Spöregn och förkylt

 Så det är väl just nu man kan glädjas som bäst åt ett lagom torrt växthus, där man kan få utlopp för planteringsdriften. Fyra gurkplantor och tolv tomater på sina platser inne i växthuset, och ytterligare tio små kruktomater, Vilma och Sweet´n Neat, som ska få komma ut när vädret blir lite bättre. Och ett antal chilliplantor: Cayenne, Vampire och Loco. Också i krukor. Plus två aubergine Ofelia och en physalis som jag hoppas ska bli två, eftersom jag knipsade toppskottet.
 Gurkplantorna har sett olyckliga ut sen jag planterade ut dem i söndags, men idag är de jätteglada och har kommit med massor av nya blommor.

Och den här tomaten, av sorten Indigo Rose, är jag inte riktigt säker på hur den ska se ut när den är mogen. Den har varit svart och vackert blank i flera veckor. 

Och så har jag planer på en stor bönodling i år, på det gamla växthusets plats där vi odlade potatis förra året. Jag har planterat gula, gröna och lila buskbönor, klättrande blomsterbönor  och brytsockerärtor, i krukor i växthuset. Plus en påse luktärter. Har bara lyckats med luktärter en enda gång i livet, men skam den som ger sig. Detta är visionernas tid.

Hej igen!

Nu har jag äntligen hittat ett sätt att uppdatera den här sidan från min ipad. Jag blir helt förskräckt när jag upptäcker att det senaste inlägget är från 2013!
Så härmed inviger jag 2015 med en nyutslagen backsippa:

Ursäkta, men.....

 ...här kommer en omgång pioner igen. De går liksom på knock-out just nu. Går inte att bortse ifrån. Vilket formidabelt överdåd. Sommarens drottning är den här kinesiska luktpionen:´Den upphöjda sandstjärnan´.Perfekt samlade  kronblad, utsökt doft.

 Den rufsiga bondpionen ger också allt vad hon har, och har massor av knoppar, kommer att fortsätta länge.

 Sarah Bernhard, lite tung i huvudet är hon med sin enorma tätt fyllda blomhuvuden.

 Och Bowl of Beauty, som bara blir större och större för varje år. En enda planta, som får säkert uppåt hundra blommor om alla orkar slå ut.

Och den här, Charles White, som har stått och stampat på samma ställe i flera år, den visar  äntligen upp sig. Första blomman kom i år.

Alternativ användning för potatis

God  morgon potatis!Visst skulle väl den här fungera utmärkt i en prydnadsrabatt? Ska försöka påminna mig själv om det nästa år när det uppstår förargliga hål i planteringarna efter  vintern. Sätt en potatis, helt enkelt.
Cherie heter den här.

England, ständigt detta England

 Snyggt hus vi har skaffat, eller hur? Man kan ju alltid drömma. Detta är Mottisfont Abbey, i Hampshire i södra England. Medeltida kloster, omgjort till bostadshus och museum, perfekta engelska gräsmattor, ståtliga träd och så egendomens stolthet: The National Collection of Historic Roses. Ja herregud, hade man bara tre meter höga tegelmurar och ett lagom milt klimat, så vore det väl en baggis att fixa en sån här trädgård?

 Vi var där i förra veckan, och rosorna har just börjat blomma. En del har inte ens slagit ut än, och det klagas våldsamt över den hemska och kalla våren som har försenat alla trädgårdar i flera veckor. Men den har i alla fall inte tagit död på rosorna. Den här skönheten vet jag inte vad hon heter, men hon har vackert sällskap av digitalis och riddarsporrar.

 Detta är i alla fall en Nevada. Den tänker jag skaffa. Visst är den härdig även hos oss?

 Bästa sättet att använda en rund tegelmur,eller  hur? Om man nu hade en sån. Kanske dags att bygga en.

 Ett hav av ljusblå iris som underplantering till rosorna. Mottisfont Abbey är ett av de stora turistmålen i England, och jag och min trädgårdsvän Sue tyckte att vi kunde få anställning som guider där, för det kom fram folk till oss och frågade efter namnen på olika växter. Kan tänka mig det som en liten lagom pensionärssyssla.

 Det här är väl också en alternativ trädgård. Salisbury Cathedrals klostergård. De visste vad de gjorde på medeltiden.

 Och här är Sues egen hemmaträdgård i Locks Heath utanför Southampton. Hon skulle också kunna ha guidade visningar här, för här finns 6-700 olika växter, på en yta av ett par hundra kvadratmeter. Med pyttepyttesmå gräsmattor mellan rabatterna. Fint med böljande höjder och bladfärger och former som kompletterar varandra.

