Gula sippor och valborgsmässosnäckor

Stora mattor av grönt doftande vitsippor. De är överallt, i skogsgläntor, ladugårdsbackar och vägkanter. Det är något nästan Astrid Lindgrenskt över det hela. Vår i Bullerbyn, glada barn och plaskande vårbäckar.

Underbart är det, men ack så svårt att fotografera. Lite lättare då att få syn på den här lilla ruggen av gulsippor, som tillhör kategorin fådda blommor.

Min före detta svärmor Majbritt är det som har bidragit med denna glada färgklick, inplanterad i trädgårdens vilda del. Den del som vi lämnade som referensyta en gång när vi började röja runt här, bara för att se hur det skulle utveckla sig om man inte gjorde något alls...så man kan väl egentligen säga att gulsipporna bryter mot själva idén. Men strunt i det, regler är till för att brytas.
Allra gladast denna Valborgsmässoafton är våra kamrater vinbergssnäckorna. De som vi hämtade i en lövskog i Hörte på sydkusten och planterade in här för tjugo år sedan. De var tolv från början, nu skulle de säkert vara tusen om vi lämnade dem ifred.

De vaknade till för bara någon vecka sedan, och älskar verkligen både valborgsmässovädret och det skräp vi lämnar efter oss när vi röjer i rabatterna. Snart får vi nog göra en liten runda - samla ihop snäckor i hinkar och plantera ut dem i lämplig lövskog lagom långt härifrån. Eller kanske börja sälja dem på postorder. Någon som vill ha vinbergssnäckor?

Glad valborg på er, imorgon är det maj!

Tips

Intervjun med Annika Christensen som jag skrev om i det förra inlägget kommer i P4 Väst idag! Programmet heter Cappuccino och börjar klockan 9. Ungefär 9:40 tror programledarna att det sänds.
P4 Väst hittar du här, och sedan hittar du Cappuccino via sökrutan på sidan. Det går att lyssna direkt, och sedan i efterhand när Lilian och Cissi som sänder har lagt ut intervjun på hemsidan. Med Annikas bilder förrstås!

En lisa för själen-och fötterna

Jag visste väl det. Att det är i fötterna det sitter.

Min brevlåda ligger tvåhundra meter från huset, och när jag kommer tillbaka från den, och lägger ifrån mig tidningar eller post på köksbänken, så känner jag mig alltid lite extra handlingskraftig.

Med nya ideer, redo att sätta igång något projekt. Rensa dammen, gödsla julrosorna, så dill och spenat, skriva ett blogginlägg, sätta en surdeg, dra igång en ny stickning.
Och nu har jag fått förklaringen: det är faktiskt i fötterna det sitter.
Varje gång man tar en promenad ökar välmåendet. Under fotsulorna sitter nerver med direktkoppling till hjärnan, visste ni det? Det gjorde inte jag.

Fotarbete reglerar blodflödet till hjärnan. Det frisätter en massa nyttiga ämnen.
Detta, och mycket mer, har jag lärt mig i boken En lisa för själen, skapad av bloggvännerna Eva Robild och Annika Christensen.

Boken berättar, bland annat med bakgrund i Annikas egen historia, om hur och varför man blir en så mycket friskare och gladare människa av att vistas i trädgården. Det räcker med en kvart om dagen.

Och det är förstås nyttigt att röra på sig, det vet vi ju alla. Men att samtidigt jobba i trädgården, det är dubbelt nyttigt. Därför att vi inte bara upplever växter och natur och andas frisk luft, utan vi är med och skapar. Trädgården behöver oss, och våra insatser ger resultat-vackra blommor, frukt och bär och grönsaker.

Och själva Annika fick jag den stora förmånen att få träffa igår! Hon gjorde en liten tur till vårt västliga hörn av landet, och höll föredrag på biblioteket i Tuve.

Annika som var förskollärare och blev sjuk. Och klarade av sin sjukdom rent mentalt genom att vistas i trädgården och lära sig fotografera. Som en ren bonus, utan att hon riktigt visste vad hon gjorde, så rehabiliterade hon sig själv. Och kom ut på andra sidan, betydligt friskare och med ett nytt yrke- som en av våra allra bästa trädgårdsfotografer.

Hon ska till och med få en av sina bilder utgiven som frimärke-vilken grej för en självlärd fotograf! Det är en vacker pensébild på märket som kommer ut i maj, samtidigt som de nya frimärkena inför prinsessbröllopet.

Jag bandade ett kort samtal med Annika också, och på måndag ska jag klippa ihop det till ett radioinslag som ska sändas i programmet Cappuccino i SR Väst i P4, någon gång i nästa vecka.

!

