Kall men vacker Skånepåsk

Vi är fortfarande i snödropps-stadiet av våren, till och med så långt söderut som vid sydkusten. Ändå känns det nästan lite exotiskt att tillbringa några dagar i Skåne, nästan som att resa utomlands. Och det är lite lyxigt att kunna plocka in stora fång av snödroppar från mattorna som breder ut sig under lövträden i den lilla lilla lövskogen utanför vår husknut.
Havet är verkligen vackert men kallt just nu. Det gör sitt bästa för att kyla ner Östersjövinden som sveper in över vår trädgård. Ofta har den med sig doften av gammal tång, en doft som alltid kommer att vara en sommarlovsdoft för mig, förknippad med barfotaspring i gräset och dunket från ålfiskebåtarna när de slår ner ålapålar i havsbottnen för att lägga ut ålahommor.
De som tycker att det luktar illa har jag inte minsta förståelse för.
Här växer det snart nya stora ruggar av grönt gräs, men på den sista biten närmast stranden är gräset alltid kortvuxet. Där trampar man ibland på små tuvor av backtimjan innan man sätter fötterna på de rundslipade varma stenarna vid stranden.
Ibland har påskliljor och tulpaner börjat blomma när vi kommer hit vid påsk för att ha årets stora syskonträff -vi är fem syskon med familjer som äger huset tillsammans-men i år fick krokusen stå för det gula. De lyckliga krokusar som lyckats överleva harar och rådjur.
Än finns det kvar några riktigt gamla knotiga vackra pilträd. En del har nästan fallit isär. Man försöker stötta upp dem i det längsta, men när de är bortom all räddning så blir de ersatta med nya unga pilar. Det tar visserligen många decennier innan de blir sådär vackert grova och knotiga, men gudskelov finns kunskapen kvar om hur man hamlar träden. Och behåller karaktären på landskapet. Ett Skåne utan pilalléer är svårt att tänka sig.

Det här är min morfars landskap. Han som föddes vid Gåsafloden i Abbekås i Västra Vemmenhögs socken och tillbringade sin barndom med att vakta gäss, precis som Nils Holgersson.
Det är inte svårt att föreställa sig, trots att det har gått mer än hundra år.