Sista engelska trädgården är egentligen italiensk. Från ett utgrävt romerskt palats i Fishbourne i närheten av Chichester. Här hade romarna en storartad bosättning, komplett med mosaikgolv, centralvärme och badanläggningar, och så förstås en örtagård med vin och fikon och medicinalväxter, på riktigt medelhavsvis. I England. Man vill ju bo där!

Sidenpionen

 Den är så vacker, i alla sina skepnader, från knopp till frö! Så här ser den ut just nu.

 Och så här. I det här stadiet, med en sprickfärdig knopp, som kommer att veckla ut sig så snart solen kommer åt , tycker jag att blomman är som allra mest sidenliknande.

Och jätteramsen, den bara står där, bakom komposthögen, intill osorterade trädgårdsredskap. Man får gå ganska nära för att slippa få med röran på bild. Men den lyser verkligen upp.
Annars är det rätt ostädat i trädgården just nu. Allt ska hinnas med i maj, inte minst på jobbet. Men snart, snart är växthuset glasat och klart!

Nu blir det växthus igen på Töllås!

 Tomatplantorna växer så det nästan syns,chiliplantor och physalis har tagit ordentlig fart,och gurkplantorna lär bli besvärliga att trassla ut där de hakar fast sig i varandra i vardagsrumsfönstret. Så det är faktiskt hög tid nu. Växthusets timme är slagen!

Och den här lilla sötnosen till sockblomma träffade jag på idag när jag lyfte blicken från potatislandet. Fast jag behövde inte lyfta den så högt, för blommorna tittar ner mot marken, precis som julrosor. Jag har tappat bort skylten, så jag vet inte vad hon heter i efternamn, men det är första gången hon blommar hemma hos mig.
Annars har vintern varit hård och skoningslös och haft ihjäl massor av plantor och skadat ännu fler. Men sånt är livet. Ut med det gamla och in med det nya!

Krokussöndag

 Nu har de vågat sig upp, de första krokusarna. Lite tveksamt, men först ut är den bleklila snökrokusen, som poppar upp lite varstans i trädgården. Huller om buller, under buskar, i grusgångar och mitt i gräsmattan dyker den upp, på nya platser varje år.

 Den gula, den har bott under schersminbusken så länge jag minns. Ibland är det den enda som får chansen att visa upp sig, när rådjuren tuggar i sig de övriga. Om det beror på att rådjur inte är så förtjusta i gula blommor, eller för att de inte riktigt kommer åt dem mitt i schersminen, det vet jag inte.Men den lyser glatt.

 Och den här vita, den gillar jag alldeles särskilt. Den satte jag ett tiotal lökar av för två år sen. Nu är det säkert hundra. Här är det blodmjöl som gäller, för att få behålla dem.

 Idag kom också porslinshyacinten. Den finns också i överflöd. Om någon vecka kanske,kanske man kan plocka av den, tillsammans med den blå scillan, och sätta i en liten, liten vas.

Och titta, vad det var som gömde sig under löven! En akleja som tänker sig ett liv efter vintern! Kan man våga börja hoppas?

Det är i alla fall sommartid idag

Den 1 december skrev jag ett inlägg med rubriken: Efter mörkret-inlandsisen.
Det var en j-a tur att jag inte visste hur rätt jag hade.
Käraste pelargoner, ni står där i fönstret och ïnbillar er att det är vår. Ni vet inte att det är åtta minusgrader på nätterna, och att rabatterna är bottenfrusna. Ni tror att jag snart kommer att plantera om er och sätta ut er i den vackra vårsolen. Ni vet inte att den vackra vårsolen bara är lurendrejeri.
Att ni får  räkna med att stå där och trängas med varann i många, många veckor till.
                                
Trängas med både det ena och det andra förresten. Här ett litet experiment som ser ut att ha lyckats: En väldigt bra köpetomatplanta från förra året som jag behandlade på följande vis: Jag klämde ut alla frön ur en mogen tomat på ett hushållpapper. Det fick ligga och torka, och sen hade förstås fröna klistrat ihop sig med papperet så det var helt kört att få loss. Men de fick ligga kvar.  Nu har jag lagt hela sjoket med hushållpapper och tomatfrön i en kruka med jord, och här är alltså resultatet. Busenkelt. I alla fall så här långt.
Sedär, det här inlägget blev ju inte så deprimerande som det såg ut från början.
God fortsättning på påsken!

Tant Gröns trädgårdkrönika 13 mars

Förhoppningsfull purjolök ´Musselburgh´, sådd 1/3

Bladen från förra årets julrosor ligger som platta grönbruna blaffor på marken, ställningen efter ett misslyckat litet plastväxthus står kvar mitt i grönsakslandet med torra rester från förra årets försök med sockerärter, dom som sniglarna åt upp det mesta av- tillsammans med torra stjälkar från förra årets ringblommor.

