Trädgårdskrönika 10. Om favoritböcker

Hej vänner! Det blev en krönika den här veckan också, fast det satt långt inne. Det börjar bli mörkt nu.... Som vanligt sänds den i SR Väst, Cappuccino, cirka 10:40.

Allt behöver inte bli nattsvart bara för att det blir höst och vinter och kyla och mörker. Man kan läsa en bok. Hör här:

"När man ibland tvivlar på själva livet är det bra att ha en julros vid ytterdörren. Varje gång man går in eller ut påminner blomman om att det är möjligt att värma sig ett hål i iskylan-både bokstavligt och bildligt".

Det är Karin Berglund som beskriver undret med julrosen om vintern i den stora uppslagsbok som heter Din Trädgård. Hon är huvudredaktör för den här nästan femhundra sidor tjocka boken, och det är hennes texter som gör att den faktiskt går att läsa som skönlitteratur, kapitel för kapitel.

Fast det behöver man ju inte göra, även om det är lätt att fastna i textern. För boken, utgiven 1996, är ju egentligen en uppslagsbok med kataloger över växter, instruktioner om hur man beskär fruktträd, hur man anlägger och sköter en gräsmatta etcetera. Vackra foton förstås, och instruktiva teckningar.

Just citatet om julrosen finns med hos en annan av mina favoritförfattare, journalisten Lotte Möller.

Hon har lånat det citatet till ett kapitel i den lilla boken som heter Tankar om trädgården, från 1999. Där hittar man inte en enda bild, inte minsta lilla teckning, men det är väldigt underhållande läsning, och man får lära sig ett och annat därtill. Boken är upplagd som en ABC-bok, är en kåseri-/essäsamling om fenomen i trädgården, om allt från liljebaggar till grannar och trädgårdstomtar.

Det var också Lotte Möller, i en annan bok, Trädgårdens natur, som fick mig att se våra svenska trädgårdar på landsbygden i ett nytt perspektiv. I många generationer har vi ju i det här landet levat instängda i granskogens dunkel, och därför har vi skapat våra trädgårdar för att släppa in ljus, öppna upp en glänta i det mörka och skaffa utsikt över nejden. Därav alla öppna gräsmattor med utduttade buskar och enstaka träd. Man ser dem överallt när man börjar titta.

Och det här är tvärtemot traditionerna i till exempel det tättbefolkade England, där trädgården handlar om att skapa avskildhet, en skyddad plats med höga häckar, avskärmad från trafik och objudna gäster.

Norska Annemarta Borgen är en annan favorit, och då hamnar vi i slutet av 70-talet. Böckerna om hennes trädgård på Hvaler, som ligger granne med våra Kosteröar faktiskt, heter Min örtagård och Min rosengård. Och de är sprängfulla med kunskap och instruktioner om odling.

Men det roligaste är alla myter och legender om växterna. Där hittar man till exempel recept på evigt liv: det är bara att odla salvia i sin trädgård. Enligt ett gammalt arabiskt ordspråk. Självklart finns det salvia i Tant Gröns trädgård.

Annemarta Borgens egen rosengård blev förresten helt ödelagd av vattensork efter att boken var färdigskriven. Det är en sorglig historia.

Här hinner jag inte gå närmare in på den underbara boken om blommornas amerikanska grand old lady, Tasha Tudor. Eller John Seymours klassiker Självhushållning från 1976.

Inte heller hinner jag med Forums stora blombok, med korta och knastertorra beskrivningar av 2048 växter i färg. Mitt exemplar är tejpat i ryggen många gånger för att hålla ihop.

Katalogen från Impecta Fröhandel däremot, den kommer i ny version varje år som tur är.

Och tur är det också att det numera går att få tag på de allra flesta böcker på nätet, hur gamla de än är.

Så för allt i världen, kryp inte in i idet, det går att ordna en grön vinter om man bara vill.

Krönika 9. Om ringblommors förträfflighet

Hej, här är veckans torsdagskrönika! Ni som följer min blogg har säkert läst texter om ringblommor förut, men här är en sorts sammanfattning.
Alltså:

Det är ingen måtta på vilka nyttigheter man kan odla i sin trädgård.

Vet ni till exempel vad det är som kan bota gulsot, tyfus och diverse febersjukdomar? Som kan läka sår, ta bort vårtor, ge håret en vackert gyllene färg och dessutom avslöja tjuvar ?

Ja här behövs det varken piller, plåster, poliser eller frisörer, det räcker faktiskt med att ha en rabatt med ringblommor i trädgården.

Lätt som en plätt.

Och det är alldeles sant. För det är klart att man ska tro på gamla vetenskapliga läkeböcker. De är fulla med goda råd om hur man bäst ska använda sina ringblommor.

Och det ÄR lätt som en plätt att odla ringblommor, de är hur tacksamma som helst.

