lördag 25 april 2009

En blågul dag



Det är 22 år sedan jag planterade min forsythia. Varje år har den haft blommor på bara några enstaka grenar, på resten av busken har bladen kommit direkt. Den har varit på väg att tyna bort, men kommit igen. Fast ganska tveksamt. Det är ren lättja som gör att den har blivit kvar- det är rätt jobbigt att ge sig in och härja i det stora buskaget, och så står det en stor taggig buskros intill.
Men i år! Vilken comeback! Vilken prakt! Varenda gren är översållad av guldgula forsythiablommor! Den beter sig som om den skulle vara modell i en plantskolekatalog.

Det är bara det att jag inte har en aning om vad jag har gjort. Gödslade jag extra mycket förra året? Knipsade jag bort några grenar? Eller var det en särskilt gynnsam sommar för anläggande av knoppar till nästkommande års blomning? Eller var det en bra forsythiavinter? Jag har inte en susning. Det är bara att tacka och vara glad för att den blommar just framför näsan på mig där jag ligger på knä med min klohacka i den vita rabatten. Tack, forsythia!

Den blå är ormöga, omphalodes verna. Den blommar på skuggsidan av huset, under några rhododendronbuskar, och där blir den klarblå färgen extra intensiv. En fantastiskt vacker anspråkslös liten växt, bara några centimeter hög. Och den har varit med oss lika länge som forsythian, jag flyttade hit en liten tuva från min mammas trädgård i Vänersborg 1988. Mamma är borta men hennes blommor finns kvar. Undrar om ormögat finns kvar i hennes gamla trädgård i Vänersborg också?

8 kommentarer:

  1. Men visst är det underbart.... den kände nog på sig att du började tröttna....
    Även min forsythia har gått i blom, en liten frösådd jag hittade för två år sen i kommunens buskage.... tre blommor har den!
    De första blommorna på ormögat har också slagit ut, men kompisen är seg i år. Det är en japansk skogsvallmo.... klargul, som brukar blomma ihop med ormögat.
    Snacka om blå-gult!
    Ha dé himla gôtt i helga
    Nina

    SvaraRadera
  2. Ormöga... vilket elakt namn på en så söt blomma. Fast jag gillar det! Ska man gå tillbaka tll ormskräckens stora ögonblick i mytologin så var det väl dagen då ormen övertygade Eva om att kunskap om gott och ont (för det var inte bara 'kunskapens' träd, har jag lärt mig, utan den specifika kunskapen om gott och ont som trädets frukt bar) var en nog så bra anledning att äta en frukt, som ormen fich sin extra skräckinjagande karaktär för oss kristnade människor. Blomman på bilden ser mjuk ut. En hädisk växt, kanhända?

    SvaraRadera
  3. Nu finns det säkert fler och andra som är långt kunnigare än jag, men är det inte så att Forsythia blommar på föregående års grenar (alltså nyskott)? Om du då normalt inte klipper den, och den efter så många år nått sin maxhöjd kanske den inte får så mycket nyskott – och därmed inte blommar. Bara en teori. Mina klipper jag rejält, och de skjuter skott för glatta livet – som sedan blommar dessa en mass följande vår. Jag har kommit på dock, att för att göra busken hanterlig – och någorlunda lätt att klippa så tar jag i mycket, så mycket att jag vet att jag når utan stege eller annat krångel. Var inte rädd för att klippa för mycket, se ett av mina tidigare inlägg http://motstravigtradgardsdesigner.blogspot.com/2009/03/klipp-klipp-1-en-bakvand-princip.html som just handlar om Fosrythia!

    Fina små blå – jag har också någta snarlika. Det värsta är när det slutat blomma vet man inte vad som är ogräs eller blad värda att spara...

    SvaraRadera
  4. Jag igen, ser att länken kapades i slutet. Gå in under tema "beskärning" så ser du den längst ned bland de fyra inlägg som ligger där.

    Ha det gott!

    SvaraRadera
  5. Tror nog den kände sin existens hotad den gamla forsythian. Fast jag ser att du fått en förklaring som verkar rimlig. Själv har jag inte en aning.
    Ormöga är söta. Måste kolla om mina blommar. Igår såg jag att en förgätmigej slagit ut. Det gäller att hänga med i svängarna..../Anette

    SvaraRadera
  6. Å vilka bra och handfasta inlägg om beskärning hos dig, Camellia! Ja, forsythian måste ha fått sig en omgång med grensågen, fast jag har glömt bort det. Det låter vettigt. Dessutom har du gett mig mod att ge mig på buddlejan. Den har jag sneglat på nu i några dagar. Det är brutalitet som gäller alltså, punkt slut.
    Nina, visst är det detta som är själva idén med odling-att glädjas åt tre blommor på en liten liten buske som man har hittat i en kommunal plantering! Du pysslar och vårdar och ja! Det växer!Det blir något!
    Jaså, Anette, dina förgätmigej har börjat blomma. De är ju också helt ljuvliga. De är på gång här också. I stort sett hela stenpartiet vid dammen är täckt av självsådda förgätmigejplantor. Dom ska inte vara där, men de blommar ju snart! Hur kan jag då rensa bort dem? Det är ju så makalöst vackert med mattor av förgätmigej. Jag hänger faktiskt inte med i svängarna!
    Elin, nu får jag grubbla igen över dina frågor. Ja, varför heter det ormöga? Ormar har ju inte blåa ögon. Är det alltså en filosof som har döpt växten, som låter ormens öga spegla godheten från den bibliska mytologin? För det kan ju inte vara ondskan som menas? Eller är blomman egentligen en lömsk orm, i en oskuldsfull förklädnad? Det går säkert att utveckla. Kanske värt ett seminarium?

    En annan liten iakttagelse: jag publicerade mitt inlägg halv elva på lördag kväll. Klockan åtta på söndag morgon finns det fem kommentarer. Vad säger det om oss inbitna odlare? Vad gör vi under dygnets mörka timmar?
    Nu ska jag beväpna mig och gå ut och beskära buddlejan!

    SvaraRadera
  7. Visst blir man alldeles varm om hjärtat när blommor finns kvar när ens nära har gått vidare. De blå blommorna är alldeles fantastiska och forsythian, Tant Grön, din forsythia imponerar mer än den jag såg i Kensington Gardens

    SvaraRadera
  8. Haha kära boktuta, den i Kensington Gardens var säkert överblommad! Krokodilpelargonerna däremot, är bra på gång. Jag glömde ju ta med en till jobbet i tisdags. Men den här veckan ska jag INTE glömma!

    SvaraRadera