde ha varit värre. Man kunde ha bott i något afrikanskt land eller så där man måste akta sig för skorpioner och giftspindlar i skorna.
    Du har rätt om kattens behov av beröm, Camellia. Det händer att hon väcker en mitt i natten för att visa upp sin senaste sork. Då vet man vilka rester man hittar på mattan när man kliver ur sängen på morgonen.

    SvaraRadera
  7. Kul grej! Häromdagen hittade vi en blek orm i den lilla dammen nere i byn som simmade omkring och väste och var stor - säkert en meter lång, utan överdrift. Vad kan det vara för en sort? Lucia berättade om det för Alfonso och han sa att de inte var giftiga men att de bets.

    Huggormar är för övrigt nobla, inte alls så falska som de porträtteras i t.ex. "Tomtebobarnen", som jag nu läser för Gabriela om kvällarna.

    Ha det fint!

    SvaraRadera
  8. Martin, hej! En meterlång orm som väser och bits, huvvaligen...Du får nog slå upp det i en spansk ormbok, i min svenska finns det bara tre ormar, nämligen snokar, hasselsnokar och huggormar.
    Huggormar, nobla? Ja, på något filosofiskt vis kanske.

    SvaraRadera
  9. Herregud vad gräsligt. Här tar katterna bara en och annan trastunge, som flugit in i fönstrena på sommaren/hösten. En mus eller orm, jag får ont i hjärtat bara jag tänker på det. När syrran bodde i södra USA, så fanns en lite (läs stor, vågar bara inte skriva det, då det är så läskigt) spindel under jackan, som var på ett släp. Så när hon lyfte på jacken, så sprang den lilla lilla spindeln iväg. (läs stor med håriga ben...)

    SvaraRadera