De som växer i Tant Gröns trädgård börjar i och för sig se lite tilltufsade ut nu efter ganska många frostnätter.

Men det är nog trots allt ringblommorna som brukar hålla ut längst i trädgården på hösten.

Det är svårt att inte älska en blomma som både är lättodlad, högst användbar och som lyser gult och glatt långt in i november.

Som dessutom gror tidigt, tidigt på våren, man behöver inte göra någonting, de sår sig själva.

Vill man variera sin ringblomsrabatt så går det också alldeles utmärkt. Frön finns att köpa till allt från femton -centimeters miniringblommor till gammaldags halvmeterhöga, och i alla färger från cremevita eller gulrosa till djupt orange. Min favorit är en som har nästan bronsfärgade undersidor. Jag tror den heter Indian Prince.

Längre söderut i Europa hittar man ringblommor året runt. Den kan verka anspråkslös, nästan lite FÖR lättodlad, men den bara luras. Det är en av trädgårdens allra viktigaste och mest användbara växter.

Calendula heter ringblomman på latin. Visst låter det vackert? Calendula officinalis-officinalis brukar vara efternamnet på växter som haft medicinsk användning i flera hundra år.

Ja, inte för att jag verkligen behöver ha nåt motmedel mot tyfus och gulsot på lut i mitt lilla hemma-apotek men man vet ju aldrig, det kan säkert komma till pass.

Och bortsett från det, så kan man faktiskt köpa calendula-preparat i butikerna än idag, och då handlar det mest om sårläkning och allmänt välgörande effekt på hudskador. En av mina arbetskamrater tillverkar en undergörande ringblomssalva som läker små sår och botar allmän rödfnasighet.

Som om inte det vore nog, så är ringblommor dessutom ätbara. Man kan ta vackert gulorange kronblad av ringblommor och strö över salladen på sommaren, det blir vackert och smakar lite kryddigt. Eller så kan man torka bladen och blanda ner i degen till matbröd.

Och det där med att avslöja tjuvar då?

Jo så här är det:

Man plockar tre ringblommor en solig dag, och så packar man in dom tillsammans med en vargtand i gröna ringblomsblad. Sedan lägger man allt i en påse av vargskinn och hänger om halsen. Då är man för det första skyddad mot folk som vill tala illa om en, och det är ju bra . Men skulle man sedan råka bli bestulen på något värdefullt, så lägger man bara påsen med blommor och vargtand och allt under huvudkudden. Då får man se tjuvens ansikte i sömnen. Enkelt, eller hur? Inga poliser inblandade, inga utredningar, inget krångel.

Dessa goda råd att ha med sig i livet står att läsa i en gammal norsk skrift, från den tiden då vargtänder var nästan lika vanliga som ringblommor.

Lördag morgon. -3,6 grader

Hu, vad det var kallt imorse. Luciarosen fick frost i sitt hår.

Den här korsikanska julrosen fick inte chansen att blomma i våras. När det var som allra mest snö i vintras så sparkade rådjuren upp snön runt plantan och tuggade i sig dom delar som hade blomanlag. De måste ha varit rätt desperata, för den är både taggig och giftig.

Men rätt snygg med frost i bladkanterna, eller hur?

Vår nyblivna kamrat avloppsreningsverksövervakaren Emil frös han också, så jag stickade en tröja till honom. Idag blev den färdig. Men han kan ju inte stå där barfota med sina tunna pinniga ben helt oskyddade? Vad ska han ha på fötterna?

Trädgårdskrönika 8. Om trädgårdsextremister.

Så här fint kan det bli om man planerar först och planterar sedan. Något som Tant Grön sällan gör. Bressingham Gardens, Norfolk, England. Sommaren 2007.

Här är veckans radiokrönika! Sänds i SR Väst Cappuccino den 14/10 ca 10:40.


Vi trädgårdsägare, vi är ganska många, och vi har förstås en massa gemensamma intressen, men vi är långtifrån likadana. För gudskelov så är trädgården en sorts reservat i livet, där man kan göra lite hur man vill.

De allra flesta, det är förstås alla ni normala människor, ni som har trädgårdar med lite träd och buskar, en gräsmatta, en uteplats, en sandlåda för barnen... Ett trevligt och ganska bekymmersfritt ställe.

Men sen finns det extremister. Sådana som har snöat in totalt, och vilkas hela tillvaro kretsar kring växter och odling.

Den första sortens extremister- den som brukar förekomma i fina reportage i trädgårdstidningarna- det är den som ritar och planerar ordentligt, som vet hur det ska se ut. Det är den sorten som tar noga reda på väderstreck och markbeskaffenhet, som har järnkoll på höjd och bredd och blomningtid och färg och form och som vet HUR det ska gå till att få trädgården sådär vacker och harmonisk och smakfull. Som har disciplin nog att hålla sig till sin plan, dessutom. Det brukar bli väldigt, väldigt bra.

