Vem tar vem?

Frågan är vem som vinner i längden. För den dag man slutar riva runt bland rötterna i denna plantering så är det en av dessa två plantor som kommer att ta över. Och det är inte svårt att gissa vilken.
Vi har planterat en vindruva här, vid portalen in mot vinbärsbuskarna. Den kallades för baltisk staketdruva när vi fick den i present för åtta år sedan, och den växer som bara den. Vi hade visioner av grova vinstockar och klasar med druvor som hänger ner ovanför huvudet precis som på de solstekta terrasserna på grekiska öar där man sitter och dricker ett glas kall retsina och blickar ut över det blåa havet.

Varje år får den massor av klasar med små gröna druvor som i bästa fall hinner mogna. Då är de jättesöta och jättegoda. Och vi får nog vara nöjda med det, absolut. Förra året blev det så många att de till och med fick äran av att vara med i den töllåsiska vinbärssaften. Vem vet, det kanske till och med kan bli en omgång vin så småningom.
Men här gäller det att se upp. Innan vinstocken kom på plats så växte här nämligen humle. Vi grävde förstås bort den innan vinet planterades. Men humlen är en lömsk rackare. Den ligger och lurar under jorden och först när alla andra växter har kommit igång så börjar den skjuta upp sina långa rankor. Och då är det oftast för sent att ta bort den utan att göra åverkan på sånt man vill ha kvar. Vin, till exempel. Och inte hjälper det att det är ganska svårt att se skillnad på humlens blad och vinbladen.

I år lyckades humlen ganska väl. Det är ungefär lika mycket humle som vin i planteringen. Men om man lämnade alltihop åt sitt öde skulle det nog inte bli så många vinklasar kvar. Men okej, humle är vackert det också. Och man kan ju alltid gå en kurs och lära sig brygga öl istället.