Fantastiska blomster

 Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om julrosor på denna plats, men nu är det dags igen. Det är nämligen en av de mest fantastiska blommor jag vet. Och nu börjar de sträcka på sig. Julrosorna har ju den underbara vanan att bara ligga och vänta nere vid marken, med blomknopp och allt, tills vädret börjar bli aldrig så lite anständigt. Man kan få syn på knopparna, som visar färg redan i februari om vintern är snäll. Och så här dags har de börjat så smått att skjuta upp blomstänglarna, och en och annan har börjat veckla ut någon knopp.

 De  flesta nickar mot jorden, så man får lyfta upp blomman med fingrarna för att få syn på den. De allra mörkaste röda brukar blomma först. Så småningom kommer de ljusröda med lite grönt i, och till sist de ljusrosa med mörka stänk. Alla är av typ helleborus orientalis, och jag har dessvärre tappat bort namnlapparna på dem. Men de blandar sig hejvilt med varandra, så det finns säkert någon som jag kan kalla för Töllåsjulrosen bland alla fröplantorna.
Det allra bästa med julrosorna, förutom att blommorna är så underbart vackra och att rådjuren låter bli dem, det är att de är snygga så länge- inte förrän långt frampå sommaren brukar blommorna ge upp, och det nya bladverket håller sig fräscht till långt inpå nästkommande höst.

Den här lilla våririsen blommar också just nu, men den har helt andra vanor. Som en raket skjuter den upp ur marken på bara ett par dagar och -svisch -så vecklar den ut sin blomma. Som sedan vissnar ner och försvinner. Men å vad man blir lycklig av de första vårblommorna!