Den andra sorten, det är växtsamlarna, växtjägarna, specialisterna. Det är de som kan alla de latinska namnen på växternas arter och familjer och underarter och namnsorter och som ständigt är på jakt efter nya varianter av just den lilla lilla alpväxt som saknas i samlingen. Som planteras på en noggrant förberedd plats med just precis de förutsättningar som krävs för just precis den här besvärliga och krävande plantan. Varje växt i samlarens trädgård har förstås en prydlig etikett med namn på både svenska och latin.

Växtsamlarens trädgård behöver nödvändigtvis inte vara särskilt vacker, men den är innehållsrik, och själva samlaren är en garanterat lycklig människa. Det kommer alltid att finnas nya växter att samla på, nya namnsorter av sippor eller nävor, nya rabatter och stenpartier att anlägga.

Den tredje sorten, det är den som inte gör någon plan alls. Det är den som går på instinkt och agerar på impuls. Den som gräver rabatter på hösten och planterar en massa röda extrapristulpaner och sen glömmer bort att tulpanerna finns där och planterar liknande extrapristulpaner nästa höst på samma plats fast i en färg som skär sig alldeles gräsligt mot de där första tulpanerna som man hade glömt bort att man hade planterat.

Det är den sorten som vill ha ALLT. Fruktträd, ja! Grönsaker, ja! Växthus, ja det är klart! Pioner, syrener, rosor, dagliljor, dahlior, julrosor, medicinalväxter, exotiska träd, eterneller, gräs, liljor, tulpaner, iris, klematis, vindruvor, kaprifol, ja allt från dyrbara små exklusiva stenpartiväxter till robusta ringblommor och tagetes.

Och det kanske fanns en plan från början, men den är glömd för länge sen.... man sätter ner växterna där de får plats, och får de inte plats, så gräver man en ny rabatt. Det kanske inte blir någon visningsträdgård av det här, men det struntar själva trädgårdsägaren i, för hon eller han är fullt upptagen med att försöka förverkliga nästa vision.

Som ni säkert har räknat ut, så ligger Tant Gröns egen trädgård farligt nära den sista kategorin. . Möjligen med en dragning mot nummer två: det är något man kan sikta på som pensionär, att resa runt världen och leta växter som saknas i samlingen.

Men nummer ett, det är en ouppnåelig dröm. Den välplanerade trädgården där allt stämmer. Där kommer aldrig Tant Gröns trädgård att kvala in.

Det är tur att det inte finns någon smakpolis som reser runt och inspekterar våra trädgårdar.För jag trivs faktiskt med mina dåligt färgmatchade tulpaner. Och jag tänker plantera nya i år igen, fast jag har glömt var jag gjorde av de gamla.

Impulsköp

Det var inte meningen, och det stod inte på listan, men hallå! När man står där i plantskolan och har ett gingkoträd framför ögonen, uppvuxet i Ljungskile, nästan granngårds, och för halva priset, hur skulle man INTE kunna slå till?

Jag har drömt om ginkgoträd i hela mitt vuxna liv, men blivit avskräckt efter ett försök att själv odla fram träd, som avled under första vintern utomhus.

Därför blev jag lite, men bara lite, förskräckt, när jag kom hem från jobbet idag och såg att trädet, som jag planterade igår och som hade fullt med löv-eller är det barr?- hade fällt nästan alla till marken idag. Tänker även detta träd dö ifrån mig?

Men det kanske är fullt normalt att fälla löv efter första rejäla frostnatten. Det är det ju fler träd som gör. Jag antar att jag får täcka i alla fall marken kring trädet när det börjar bli kallt på allvar.

Det blir nog för övrigt en del täckning i år. De senaste veckorna har jag planterat fler växter än någonsin som har rykte om sig att vara kinkiga: magnolia sieboldii, svart mullbär, körsbärsbenved.

Vad tror ni, kommer mitt gingkoträd att klara vintern? Jag bor i zon 2, har lätt sandjord med rätt mycket grus och sten i de undre lagren. Det står med något lite skydd för vindarna från väster, och så är det förstås övervakat av Emil, vår avloppsreningsverksövervakare( den grå lådan bakom min rygg). Håll tummarna!

Vad gjorde jag för fel?

Det går inte riktigt att göra den rättvisa på bild, den här underbart vackra blomman. När solen lyser på den, så skimrar den i vinrött och djuplila, med de vita eller rosa ståndarknapparna som förhöjer färgen. Praktvädd heter den, Scabiosa atropurpurea Magic Night. Jag sådde den för första gången i våras, och tänker absolut ta frön och så igen till våren. Den blommar som allra bäst just nu.
Men hallå, varför slingrar den sig? Jag gjorde som jag brukar göra: sådde inomhus, planterade om och satte ut plantorna när de hade växt till sig. Kanske lite senare än vanligt, kan det vara därför som den vägrar växa som den ska? Jag har planterat dem i både krukor och på friland, jag har stöttat den med både pinnar och halvcirkelformade växtstöd, men den beter sig ändå som en slingerväxt. Är det någon som vet vad jag gjort för fel?

