Farväl du sköna sommar

Här pågår avklädning av växthus. Nu är det ingen idé längre att ens låtsas att det kan bli en solig dag då man kan sitta inne i växthuset med en kopp kaffe och en god bok och gona sig i värmen. Jag läste i en väderkrönika i GP att november ibland inte har fler än tio soltimmar i Västsverige. På hela månaden. Och då gäller det verkligen att pricka in rätt timme med sitt kaffe och sin bok.
Avklädningen görs för att vi ska slippa springa runt och leta efter bortblåsta växthuspaneler på åkrar och i diken och dammar i grannskapet. De västliga vinterstormarna kan vara skoningslösa.
Till min stora förvåning hittade jag fem rejäla men allvarligt frostskadade gurkor bland de torra rankorna på jorden. De hade gömt sig väl medan de var i ätbart skick. Men jag ska inte klaga på skörden- även denna olycksdrabbade sommar fick vi gurkor så det räckte och blev över till grannar och arbetskamrater.
Och maken som var helt borta från världen i sju hela veckor under sommaren, han är så gott som ny igen.

Dagen efter

De ångrar nog att de höll på att festa så länge igår kväll. Fast det är klart, alla deras sexton kamrater råkade riktigt illa ut. De blev faktiskt slukade med hull och hår av vilda häxor, ninjor och zombier. Bara de här tre tappra vännerna överlevde natten. Så de satt uppe rätt länge och firade. En och annan skråma blev det förstås, och det kanske blev lite för mycket innanför skjortan, men vaddå?
En liten nypa luft och en huvudvärkstablett så är man snart på gång igen.

Vintermat

Jag begriper mig inte riktigt på makrofunktionen på min automatkamera, men här tror jag att jag lyckades. Det blev i alla fall sådär blurrigt i bakgrunden så att själva motivet syns tydligt.
Och det är oxelbär, inte rönnbär på bilden! Oxelbären är inte riktigt lika prydliga som rönnbären, de ser lite skabbigare ut och bruka sitta ganska glest.

Jag hoppas i alla fall att bären får sitta kvar ett tag till, för fåglarna gillar dem och de sitter inom synhåll från vårt sovrumsfönster.

I samma träd har skatorna byggt ännu en våning på sitt gamla bo. Det vill däremot inte fastna på någon bild, det blir bara grenar och ris och kvistar i ett enda virrvarr av alltihop. Där har de i alla fall fött upp ännu en kull med ungar i sommar, ett gäng med retsamma tonårsskator som driver katterna till vansinne.

Oxlarna är väldigt stora och säkert jättegamla, och jag är lite rädd för att de ska dråsa ner varje gång vinterstormarna drar in över Töllås. Håll tummarna för att de ska klara en vinter till!

Återkommande tema

Ringblommor måste väl ändå vara trädgårdens snällaste och gladaste blommor. Självsår sig, gror villigt och tidigt, dyker upp lite var som helst när man glömmer att rensa- och det gör man- och fortsätter att blomma, långt efter att frostnätterna slagit till.

Den blå vasen är en nostalgisk dyrgrip. Carsten Ström var granne till min morfar på skånska sydkusten där vi brukade tillbringa varje sommarlov när jag växte upp. Han var keramiker och barnboksförfattare och mina föräldrar köpte lite keramik av honom då och då. Jag minns flundror med jättestora ögon av glas, sådana delades ofta ut som presenter till släkt och vänner, och så den här fina fågelvasen som de köpte till sig själva.

Keramiken brydde jag mig inte så värst mycket om när jag var liten, men barnböckerna var jätteroliga. De handlade om de exakt likadana tvillingarna Ettan och Tvåan, häxan Gummigutta och rövaren Rabaldus och ett gäng andra figurer som bodde i ett sockerhus i en liten stad. Allt i huset var tillverkat av godis, och så snart något blev uppätet, så trollade Gummigutta fram nytt. Skurkgänget hette Svarta Hatten och Ettan och Tvåan var detektiverna som avslöjade deras skurkaktigheter.

