Underverk

Visst är det märkligt. Det allra anspråkslösaste lilla blomster kan bli en riktig uppenbarelse.
Det måste helt enkelt vara timingen.
Efter tre månader med tjocka snötäcken, tjugotals minusgrader, vantar och mössor och schalar och yllekalsonger, så börjar det faktiskt tina fram något som liknar liv därute.
Och då väntar den här lilla vårljungen, färdigblommande under den fula grusiga snön.
Där har den förberett sig, vecklat ut blomknoppar och utvecklat sina färger under snön bara för att glädja mig.
Och apropå vårblomster, här är hon: Lilla O! En liten söderböna, född den 4 mars och nyss tre veckor fyllda på denna bild. Om inte det är ett underverk, så vet inte jag vad underverk är!

En kvadratmeter och en kudde

Det är inte mycket som behövs just nu för att man ska bli lite lyckligare. 4,6 plusgrader, lite sol, en nästan torr plats på en mycket mycket liten terrass och några lediga timmar en lördag förmiddag.

Snön smälter, vårfåglarna är alldeles tossiga och man kan sitta ute och sticka, eller läsa en bok, utan att frysa om fingrarna.

Den meteorologiska våren, den som infinner sig när dygnets medeltemperatur har legat över noll i sju dygn, den har nu siktats ute vid Måseskär och Käringön. Jag föreställer mig att den kommer skridande, med grön slängkappa och en krans med visippor i håret, långsamt, meter för meter in över landet.

Men på min lilla plätt måste den redan ha varit och puffat lite med sin vårliga andedräkt.

Kan det vara en blomknopp?

Jaaaa! Första knoppen på den övervintrade physalisplantan! Den som självsådde sig i växthuset förra sommaren!

Det är märkligt att man kan bli så till sig av en liten liten grön knopp. Det måste vara marsljuset, det måste vara vårhormonerna. Som manar fram lockande löften om blommande rabatter och ymniga skördar av krispiga grönsaker och saftiga frukter och bär.

Ibland undrar jag om det inte är själva bilderna och förhoppningarna om hur det ska bli som är själva grejen med hela trädgårdsgalenskapen. Men, som sagt, physalis är gott.

Huggen och ohuggen ved...

...i större och mindre partier. Ramsan fastnade i mitt huvud någon gång i mitten av 60-talet, troligen inbankad av en ambitiös svenskalärare som försökte få sina slöa realskoleelver att minnas olika versfötter. I detta fall hexameter.

Maken är en vedhuggare av stora mått, men just nu är de kvarvarande partierna definitivt mindre. Och den ved som finns kvar i vedskjulet, den håller ärligt talat inte någon vidare kvalitet.

Men solen lyser, och jag sitter och frossar i en bok med vackra bilder på planteringar med sommarblommor som jag hittade på bokrean. Idag satt jag ute i solen och stickade i minst en kvart, visserligen med stolsbenen och stövlarna djupt nersjunkna i snön, men ändå.

Snart stundar vedhuggning och rabattgrävning på Töllås.

Lycklig tilldragelse

Hurra!!!
Vi har fått en liten Ofelia i familjen! Jag måste bara berätta det för alla som vill lyssna! Vår dotter Sandra har idag nedkommit med en liten flicka, 48 cm och 3660 g. På Södersjukhuset i Stockholm. Efter många många om och men, äntligen har hon blivit mamma! Lyckligare kan ingen vara.