Trädgårdskrönika nummer 5

Jag har tre anställda i min trädgård. De heter Tofslan, Vifslan och Frans. De är lite olika , men de tjänar lika mycket, eftersom jag tillämpar ett ganska ålderdomligt lönesystem: principen är att alla anställda har samma lön och samma arbetsvillkor: Fri mat, fri logi, och frihet att bestämma sina egna arbetstider.

Det där med lön efter prestation och sånt modernt, det har jag hoppat över. Utvecklingssamtalen brukar vi också hoppa över. Det blir enklast så. De skulle ändå inte bry sig så mycket.

Annars är det en av dem som utmärker sig i jobbet. Tofslan är den i särklass mest högpresterande. Vifslan gör en och annan punktinsats, och Frans, han är ärligt talat ganska lat. Det finns till och med dagar som som han inte ens dyker upp på sin arbetsplats.

Tofslan och Vifslan är systrar, två medelålders och socialt kompetenta kattdamer. Frans är en okastrerad hankatt. Han kan vara charmig ibland, visst, men oftast är han en riktig odåga och kräver mer än han har gjort sig förtjänt av. Och deras arbetsuppgifter, de går i första hand ut på att fånga och oskadliggöra de sorkar som härjar och förstör i rabatter och grönsaksland.

Ibland missuppfattar Tofslan det hela och oskadliggör även nyttiga djur som fåglar och till och med vissa större insekter-hon har en grym jaktinstinkt-men i första hand är det som sagt jakten på sorkar som är deras huvuduppgift.

Mina trädgårdsanställda har en hel del att göra. Trädgården gränsar nämligen till ett litet dike och en åker, som verkar vara rena uppfostringsanstalten för vattensork. I 23 år har vi försökt anlägga och underhålla en syrenhäck som avgränsning mot åkern, men rätt vad det är så vissnar bladen på någon planta mitt i häcken, och då vet man vad klockan är slagen. Sorken har hittat dit och gnagt i sig rötterna, och så uppstår det ett förargligt hål i syrenhäcken.

Men sorkar är de bra på att fånga. De är också väldigt stolta över sina insatser, och släpar gärna in sina byten genom kattluckan för att visa hur duktiga de är-det kan se rätt komiskt ut när en lagom stor katt försöker baxa in en tre decimeter lång och rätt så fet död sork genom en liten lucka i dörren.

Våra trädgårdsarbetare jobbar också rätt mycket obekväm arbetstid, det får man ju erkänna. Ibland vaknar man mitt inatten av ett knastrande och krasande ljud från golvet i sovrummet och då vet man att här pågår en nattlig måltid. Det är bara att försöka somna om och vara på det klara med att man får trampa försiktigt på sovrumsgolvet när man vaknar nästa gång. Där finns med all säkerhet en del mer eller mindre aptitliga rester.

Det har också hänt att Tofslan varit nära att få sparken. Som den dage när jag kom hem från jobbet på förmiddan och skulle byta till mina hemmakläder. På golvet vid garderoben låg ett hopsnurrat hårband som jag var på väg att plocka upp när hårbandet började slingra sig på ett ytterst obehagligt vis. Katten hade släpat in en huggorm på mitt sovrumsgolv. En liten en, med tydligt sicksackmönster på ryggen. Det var en nära döden-upplevelse, kan jag meddela.

Men i stort sett sköter de sig bra. Man får ta det onda med det goda. Utan dem skulle troligen varenda rabatt vara genomgrävd av sorkgångar och varenda potatis i potatislandet bli sorkmat. Katterna upprätthåller den naturliga balansen och gör i princip skäl för sin lön.

Någon som undrar hur det gick med huggormen? Jo, jag stängde dörren till sovrummet fortare än kvickt, tog ett djupt andetag, ringde maken och berättade att DET LIGGER EN HUGGORM PÅ GOLVET I SOVRUMMET......och sen satte jag på mig gummistövlar och handskar, sopade upp ormen på en sopskyffel och slängde ut den i naturen. Långt långt bort. Sånt är livet på landet.