I själva verket bodde tvillingarna i huset intill Carsten Ströms, de hette Monica och Birgitta och var mina lekkamrater. De var verkligen exakt likadana som Ettan och Tvåan. Jag minns att vi låg på mage på golvet på deras vind och bläddrade i böckerna. Jag, som var ett år äldre än dem, hade just lärt mig läsa, och det var väldigt speciellt, tyckte jag, att läsa högt för själva huvudpersonerna.

Böckerna har jag läst många gånger för mina barn, och de är utslitna vid det här laget, men vasen, den är precis lika fin. Och perfekt för ringblommor.

Vad nyckelbenet tillåter

Det förbaskade brutna nyckelbenet regerar mitt liv. Det var mer än sex veckor sen jag bröt det, och det läker så långsamt, så långsamt.

Jag skulle så gärna vilja lägga ut en bild på mig där jag kör omkring med en skottkärra full av uppgrävda dahliaknölar- eller jordgubbsplantor som på den härliga bilden av Annika i Allt om Trädgårds senaste nummer-men det går ju inte att gräva! Aj, vad det gör ont!
Inte går det att flytta stora tunga krukor heller.

Så denna trädgårdsblogg är härmed tillfälligt förvandlad till skogs- och matblogg. Trattkantareller kan jag plocka. Med nyckelbensselen på. Och laga till köttfärsbiffar fyllda med smörfräst scharlottenlök och svamp, det går också bra. Senapssås och vildris till, gott gott. Att dricka: rödvin förstås. Favorit i familjen: Periquita Reserva.
Obs! Lägg märke till krokodilpelargonen i köksfönstret!

Snart ska jag ha min stickblogg färdig. Sticka kan jag ju inte heller just nu på grund av ovan nämnda lilla handikapp, men jag tänkte ändå lägga ut lite bilder på mina grejer. Och så kan den som grips av svår sticklust få beställa stickpaket med garn och beskrivningar.

Varning! Frost!

Inatt slog frosten till. Dags att rycka ut och rädda vad som räddas kan av dahliorna. Som alltid är de första som får sätta livet till. Det är klart i luften och alldeles stilla, så det blir nog frost inatt igen. Det är bara att plocka in de sista oskadade blommorna, gräva upp knölarna och hoppas på att mössen låter dem vara ifred i vinter.
Japanska lyktor har däremot sin riktiga storhetstid just nu. Lite frost är inga bekymmer, tvärtom, lyktorna tycks bara lysa ännu starkare i höstsolen. Jag har satt dem i ett hörn där de får husera alldeles själva. Annars kryper de lömskt omkring och infiltrerar sina grannar underifrån, i all hemlighet, och sen är den rabatten körd.
Nehej, inte blev den skrapad och målad den här sommaren heller.Och snart åker den in på vinterförvaring.I befintligt skick. Vi har nog mer kraft och energi och förhoppningsvis inga brutna nyckelben när det är dags för den första vårsolen, och första söndagsfikat i trädgården.
En väldigt bra sak med september är hummerfisket. Som startar omkring den 20 september. Då brukar nämligen våra hummerfiskande grannar och vänner få alldeles för många krabbor i sina hummertinor. Och själva får vi ungefär samtidigt alldeles för många gurkor i växthuset. Krabborna landar på vårt köksbord och hummerfiskaren får med sig ett gäng gurkor hem. En gammaldags bytesekonomi är rätta modellen.

