Radiokrönika den 26 april. Alternativ till asfalt

-Jag vill att du ska hjälpa mig att fixa en riktigt lättskött trädgård, sa en god vän till mig en gång.

-En trädgård med växter som man inte behöver greja så mycket med, som man inte behöver vattna och sådär.

Vad hon menade var att hon inte är ett dugg intresserad, men ville ha det lite fint ändå.

Det tog alldeles stopp i min hjärna. Asfalt, tänkte jag, elakt men tyst. Det håller i alla fall ogräset borta. Asfaltera din trädgård så blir det nog bra..
Nästa sak jag såg framför mig var en typisk sjuttiotalsträdgård med betongplattor, kortklippta gräsmattor och utduttade barrväxter här och där. Lättskött, ja kanske det,om man skaffar en sån där robotgräsklippare som kilar runt och klipper gräset på egen hand , men hur kul är det?

Okej. Köp några stora krukor och ett automatiskt bevattningssystem och plantera några färgglada tåliga sommarblommor då. Det hade kanske också kunnat vara ett gott råd.
Men en trädgård som inte kräver några arbetsinsatser, finns det? Ligger det över huvud taget i trädgårdens natur, kan man kalla det för trädgård?  Är det inte så att växter växer, blommar och skjuter nya skott, de vissnar och strör ut sina frön som blir nya växter; en del bara försvinner om de står för torrt och en del drunknar om de får  för mycket vatten. Kort sagt, växter lever och har olika behov. Och är det inte det som är själva idén med trädgårdsodling? Växterna lever, och av det följer att de behöver lite omsorg och kärlek.

Och en del lever faktiskt längre än andra. Det finns växter som jag borde ha rekommenderat istället för att börja fantisera om asfalt och betongplattor. Gammaldags påskliljor till exempel, vita narcisser eller bondpioner som kan bli hundra år om man lämnar dem ifred. Syrener, schersminer, nyponrosor, kaprifol... det finns faktiskt massor av växter som är väldigt tåliga och lättskötta.

Man behöver inte bli expert på yttepyttesmå stenpartiväxter från Tibet eller Sydafrika, man behöver ine heller stå och formklippa sina buskar med nagelsax . Men lite, lite intresse krävs det allt. Annars kan man lika gärna asfaltera.

Skördetid?!

Jag brukar inte skörda purjolök i april. Men när jag tog en närmare titt på mitt ogräsfyllda grönsaksland för att göra plats för nya lilla miniväxthuset,  så fanns det faktiskt helt fräscha purjolökar i jorden.  Och ett par gamla gula lökar som satt ny fart, tillsammans med vårens första självsådda gotländska kajplök. En riktig vårsoppa bara sådär på  tisdag eftermiddag,.

Det är tur..

 ...att man har anledning att gå ut i trädgården någon gång emellanåt, trots det eländiga vädret, annars hade ju dessa påskliljor fått stå där alldeles obetittade. Själva kom de undan med blotta förskräckelsen när flaggstången, som står mitt i påskliljeplanteringen, gick samma väg som växthuset. Nämligen all världens. Offer för västlig kuling. Adjö flaggstång. Adjö växthus. Ni tjänade oss väl.

Och man kan alltid räkna med sällskap när man vågar sticka näsan utanför ytterdörren.  Till helgen SKA jag ut och klippa buskar och röja bland överlevande ogräs!

Radiokrönika den 12 april. Om den galenskap som uppstår om våren.

Det händer ibland att jag undrar om jag är riktigt klok. Det händer oftast framåt hösten när jag tänker tillbaka på den närmast desperata kamp jag har fört under hela den ljusa årstiden, en kamp för att hålla ordning och hyfs och fason på den vilda växtlighet som håller på att välta min trädgård helt överstyr.

Varför ska man hålla på, vad är det för mening egentligen? Det blir ju ändå aldrig så som man tänkt sig. Rosorna får bladlöss och svartrost, grönsakerna blir uppätna av sniglar eller kvävda av ogräs, tomater och potatis får bladmögel och växthuset blåser sönder. Vildvinet växer alldeles för vilt och algerna har tagit över i dammen. Det är då som jag undrar om jag är riktigt klok.

Varför bor man inte i en lägenhet i stan i stället? Man kan ju läsa trädgårdsböcker och promenera i botaniska trädgårdar istället för att jobba och slita och böka och stöka för att försöka få hyfs på sin egen lilla gröna plätt som bara kräver och kräver. Drömmen om sol och sommar och avkoppling med en god bok i en solstol, inte behöver man tretusen kvadratmeter för att förverkliga den?

Så tänker jag ibland  i slutet av oktober.

Vad jag då icke tar i beaktande det är den drift som uppstår vid den här tiden på året.  Jag vet inte vad man ska kalla den för; en instinkt kanske som vaknar av lite ljus, av lite sol och fågelkvitter och några uppstickande gröna blad, den som är orsaken till hela trädgårdsgalenskapen.

Är det växtlighetshormoner kanske? Eller en gammal ingrodd vana som fastnat i hjärnbarken, en signal till att ta på trädgårdshandskarna och greppa spaden vid samma tid vartenda år? Och verkligen längta efter att få komma ut och ta itu med allt det där ogräset.

Glömda är alla förnuftiga tankar på att begränsa arbetet den här säsongen, kanske lägga igen ett par vildvuxna rabatter och låta delar av den jättestora gräsmattan växa igen och försöka lyfta blicken och ha det lite trevligt och umgås med släkt och vänner i sommar istället.

Glömda är bladlöss och sniglar och bladmögel- det här är säsongen för de romantiska drömmarna: växtkatalogerna som lockar med nya kinesiska pioner som man bara måste ha, och nya frösorter av tomater... det går säkert bra i år om man bara pysslor om dem lite extra.  Prunkande krukor och ett överdåd av krispiga nyskördade grönsaker, frukter och bär, allt det där som faktiskt finns inom räckhåll för en trägen odlare.

Radhus får det bli en annan gång.