God Jul

En grön julafton, med sol, blå himmel och plusgrader har vi här idag. Det har till och med slagit ut en liten ringblomma lagom till julkrubban. De tre vise männen har inte riktigt hunnit fram än, men de är i antågande. God Jul alla trevliga bloggvänner!

Lakeside gardens

 Idag var det oppet i den lilla botaniska tradgarden intill Lake Merritt. En liten lagom park, med gratis intrade, som gjord for skolbarn med haltimme, pensionarer, foraldrar med barnvagn och hemlosa oaklandsinvanare.

 Japaninspirerade miljoer med vatten, stora klippblock, grus och bonsaiklippta vaxter.

 Och californian poppies forstas. Californiens signaturblomma. Somntuta pa svenska.

 Lite hostfarger kan man se fast det ar 18 grader och sol.

Och massor av helt oradda ekorrar. Och kolibrier och fjarilar, men dem hinner jag inte med att fotografera, de fladdrar ivag alldeles for fort.
Imorgon lamnar jag Californien och aker hem til var svenska november. Ska forsoka hinna med en tur in till San Francisco forst, och vara lite kulturtant.

Californien ar trevligt i november

  Ar pa visit hos dottern i Oakland, California. Hon ar pa jobbet, barnbarnet i skolan, och jag far turista lite pa egen hand. De har blommorna kan jag aldrig lata bli att fotografera. Jag gillar deras framfusiga uppsyn: Hey, I take no shit.

 Snygga. Eldkrona, visst heter den sa? I stora buskage, alla blommor skiftar i olika farger, fran cerise via  orange till klargult.

 Hoppsan, en pelikan! Jag gar runt Lake Merritt, och far skala av mig bade kappa och kofta, for det blir riktigt riktigt varmt. Sjon ar en grund insjo, som ser konstgjord ut-men vad ar inte konstgjort i USA? Den ligger i alla fall mitt i Oakland.

 Jag promenerar runt nastan hela sjon, och i en park vid motsatta stranden hittar jag en botanisk tradgard bakom hoga stangsel. Enligt skyltarna ska den vara oppen mellan 10 och 16 varje dag, men inte sjutton hittar jag nagonstans att ta mig in dar, fast jag gar tva varv runt den. Det far bli ett nytt forsok en annan dag.

Liten promenadvag langs vattnet runt hela sjon, och bankar utplacerade med jamna mellanrum. Och snygga utsikter. Och vackert vader. Californien ar trevligt i november.
Forlat for konstig text forresten, jag vet inte hur jag ska fixa prickar over a och o pa dotterns tangentbord.

I´ll be there!

http://www.rhs.org.uk/Shows-Events/RHS-Chelsea-Flower-Show/2012

tack vare kvinnan som kan konsten att planera, till skillnad från undertecknad. Tack, Sue Batho!

Stockholms gröna holmar

 Kort trädgårdsrapport från Stockholm, författad av en Västkustbo: Det är MYCKET grönare!

Långholmens koloniträdgårdsområde den 30 oktober. Massor av löv på marken, men nästan lika många kvar på träden

Samma koloniträdgårdsområde. Prunkande oktoberastrar. Jag tror jag har fyra blommor på de som växer i min trädgård.

Reimers holme är också en trevlig holme. Jag gillar den här skulpturen.
Ännu en behaglig oktoberhelg. Vi ber att få  tacka!

Höstros

 Lucia heter hon, och ibland händer det att hon får blomma ända till Lucia.Om hösten är vänlig och rådjuren lämnar henne ifred.

Ogräs i oktober

 Fast kanske inte ogräs  ändå. Mer av karaktären förvildade blommor i trädgård. Men ändå. Oktober. Nästan så långt söderut man kan komma i detta land, på skånska sydkusten.

                                                                Mu!

                                       Också ett vackert ogräs. Jag vet inte vad det är.Någon sorts liten potentilla, kanske.

                                              Strandogräs i Kåseberga

 De har vacker utsikt, kossorna vid Ale stenar i Kåseberga.

Och det har vi också, från vårt hus vid sydkusten. Den lilla boden till höger ska nu rivas och ersättas med ett litet bostadshus på 50 kvm.  Min syster och jag har umgåtts med kommunbyråkrater och byggfolk och på köpet fått en helt underbart sommarliknande helg i Skåne. Oktober är det nya augusti!

Radiokrönika den 13 oktober

Det växer två vinstockar i trädgården hemma hos mig. Min trädgård är så full av drömmar att den håller på att svämma över, och det här, det är de sista resterna av en gammal dröm, som jag fortfarande inte har gett upp, den som handlar om en Medelhavsträdgård, om ett annat och varmare klimat, ett klimat där solen alltid skiner och man aldrig behöver mössa och vantar. I den drömmen har jag en stenlagd terrass full av fikon- och olivträd, apelsiner och citroner, kaskader av färgglada klätterväxter som doftar intensivt i skymningen och stora krukor med vackra palmer och blommande rosmarin.