Mera Medelhav

Hyr hus hela året. Ja tack! Varje gång vi är i Grekland om hösten börjar vi ofelbart spekulera i möjligheten att stanna kvar över vintern. Bara lämna jobb, trädgård, katter och plikter och hyra in oss i ett bländvitt kykladiskt hus i en gränd med vitmålade trappsteg och bara....softa. Hela vintern, tills vi är säkra på att man kan börja krypa ut ur mörkret och kylan hemma på våra egna breddgrader igen. Men som de ansvarskännande och ordentliga människor vi är så sätter vi oss förstås lydligt i våra lågprisflygstolar och vänder hem som planerat efter en vecka i paradiset.
Är det någon som vet vad den här vackert rödblommande busken heter?
1026 trappsteg ner till stranden. Byn ligger på Andros och heter Paleopolis. "Gammal stad" på grekiska. Den börjar uppe vid huvudvägen, och man tar sig dit med lokalbuss från Batsi. Ju längre ner mot stranden man kommer, desto mer tunnas bebyggelsen ut.
Längst ner vid den kilometerlånga stranden är det helt öde och folktomt. Under antiken låg öns huvudstad där. Den är inte utgrävd, men man hittar marmorblock som en gång använts till tempelkolonner, inbyggda i murar från senare århundraden. Man blir väldigt väldigt sugen på att ta reda på vad som finns längre ner i marken. Men har man ingen spade med sig kan man istället bada utan textil och begrunda historiens vingslag. Sen blir det en svettig promenad tillbaka till busshållplatsen. Gudskelov finns det en taverna där.
Nu har jag äntligen hittat det! Det latinska namnet på den här växten som blommar överallt på torra berg den här årstiden. Vi brukar kalla den greklök, men den heter alltså Urginea maritima. Enligt min lilla rudimentära flora över vildblommor i Grekland, tillhör den familjen liliaceae och är den enda representaten för för släktet urginea i Grekland. Lökarna är jättestora, 15-20 centimeter i diameter, och vi har naturligtvis släpat hem ett antal ex och försökt få fart på dem. Totalt misslyckat. Men det hindrar oss nog inte att försöka igen.

Byn heter Batsi och är den som har flest rum för turister och trevligaste hamnpromenaden på ön, med en fin strand mitt i byn. Rekommenderas. Om man inte vill bo i huvud"staden" Chora Andros förstås. Men den ligger på andra sidan ön och då missar man solnedgången.
Greklöken kan bli över en meter hög, och när den har blommat färdigt, någon gång i slutet av oktober, vissnar blomstjälkarna och bladen dyker upp.
Den här strandliljan hade vi faktiskt aldrig stött på förr.Riktigt spektakulär, fantastiskt vacker, växer i stora sjok direkt i sanden. I min nyfunna grekflora står det att den heter Pangratium maritimum
...och så står det så här: "Turismens explosiva utvecklingen, särskilt vid stränderna, och som medföljer en okontrollerad plockning av blommorna och därför kraftig reducering av plantornas antal." Punkt. Budskapet är i alla fall någorlunda begripligt. Lämna liljorna ifred!
Den här tavernan passerade vi väldigt, väldigt snabbt.
Suck. Varför har inte vi såna här fikonträd? Med den här utsikten?
Stranden i Paleopolis. En urtidsödla, förstenad just när den kravlar sig upp ur havet.
De här formationerna kan jag tänka mig till mitt nya stenparti. Undrar vad det skulle kosta i övervikt på flyget?
Mirabilis. Underblomster. Som allra vackrast just nu. Jag tror att man kan få dem att blomma om man sår fröna så tidigt man vågar på våren. Och om det blir en lång och solig sommar.
Och om man placerar dem så att de kan öppna sig i eftermiddagssolen. Röda och gula och lite fräkniga och alla färgkombinationer däremellan. Frön hittade vi i hundratal under krukor och plantor. Mera Medelhav! Mera mirabilis i Töllås trädgård!

Lite konusmentupplysning: Ön heter Andros och ligger i ögruppen Kykladerna. Man flyger till Aten, tar en färja från Rafina-en halvtimme från flygplatsen-och Andros är första stoppet efter ca 2 timmar. Lokalbuss till Batsi 20 minuter. Vi bodde på Bella Vista, mitt i byn, vid stranden, i en ypperlig välutrustad studio med stor terrass mot havet för 35 euro per natt. Han hyr också ut hela vintern till reducerat pris....