Liten visit i mitt Skåneliv

Ordet  hembygd låter lite gammaldags, lite femtiotal och knätofs och dragspel. Och det är verkligen inte det jag menar. Ändå hittar jag inget bättre ord. För det är i den här trakten, intill den här sträckan av Skånes sydkust som jag känner mig allra mest förankrad i världen. Trots att jag egentligen har levt mitt liv på helt andra platser, fött mina barn, gift mig och skilt mig och gift mig igen, utövat mitt yrke och odlat mina trädgårdar i en helt annan del av landet, så är nog ändå det här min hembygd.

Om  jag plötsligt får höra bred ystadsdialekt i ett oväntat sammanhang så kan jag bli alldeles tårögd, och doften av sur tång  får mig att dra ett djupt andetag, sänka axlarna och slappna av. Piskande regn och dånande vågor - ah, dags för en promenad till hamnen!
Kan det vara barndomens långa lediga och bekymmersfria sommarlov i morfars hus som har satt sådana spår, gett sådana rent fysiska effekter?  För hur mycket jag än har att göra, hur många saker som än ska prickas av på att-göra-listor när jag kommer hit, så känner jag mig ändå på  något märkligt vis ledig och avkopplad. Befriad.

Sedan igår morse har jag kört 85 mil, haft byggmöte, diskuterat överklagande av ett elakt beslut av byggnadsnämnden i Skurup, och rensat bort hektolitervis av kirskål i en perennrabatt (ett ständigt pågående räddningsprojekt). Ändå känns det som om jag varit på någon sorts minisemester.