Jag kommer förstås aldrig att lyckas- hur skulle det gå till?-men jag kommer aldrig heller att sluta försöka.

 De stora växtkedjorna, de vet ju det här. De vet att min högsta önskan är en Medelhavsträdgård. Så varje vår så försöker de: redan i entrén börjar de försöka sälja vackra krukor till mig med stora dyra Medelhavsträd, gärna med några mogna apelsiner eller oliver på. Och intill står det en riktigt bekväm vilstol med bord och parasoll.

Där ska man sitta och njuta i solen och göra ingenting har man tänkt sig. Varje år är jag lika frestad, men som den realistiska och kanske till och med lite snåla trädgårdstant som jag är, så tänker jag stillsamt så här: hur många av alla de där doftande apelsinträden som kostar 7-800 kronor styck och som folk släpar hem och ställer på sina terrasser, jag undrar hur många av dom som verkligen överlever till nästa år?

Eller det kanske bara är jag som lyckas ta död på olivträd och apelsinträd och fikonträd och rosmarin år efter år?

Det finns nämligen en mycket stor skillnad mellan teori och praktik hemma hos mig när det gäller Medehavsväxterna. Jag vet hur man ska göra men lyckas aldrig göra som man ska. Jag klarar inte av att erbjuda de här bortskämda träden en Medelhavslik växtplats, framför allt inte på vintern, när de behöver massor av ljus och lagom många plusgrader, för att klara livhanken utan att skrumpna ihop, dra på sig hemska lusangrepp eller få sina krukor fulla av myror. Det är helt enkelt för mörkt och för kallt ute och för mörkt och för varmt inne.

Men vinrankorna framodlade av plantskolor i kalla trakter som Baltikum eller Ryssland, de får stå för Medelhavsdrömmen i min trädgård. Och kanske kanske att den lilla krukan med rosmarin kan överleva vintern, man vet aldrig. Det kanske händer i år.

Grekblommor

 Ständigt dessa grekiska underblomster. Mirabilis.De växter överallt, i krukor och trädgårdar, på torg och i gator och gränder. De väntar till eftermiddagen, och sen öppnar de sina knoppar och visar upp alla färger som bara kan tänkas . Röda,  rosa, lila, vita, gula, orange, prickiga och randiga. Förra året tog jag frön från underblomster som växte i en spricka i betongen på en gata i Grekland. Sådde dem i mars, och först i september började den första av plantorna blomma. De övriga fyra är bara gröna buskar, fortfarande.

 De vill nog ha mer sol än vad jag kan erbjuda. Men jag tänker inte sluta försöka. Jag funderar på att ta in rotknölen och försöka förvara den över vintern, som en dahliaknöl. Så kanske det går att få lite bättre fart på dem, nästa år.

 Blomman för dagen gillar också sol. Och kastar sig uppför murar och in i buskar och träd.

Den här fantastiska liljan såg jag första gången förra hösten, på Andros.Jag skrev om den då också, för den är så vacker, och det är så fascinerande att se dessa stora kritvita tjusiga doftande blommor sticka upp ur sand och grus på vilka torra skräpmarker som helst. Pangratium maritimum heter de i min grekflora.

Bougainvillea, förstås.

Å,jag glömde berätta var vi har varit! Kos blev det den här gången. Mest för att det går direktflyg dit från Rygge i Norge, som vi har ganska nära till. Och Medelhavet är underbart var man än befinner sig.

Botanik, droger och soptippar

 Min mamma var högstadielärare och entusiastisk trädgårdsodlare.

Och hon gillade särskilt växter som självsådde sig i hennes trädgård. Under fågelbordet till exempel, kunde det komma upp diverse plantor som hon inte hade sått själv som havre eller solrosor, och som hon tog  vara på.
En vår på 70-talet dök det upp en riktigt präktig, snabbväxande planta med vackert flikiga blad som hon vårdade ömt. Och det höll hon på med fram till den dag när hon fick syn på en bild på just denna planta i en folder i skolan som hon skulle dela ut till sina elever . Ser ni en sån här växt, stod det i foldern, så rapportera genast till polisen.

Stackars mamma , Hon blev förstås alldeles förskräckt och cyklade genast hem och grävde upp sin ömt vårdade planta innan polisen skulle slå till. Det var ingen tvekan, det var en cannabis sativa.

Nu var väl just detta en relativt oskyldig sorts cannabis, en oljehampa som fåglarna tappat och som faktiskt odlas för sina fibrer och inte för att tillverka hasch eller marijuana, men det visste ju inte mamma.

