Tomato time

Härmed dokumenterat. Sådda idag: tre sorters tomater.
Vi har haft stora problem med potatisbladmögel på tomaterna de senaste åren, så i år har jag förskt få tag på resistenta sorter.  Hos T&M hittade jag två sorter, Ferline och Legend. Påsen med  frön till små olikfärgade plommontomater fick jag på köpet.
Ynkligt få frön i varje påse var det, fem-sex stycken bara, och de är dessutom F1-hybrider, så det går inte att ta frön till nästa år och tro att det ska bli samma sort. Men i år hoppas jag på en GIGANTISK skörd. Wish me luck!
Någon som provat bladmögelresistenta sorter?

Vinterstrategi

 Ett litet knep för att överleva resten av vintern:
1: Se till att ha några dagar ledigt någon gång mellan mitten av februari och mitten av mars. Det räcker med två-tre dagar.
2: Köp en flygbiljett till England. Kostar nästan ingenting.
3: Ta in på ett lämpligt B&B, gärna i de södra delarna av landet. Själva London går förstås också bra.
4: Besök en trädgård. Eller två. Eller bara strosa runt på en normal villagata och spana in i folks trädgårdar.

För det är här den är. Våren. Den börjar nu. Med snödroppar (hundratals sorter!), julrosor och blommande  buskar.

Och fågelsång! Det är sant! Den här lilla rödhaken satt på en gren i Beth Chatto Gardens i Essex och bara kvittrade och sjöng, fast det var tre plusgrader och faktiskt ganska kallt.
Just det. Kallt. Det är ingen solsemester, det här. Bara ett besök hos den tidiga våren, att känna på MÖJLIGHETEN att den faktiskt väntar också hos oss, om några veckor. Att marken kan tina upp, att det liv som finns där nere kan börja smyga sig upp ovan jord.

Underbara är de, julrosorna. Lite längre fram på våren finns det stora dungar, drivor av julrosor i alla färger från ljusgula till purpursvarta, i just den här trädgården.

Vad sägs om den här? Ingen namnskylt, dessvärre, men vilken juvel!

Och vilken Englandsvisit är komplett utan kamelior, jag bara undrar? Också en sorts vintermirakel. Nu när man behöver det som allra bäst.

Efter mörkret: inlandsisen

 Det var i alla fall vad en kvällstidning påstod häromdagen: nu kommer inlandsisen. Kul. Här på Töllås började den lägga sig inatt, på den överfulla dammen.

 Det är inte okej. Inte ens efter två månaders regn och mörker. Den här årstiden finns två varianter: antingen mörkt, eller fruset. Det kan väl hända att det är vackert med is och snö, men Tant Grön står faktiskt inte ut med att frysa. Inte heller med att pälsa på sig tjocka vantar och mössor och långkalsonger. Eller att se växterna i trädgården bli stela och lamslagna.

Korsikansk julros. Ett litet hopp om livet. Om den överlever vintern alltså.

När Tant Grön blir gammal nog ska hon fly landet i långa, långa perioder mellan oktober och mars, och det ska bli så skönt.
Ber så mycket om ursäkt för detta negativa och årstidsfientliga inlägg. Det kanske kan uppfattas som stötande av känsliga läsare.

Hur grönt som helst

Bilden föreställer INTE en irländsk turistguide!

 Vi var i Dublin för några år sedan, och träffade på en underhållande turistguide som berättade att under det föregående året hade det bara varit två dagar utan regn. Över huvud taget. På hela året.

 Ungefär så  känns det på min ö just nu. Det regnar i stort sett varje dag. Och skogarna på Orust har extremt gröna heltäckningsmattor. Ganska blöta, men hellre det än grått och fruset. Tycker i alla fall jag.

Solen tittade fram en liten stund på sena eftermiddagen, och det blev en liten  kort runda i trädgården och en svamp-safari i vår närmaste John Bauer-skog.

Tant Gröns trädgårdskrönika 11 oktober

Att bli påkommen med att hasa omkring i foppatofflor och joggingbyxor, det vill man ju verkligen inte. Inte om man vill göra ett gott intryck. Slafsigt och vulgärt tror jag de flesta tycker, i alla fall om man har lite känsla för stil och smak.
Det finns en motsvarighet i trädgårdsvärlden.

Den heter tagetes.

Den som radar upp kraftigt gula och orange tagetes i sina rabatter betraktas som en som inte har riktig koll. Lite gammaldags, inte riktigt med på hur det ser ut i trädgårdar nu för tiden. Har nog inte läst på i trädgårdstidningarna, inte fattat vad som gäller.

Frågan är hur en oskyldig blomma har råkat i detta vanrykte.

Jag tror det är så här:

För det första är tagetes gula och gult är fult. Gult har varit totalt ute ur trädgårdsmodebilden, i alla fall de senaste tjugo åren.

För det andra är tagetes lätta att odla upp själv,  de gror snällt och villigt och växer upp till lätthanterliga plantor och blommar tills frosten tar dem. Utan problem. Och så enkelt får det ju inte vara, det är ju ingen sport.

För det tredje planteras de ofta på kyrkogårdar, just för att de är så lättskötta.Och kyrkogårdsblommor, vill  man ha det i trädgården? Nej, tänkte väl det.