Läkning

Alvedon och ipren i all ära, men inte är de lika vackra som rosor och ringblommor och malvor! Nu kanske inte en bukett läkeväxter är det första man griper efter när man får huvudvärk eller för den delen har ont av ett brutet nyckelben, men ringblommor har man faktiskt använt i alla tider till både läkning och skönhetsvård. Vikingakvinnorna till exempel, sägs ha tvättat håret i ringblomsvatten för att få det gult och vackert.
Och som sårläkemedel har det använts i hundratals år. Och används fortfarande. Min arbetskamrat Susanne tillverkar en härlig ringblomssalva som läker små sår och allmän rödfnasighet.
Calendula officinalis är det latinska namnet. Officinalis som efternamn betyder att växten har använts till brygder och droger och mediciner av olika slag. Jag brukar knipsa kronblad av ringblommor och lägga i sallader och bröd. Ringblommorna hemma hos mig växer runt grösakslandet, och man brukar få kliva över dem när man ska skörda potatis.
Persilja innehåller sju gånger så mycket A-vitamin som morötter och fyra gånger så mycket som spenat, den är fullproppad med C-vitamin, järn och andra mineraler. Under antiken användes den som universalmedicin, och romarna betraktade den som verksamt afrodisiakum. Det där har jag faktiskt inte testat i skarpt läge, man kanske skulle göra det någon gång. Persilja istället för viagra, vilken affärsidé!
Jag använder den faktiskt som läkeväxt. Jag har nämligen lite svårt att tåla bakpulverkakor och tårtor med sockerkaksbotten och andra godsaker av den sorten. Men det är svårt att tacka nej i alla lägen. Dessutom gillar jag att baka. Men den sortens magbesvär botas snabbt och effektivt av persilja. Bara tugga lite på en färsk persiljekvist, så blir magen som ny igen. Har man dessutom persiljan i en blombukett på matbordet, så är boten nära.
Timjan finns i massor av sorter, och växer gärna i små låga prydliga kuddar. Backtimjan, thymus serpyllum, växer vilt i Sverige, och ger ifrån sig en underbar doft när man trampar på den. Den finns på en av mina favoritplatser i världen, strandstigen som leder till Skivarpsån mellan Abbekås och Mossby på sydkusten. Bakom den steniga stranden finns väl tilltrampade sanddyner som är täckta med backtimjan och andra doftande låga aromatiska örter som blommar i milda färger.
Timjan mår bra på torr och stenig mark, och jag odlar den på en platå som vi har byggt upp bakom lagårds-förlåt-klosterruinen där det är fullt av sten och tegel och annat skrot i jorden. Där har jag planterat ett tiotal sorter av timjan, och det är citrontimjan som trivs allra bäst, och som tar över om man inte hejdar den.
Timjan är slemlösande och används än idag som ingrediens i hostmediciner. Och som matkrydda förstås. Vad vore en älggryta utan timjan, lagerblad och kryddpeppar? Och i lagom mängd tillsammans med persilja, gräslök och vitlök till en crème-fraichesås som serveras till rostade grönsaker...Gott gott.
Malvor är mina favoritblommor om jag måste välja en art. Det finns så många: ettåriga, tvååriga, perenna, alla lika vackra, med kronblad som tunna sidenkjolar eller som fluffiga balettklänningar. Myskmalvan, den tvååriga, fanns i trädgården när vi flyttade hit, både vita och rosa, och de flyttar sig runt som de vill.
Och läkemalvan, Althea officinalis- marshmallow på engelska-är en så vacker perenn att man inte behöver hitta på något medicinska ändamål för att vilja ha den i en plantering. Hemma hos oss blir den två meter hög, den växer på en torr plats tvärtemot vad min örtabok rekommenderar, vilket är sankmark.
Den sägs hjälpa mot halsont och blåmärken. Jag har aldrig försökt mig på att bota krämpor med den, men blommorna är ätliga och goda och vackra i en sallad. Liksom de flesta andra malvablommor.
Unga blad av kärleksört smakar lite syrligt krispigt, och kan också hackas ner i sallad. Men det tycker jag är synd. Då blir det ju inga blommor, och de är värda att vänta på. Tycker både vi och humlorna.
Kärleksörten kom med i den här lilla katalogen mest för sitt namn, faktiskt. För kärlek, visst är väl kärlek det allra bästa läkemedlet mot allt ont, eller hur?