Det här är vad jag ser från fönstret alltså, för det är inte riktigt läge att gå ut i trädgården och  försöka hämta inspiration till vårens första trädgårdskrönika. Våren är helt enkelt inte där, inte nån annanstans heller vad jag kan se.

Det känns som om Mårran, ni vet den där skrämmande figuren i Muminböckerna som glider fram genom landskapet alldeles tyst och sen sätter sig stilla och bara stirrar med små gula stela ögon, och marken blir hård och frusen runt omkring henne, det känns som om hon sveper runt här om nätterna och förlamar hela naturen, och ser till så att våren håller sig undan.

Men den finns, jag vet. Jag har sett den. Jag såg den i England för ett par veckor sen, där var det stora mattor av snödroppar och till och med gula påskliljor i parkerna och gräsmattorna var alldeles gröna.

Och den finns i mina fönster, där finns den alldeles bestämt, för där har alla pelargoner bestämt sig för att det är dags att börja skjuta nya skott. Jag räknade till 48  krukor när jag planterade om dom, och ungefär lika många sticklingar som väntar på plantering. Än så länge har jag ingen aning om hur dom ska få plats, men det brukar lösa sig.

Prins Nikolaj var namnet

Och frösådderna har börjat titta upp, chiliplantorna som är sådda i slutet av januari har kommit längst. Jag har aldrig sått så tidigt förr, så årets första trädgårdsinvestering  blev en liten ställning med ett lysrör med särskilt bra växtljus som ska hålla dem på gott humör inomhus så länge kvällarna är mörka. Och  faktiskt så ser dom  riktigt glada ut. De första tomatplantorna har kommit upp, några bara som små små krokar som inte ens har vecklat ut de första hjärtbladen, men dom är på gång.

Chili ´Cayenne Long Slim´. sådd 27/1

En pyts med purjolök står också där med  fullt av smala gröna blad. Jag vet, man kan köpa såna pytsar med purjolökar som är helt färdiga att plantera ut, man kan köpa dom i plantskolor för bara fjorton och femtio i maj, men jag kan inte låta bli. Det är mycket roligare att se dom växa, och tänka på att det där, det kommer att bli mat till hushållet ända långt fram i november.

Pelargonsticklingar ´Happy Thought´

 För så är det med odling, det finns både liv och hopp, trots att Mårran  sitter därute och håller marken frusen. Och det blev ju en vårkrönika, vem kunde tro det?

Tomato time

Härmed dokumenterat. Sådda idag: tre sorters tomater.
Vi har haft stora problem med potatisbladmögel på tomaterna de senaste åren, så i år har jag förskt få tag på resistenta sorter.  Hos T&M hittade jag två sorter, Ferline och Legend. Påsen med  frön till små olikfärgade plommontomater fick jag på köpet.
Ynkligt få frön i varje påse var det, fem-sex stycken bara, och de är dessutom F1-hybrider, så det går inte att ta frön till nästa år och tro att det ska bli samma sort. Men i år hoppas jag på en GIGANTISK skörd. Wish me luck!
Någon som provat bladmögelresistenta sorter?

Vinterstrategi

 Ett litet knep för att överleva resten av vintern:
1: Se till att ha några dagar ledigt någon gång mellan mitten av februari och mitten av mars. Det räcker med två-tre dagar.
2: Köp en flygbiljett till England. Kostar nästan ingenting.
3: Ta in på ett lämpligt B&B, gärna i de södra delarna av landet. Själva London går förstås också bra.
4: Besök en trädgård. Eller två. Eller bara strosa runt på en normal villagata och spana in i folks trädgårdar.

För det är här den är. Våren. Den börjar nu. Med snödroppar (hundratals sorter!), julrosor och blommande  buskar.

Och fågelsång! Det är sant! Den här lilla rödhaken satt på en gren i Beth Chatto Gardens i Essex och bara kvittrade och sjöng, fast det var tre plusgrader och faktiskt ganska kallt.
Just det. Kallt. Det är ingen solsemester, det här. Bara ett besök hos den tidiga våren, att känna på MÖJLIGHETEN att den faktiskt väntar också hos oss, om några veckor. Att marken kan tina upp, att det liv som finns där nere kan börja smyga sig upp ovan jord.

Underbara är de, julrosorna. Lite längre fram på våren finns det stora dungar, drivor av julrosor i alla färger från ljusgula till purpursvarta, i just den här trädgården.

Vad sägs om den här? Ingen namnskylt, dessvärre, men vilken juvel!

Och vilken Englandsvisit är komplett utan kamelior, jag bara undrar? Också en sorts vintermirakel. Nu när man behöver det som allra bäst.

Efter mörkret: inlandsisen

 Det var i alla fall vad en kvällstidning påstod häromdagen: nu kommer inlandsisen. Kul. Här på Töllås började den lägga sig inatt, på den överfulla dammen.