Men jag har något att bekänna: Jag har odlat tagetes hemma hos mig i hela mitt trädgårdsliv. Jag skäms inte för det, och jag tror inte jag är ensam. Det vore förresten konstigt, med tanke på att utbudet av tagetesfrön är så enormt- bara i min närmaste frökatalog, den från Impecta, finns det tjugosju olika sorter, så det måste vara fler än jag som odlar tagetes.

Jag får kanske medge att jag undviker de mest illande gula och orange varianterna, de stela med jättestora fyllda blombollar- men det finns ju så många andra.

En som lyser upp just nu i oktober,precis som den gjort i juni,juli, augusti och september, det är den underbara Linnétagetesen. Fröna kommer ursprungligen från blomsterkungens egen trädgård i Uppsala,där har den odlats i snart 100 år,.Den har rödorange enkla sammetsblommor med gul undersida, den blir ganska hög, och blommorna liksom svävar över andra lägre växter i rabatten.

Jag har den i kruka, för den är lättare att freda från sniglar på det viset, men där har den vuxit sig hög  i sällskap med vita margueriter hela långa sommaren.

Det finns också  en ätlig kryddtagetes, som doftar citron och som har små enkla gula eller orange blommor i täta buskiga plantor. Eller den jättehöga mexikanska tagetesen, som ska vara särskilt  bra om man vill få bort nematoder i jorden, nematoder som skadar rosorna.



Oj,hon hör väl inte till arten tagetes, men hon är en trädgårdskatt, så hon får vara med ändå.

Jag tror att trenden är på väg att vända, jag har sett ett och annat vänligt ord om gula blommor på sista tiden. Och Linnétagetesen, den kan inte ens den strängaste smakpolis ha något emot. Så kanske behöver jag inte smyga mer med mina tagetesar. 
Men foppatofflor och joggingbyxor, det skulle jag aldrig sätta på mig.

Tant Gröns radiokrönika 27 september

Töllås krog och trädgårdar erbjuder idag följande meny:
Till förrätt: en utsökt kompott av färska rosa rosenblad av sorten Romanze

Till huvudrätt: Saftiga rödgula mogna äpplen, serverade med färska toppskott och gröna blad, så mycket du orkar äta.

Till dessert: små nyutslagna knoppar av kärleksört, på en bädd av lammöra och citrontimjan.

Krogen öppnar i skymningen, du kan vara ostörd hela natten, kan till och med lägga dig ner och smälta maten på ett bekvämt underlag av sedum och dagliljor.

Dåligt bordsskick

Hm. Ja det är  väl en sorts sammanfattning av ryktet som går bland traktens älgar just nu.

För jag har gjort det igen. Bjudit dom på mina allra godaste äpplen. Det är  klart att de inte tackar nej. I samma veva passar de på att anställa massaker på rosor, kärleksört och timjan, där de kliver omkring, inte alls lika diskret som de nervösa rådjuren, nej de klampar runt i rabatterna och knäcker buskar och grenar under sin framfärd.

Man glömmer  bort mellan varven, det kanske är lika bra det.

Jag kommer att tänka på en som hade det mycket, mycket värre. Hon hette Annemarta Borgen, och hade en trädgård på Hvaler i södra Norge, Hvaleröarna som ligger strax norr om Koster. Jag såg hennes hus på avstånd när jag åkte runt på Hvaler i somras, och kände stor sympati, fast hon är död sen länge och trädgården ägs av någon annan.

Hon skrev ett par trädgårdsböcker som var min allra största inspiration när jag  började odla växter en gång. Min rosengård och Min örtagård heter de, och där beskriver hon sin trädgård-utan hjälp av minsta lilla fotografi och med en ofantlig lärdom i bagaget- så levande att man känner att  man är med och strövar omkring där  i solen och plockar rosor i stora korgar, och lyssnar på surrande bin och fru Borgens underhållande berättelser.

Och hennes trädgård, den blev en vinter helt ödelagd av sork. Stora gamla fruktträd, en hel örtagård och tvåtusen rosenbuskar grävde sorkarna upp och hade ihjäl,  och det var så illa att hon aldrig orkade återställa sin fantastiska rosengård igen.

Så jämfört med det kan jag väl klara av att bjuda mina älgar på en trerätters meny.

Vem tar hand om disken?

Och om det kan vara till någon tröst för Annemarta Borgen i sin himmel så lever både hon och hennes trädgård kvar i min bokhylla. 

 

Sju sorters blommor

I ett försök att skaffa mig lite inspiration till veckans trädgårdskrönika i radion-det är svårt när regnskurarna avlöser varandra och man får besök av barn som går runt och sälja jultidningar- gick jag ut i trädgården och knipsade av några blommor. De finns faktiskt några kvar, i alla fall av de sorter som är  hyfsat snigelsäkra.
(Fortfarande mobilkamera, men jag har önskat mig en bättre i födelsedagspresent, och den infaller mycket snart!)
Sju sorter hittade jag.  Den jag gillar allra bäst, och som har blommat hela sommaren i en stor kruka -skyddad från sniglarna-är Linnétagetes. Hög och ståtlig,  men ändå luftig ,en riktig svävare med små kraftigt rödbruna blommor med orangegul baksida.
Och det hjälper att röra lite på sig. När jag såg ringblommorna fick jag en flashback till tidigt åttiotal och min första stora trädgårdsinspiratör Annemarta Borgen.Jag tror krönikan ska få handla om henne.