Krönika nummer 3

Hejhopp, här kommer texten till Tant Gröns radiokrönika i Cappuccino i SR Väst igår! Mycket text blir det...för ämnet är ju i stort sett outtömligt. Radioinslaget finns här om du inte orkar läsa. Länk till Cappuccino finns på sidan!

Det är lika bra att avverka ämnet med en gång, så är det gjort. Det som ingen trädgårdsmänniska kan undvika, som man drömmer mardrömmar om och vaknar kallsvettig på nätterna, och som väcker ens allra värsta och lägsta instinkter. Som gör att fridsamma farbröder och små milda tanter kan få något mordiskt i blicken och börja prata om förintelsevapen och dödliga gifter.

Ämnet är sniglar. Såna där där bruna och vedervärdigt slemmiga., mördarsniglar, eller spanska skogssniglar som det så oskyldigt heter. Och jag lovar, jag ska inte ta upp ämnet igen, inte den här säsongen. Kanske.

Det dröjde faktiskt ganska länge innan jag drabbades själv. I alla fall i min egen trädgård. I Skåne, där vi har ett släkthus med trädgård, kom invasionen för ungefär tio år sen, så jag var lite förberedd när mördarsniglarna slog till med full kraft hemma.

Jag visste till exempel att det inte var lönt att plantera en kruka med penseer på våren och tro att den skulle få vara ifred. Jag visste också att sniglarna var framfusiga typer som gärna krälade in under trösklar och in under stövlar och skor i farstun. Det hände till och med en gång att vi hittade en brun äcklig snigel bakom smörasken i kylskåpet. Det är bara mördarsniglar som beter sig så.

en liten parentes:

Jag måste erkänna en sak. Vi har med vett och vilja planterat in sniglar i vår trädgård. Inte mördarsniglar för allt i världen, nej för guds skull, det handlar om vinbergssnäckor. Ni vet dom där med jättestora hus, såna som man hittar i slottsparker och andra trevliga platser och som dessutom tillagas och serveras på franska restauranger, gratinerade med vitlökssmör.

Inte för att jag någonsin har tänkt att göra det, men i alla fall. Då, för över tjugo år sen, när vi hittade några såna snäckor i en park i Skåne och tog hem, tyckte vi att dom var ganska charmiga. Med några vinbergssnäckor som dekoration skulle vi hämta hem liten touch av slottspark eller så...jag vet inte, jag har glömt hur vi tänkte.

De första åren var det nog bara en handfull snäckor som överlevde vintrarna och vi betraktade dom nästan som familjemedlemmar.

Nu har familjen vuxit, om man säger så. Och det är en matglad familj. På försommaren brukar jag samla ihop så många jag hittar, det blir ett par hinkar fulla, och köra iväg till någon mycket avsides belägen skog och be dem söka sig nya hem. Sprida ut släkten liksom.

Men vid den här tiden på året är de minst lika många i trädgården igen. Jag ska inte baktala dom, dom är inte lika vedervärdiga som mördarsniglarna, men dom är väldigt sugna på squash och pumpor till exempel, och dom älskar margueriter och petunior. Och även dom är ganska sällskapliga- i somras hittade jag en vinbergssnäcka som hade krupit in genom ett öppet fönster och slagit sig ner högt uppe i en gardin.

Och väldigt länge valde jag att tro på ett rykte som cirkulerade på trädgårdsbloggar som sa att om man har vinbergssnäckor, så slipper man mördarsniglar, och det verkade ju stämma: alla andra klagade påmördarsniglar, men vi klarade oss..... men nu kan vi slå fast en gång för alla att ryktet är inte sant. Vi har vinbergssnäckor OCH mördarsniglar. Sen i våras är vi nämligen invaderade, under belägring.

Ett litet räkneexempel:

En enda snigel ska ge upphov till 400 nya under en säsong.

När vi började plocka i våras kunde vi få ihop 250 sniglar på en enda liten kvällsrunda. Vad är då 250 gånger 400? Hundratusen, eller hur? En enda plockrunda, och jag hade befriat trädgården från hundratusen blivande sniglar? Och hur många har jag då INTE plockat upp? Visst blir man svimfärdig?

Min reaktion gått från kamplust och mordlystnad till en sorts uppgiven rutin. Det är bara att inse fakta. Jag kan inte längre odla sallad eller morötter eller dill i grönsakslandet. Jag kan inte sätta ner dahliaknölar i jorden och tro att det ska bli blommor där. Jag kan inte ha tagetes och petunior och penseer och prästkragar i rabatterna. Det är bara att försöka hitta en metod att stå ut, och odla det som blir över.

Och jag har en överlevnadsstrategi. Jag väljer att tro på ryktet som säger att mördarsniglarna är på väg att avta. Invasionen är över, de har erövrat sin mark, sniglarna har segrat och armeerna är på väg bort.

Det kanske bara är en önskedröm, men jag väljer att tro på det. Så kan jag beställa nya fröer nästa vår igen.