 Det är inte okej. Inte ens efter två månaders regn och mörker. Den här årstiden finns två varianter: antingen mörkt, eller fruset. Det kan väl hända att det är vackert med is och snö, men Tant Grön står faktiskt inte ut med att frysa. Inte heller med att pälsa på sig tjocka vantar och mössor och långkalsonger. Eller att se växterna i trädgården bli stela och lamslagna.

Korsikansk julros. Ett litet hopp om livet. Om den överlever vintern alltså.

När Tant Grön blir gammal nog ska hon fly landet i långa, långa perioder mellan oktober och mars, och det ska bli så skönt.
Ber så mycket om ursäkt för detta negativa och årstidsfientliga inlägg. Det kanske kan uppfattas som stötande av känsliga läsare.

Hur grönt som helst

Bilden föreställer INTE en irländsk turistguide!

 Vi var i Dublin för några år sedan, och träffade på en underhållande turistguide som berättade att under det föregående året hade det bara varit två dagar utan regn. Över huvud taget. På hela året.

 Ungefär så  känns det på min ö just nu. Det regnar i stort sett varje dag. Och skogarna på Orust har extremt gröna heltäckningsmattor. Ganska blöta, men hellre det än grått och fruset. Tycker i alla fall jag.

Solen tittade fram en liten stund på sena eftermiddagen, och det blev en liten  kort runda i trädgården och en svamp-safari i vår närmaste John Bauer-skog.

Tant Gröns trädgårdskrönika 11 oktober

Att bli påkommen med att hasa omkring i foppatofflor och joggingbyxor, det vill man ju verkligen inte. Inte om man vill göra ett gott intryck. Slafsigt och vulgärt tror jag de flesta tycker, i alla fall om man har lite känsla för stil och smak.
Det finns en motsvarighet i trädgårdsvärlden.

Den heter tagetes.

Den som radar upp kraftigt gula och orange tagetes i sina rabatter betraktas som en som inte har riktig koll. Lite gammaldags, inte riktigt med på hur det ser ut i trädgårdar nu för tiden. Har nog inte läst på i trädgårdstidningarna, inte fattat vad som gäller.

Frågan är hur en oskyldig blomma har råkat i detta vanrykte.

Jag tror det är så här:

För det första är tagetes gula och gult är fult. Gult har varit totalt ute ur trädgårdsmodebilden, i alla fall de senaste tjugo åren.

För det andra är tagetes lätta att odla upp själv,  de gror snällt och villigt och växer upp till lätthanterliga plantor och blommar tills frosten tar dem. Utan problem. Och så enkelt får det ju inte vara, det är ju ingen sport.

För det tredje planteras de ofta på kyrkogårdar, just för att de är så lättskötta.Och kyrkogårdsblommor, vill  man ha det i trädgården? Nej, tänkte väl det.

Men jag har något att bekänna: Jag har odlat tagetes hemma hos mig i hela mitt trädgårdsliv. Jag skäms inte för det, och jag tror inte jag är ensam. Det vore förresten konstigt, med tanke på att utbudet av tagetesfrön är så enormt- bara i min närmaste frökatalog, den från Impecta, finns det tjugosju olika sorter, så det måste vara fler än jag som odlar tagetes.

Jag får kanske medge att jag undviker de mest illande gula och orange varianterna, de stela med jättestora fyllda blombollar- men det finns ju så många andra.

En som lyser upp just nu i oktober,precis som den gjort i juni,juli, augusti och september, det är den underbara Linnétagetesen. Fröna kommer ursprungligen från blomsterkungens egen trädgård i Uppsala,där har den odlats i snart 100 år,.Den har rödorange enkla sammetsblommor med gul undersida, den blir ganska hög, och blommorna liksom svävar över andra lägre växter i rabatten.

Jag har den i kruka, för den är lättare att freda från sniglar på det viset, men där har den vuxit sig hög  i sällskap med vita margueriter hela långa sommaren.

Det finns också  en ätlig kryddtagetes, som doftar citron och som har små enkla gula eller orange blommor i täta buskiga plantor. Eller den jättehöga mexikanska tagetesen, som ska vara särskilt  bra om man vill få bort nematoder i jorden, nematoder som skadar rosorna.



Oj,hon hör väl inte till arten tagetes, men hon är en trädgårdskatt, så hon får vara med ändå.

Jag tror att trenden är på väg att vända, jag har sett ett och annat vänligt ord om gula blommor på sista tiden. Och Linnétagetesen, den kan inte ens den strängaste smakpolis ha något emot. Så kanske behöver jag inte smyga mer med mina tagetesar. 
Men foppatofflor och joggingbyxor, det skulle jag aldrig sätta på mig.