Jordiska märkligheter

Vad i all världen är detta? Är det ett barn som har glömt sin leksakstraktor i rabatten för så länge sen att bara traktorhjulen har blivit kvar?
Nej, så kan det inte vara. För när jag reser mig och tittar närmare på omgivningen så ligger där hundratals små traktordäck bland ris och skräp i planteringen. Så många små traktorer han ingen ha glömt i min rabatt.
Och om jag försöker lösgöra ett däck så går inte det. De sitter som cement i jorden.
Men kolla! När gamla kvistar och grenar och torra stjälkar är borta, så finns här ju massor av fräscha skott bland alla traktordäck. Jag har hamnat mitt i ramsen! Och jisses, vad den har förökat sig!
De gamla traktordäcken är helt enkelt rotknölar av jätterams. Ett stenhårt golv av knöl vid knöl, omöjliga att skilja från varandra och omöjliga att gräva upp med en vanlig spade.
Så här såg den ut i planteringen förra året. I år kommer den att vara dubbelt så stor.
Jätterams heter den, polygonatum x hybridum. En korsning av den vilda ramsen, polygonatum odoratum och p.multiflorum.
Jag fick den en gång av min svärmor i Värmland. Det är en mycket mycket gammal trädgårds- och medicinalväxt, som fortfarande används i den kinesiska örtmedicinen, oklart till vad.

Jag delar gärna med mig, men då är det nog dynamit som gäller.

Stolt syster gör reklam

Hon har gjort det igen! Min syster Christina har fått en roman utgiven! Den heter Den jag var innan och handlar om Anna och Helga och dödslägren i nazityskland och minnen och samveten. I väldigt kort sammanfattning.

Boken kom ut nu i veckan. Hennes debutroman heter Sju vita vargar i ett träd och handlar om ett av Freuds berömda terapifall och hur själva terapin förstörde den stackars patientens liv.
Hon är en mycket begåvad och i största allmänhet fantastisk människa, min syster! Samtidigt som hon skriver romaner är hon sjukhuspräst i Lund.

Och hur ska jag då lyckas få till ett trädgårdtema på detta? Jo, jag passar också på att göra lite reklam för den förträffliga lilla anordning som gör att man kan sitta och läsa och dricka kaffe och sticka samtidigt ute i vårsolen. Med hjälp av en Book Chair. En enkel men listig konstruktion som fungerar ungefär som en gammaldags solstol, som man fäller ut. Och som håller fast sidorna i boken med två små utfällbara pinnar. Jag har hittat den i en bokhandel i England, men någon borde ha importerat den till Sverige också, tycker man.
Fast det är inte riktigt sant att jag har suttit och stickat och druckit kaffe i solen idag. Jo, en liten liten stund. Annars har jag röjt och städat och sågat och knipsat och grävt hela dagen. Och vad hittade jag under allt vinterskräp? Jo, denna förtjusande lilla våriris.

Glad vår på er!

Kall men vacker Skånepåsk

Vi är fortfarande i snödropps-stadiet av våren, till och med så långt söderut som vid sydkusten. Ändå känns det nästan lite exotiskt att tillbringa några dagar i Skåne, nästan som att resa utomlands. Och det är lite lyxigt att kunna plocka in stora fång av snödroppar från mattorna som breder ut sig under lövträden i den lilla lilla lövskogen utanför vår husknut.
Havet är verkligen vackert men kallt just nu. Det gör sitt bästa för att kyla ner Östersjövinden som sveper in över vår trädgård. Ofta har den med sig doften av gammal tång, en doft som alltid kommer att vara en sommarlovsdoft för mig, förknippad med barfotaspring i gräset och dunket från ålfiskebåtarna när de slår ner ålapålar i havsbottnen för att lägga ut ålahommor.
De som tycker att det luktar illa har jag inte minsta förståelse för.
Här växer det snart nya stora ruggar av grönt gräs, men på den sista biten närmast stranden är gräset alltid kortvuxet. Där trampar man ibland på små tuvor av backtimjan innan man sätter fötterna på de rundslipade varma stenarna vid stranden.
Ibland har påskliljor och tulpaner börjat blomma när vi kommer hit vid påsk för att ha årets stora syskonträff -vi är fem syskon med familjer som äger huset tillsammans-men i år fick krokusen stå för det gula. De lyckliga krokusar som lyckats överleva harar och rådjur.
Än finns det kvar några riktigt gamla knotiga vackra pilträd. En del har nästan fallit isär. Man försöker stötta upp dem i det längsta, men när de är bortom all räddning så blir de ersatta med nya unga pilar. Det tar visserligen många decennier innan de blir sådär vackert grova och knotiga, men gudskelov finns kunskapen kvar om hur man hamlar träden. Och behåller karaktären på landskapet. Ett Skåne utan pilalléer är svårt att tänka sig.

Det här är min morfars landskap. Han som föddes vid Gåsafloden i Abbekås i Västra Vemmenhögs socken och tillbringade sin barndom med att vakta gäss, precis som Nils Holgersson.
Det är inte svårt att föreställa sig, trots att det har gått mer än hundra år.