Jag kom att tänka på detta när jag pratade med huvudredaktören för Bohusläns flora, Evastina Blomgren, i Skeppsviken i Uddevalla häromdagen.

För cannabisplantor, det kan man nämligen hitta en hel del på soptippar och andra skräpmarker- där har dom som jobbat med bohusläns flora till och med hittat exemplar av den indiska hampan, som är betydligt kraftfullare när det gäller att tillverka olagliga droger.

Att gå på soptippar och andra skräpmarker och inventera växter är ett särskilt nöje, förstår man. Där kan man hitta plantor utöver det vanliga. Till exempel så förekommer det tomatplator på samtliga av Bohusläns soptippar. Och ju skräpigare platsen är desto bättre är det förstås.

-Det finns ganska många botanister som tycker det är roligt att gå på soptippar för dom hittar så mycket ovanligt där, säger Evastina Blomgren.
Och det är inte nytt, det gjorde de gamla också. Fast dom hade så mycket bättre marker, för dom hade hamnarna.Där hanterade man stora säckar som det läckte ifrån.

-Även soptipparna har blivit tråkigare nu på grund av EU-regler som gör att de måste hållas städade.
Skräpiga soptippar är mycket roligare, tycker Evastina Blomgren.

Botanisk bragd

Det påstås att författande är ett ensamt yrke. Så kanske det är, men inte när det gäller det här projektet. I 18 år har det hållit på, och över 100 personer har varit engagerade i det. Man har delat in hela landskapet  i rutor, som  har genomsökts, meter för meter. Varje växt, från pyttesmå ogräs till stora träd har antecknats, och här är resultatet: Bohusläns flora.
Över 700 sidor text, bilder, kartor, tabeller och register blev det. Grattis,  alla ni som ligger bakom detta, ni har verkligen utfört en bragd!
På tisdag ska Tant Grön ut och göra radio med redaktörerna. Vi hoppas på vackert väder!

Tant Gröns trädgårdskrönika 15 september

Det ligger tre rejäla påsar med äppelmos längst ner i min frys.

Och så ligger det tre hundra kilo äpplen i timjanmattan på marken nedanför äppelträdet. Ytterligare cirka femhundra kilo sitter fortfarande kvar på trädet,  trots att orkanen Katja  gjorde sitt bästa för att försöka skaka ner dom härom dagen.

Äppelmoset i frysen är från förra året. Och jag vet inte om jag har någon större lust att skölja och skära och koka och mosa och lägga in äppelmos i nya fryspåsar innan vi är färdiga med förra årets.  Inte heller vet jag när vi ska äta upp det. För ärligt talat så blir det inte så värst mycket äppelmos ätet i vårt hushåll längre, sen alla barnen flyttade hemifrån. Fast det är jättegott. Och vackert rosa dessutom, för  äpplena har vackert röda skal.
De heter faktiskt Katja, mina äpplen, precis som  orkanen, och godare finns inte. De är gulgröna från början, men när de mognar på trädet blir de röda med lite gult i botten, och man kan se när de är ätmogna på att skalet blir blankt och får liksom en vaxaktig yta. Och det doftar underbart.

 När man biter igenom det tunna skalet så är äpplet alldeles krispigt, sött och syrligt på en gång och väldigt saftigt.

I år har jag  fått mer än vad jag behöver. På äppelfronten råder all time high just nu. Jag funderar på att sätta upp en skylt som bjuder in alla traktens barn är att komma hem till oss och palla äpplen. För inte ens älgen har hjälpt oss att skörda än.

Jag har gjort äppelkakor, men det är ju bara löjligt. Det går åt kanske tre- fyra äpplen av sisådär en tretusen. Vi har satt äppelvin, i tvåtiolitershinkar.Och det är gott så, men det märktes knappt på marken under trädet när den frukten försvann.

Äpplemust och äppledricka - det är också jättegott, men man kan faktiskt inte göra av med hur mycket som helst.

Frysa in i klyftor- visst kan man göra det, men frysen är redan full av körsbär och vinbär och hallon och björnbär och annat som ska bli saft och sylt och efterrätter det närmaste året.

Plocka ner oskadade fina äpplen från trädet och lägga försiktigt i lådor i källaren med tidningspapper emellan, så att de håller sig fräscha i några månader, det ska jag göra förstås.

Men under tiden så  äter jag  och äter och äter. Ett äpple om dagen håller doktorn borta sägs det..Om det är  sant kan jag nog vänta mig en ovanligt frisk höst.. 

Ack, varför blommar den inte?

 Jag har en hel skog av rosenskära i min trädgård. Men hallå, varför blommar den inte? Det är snart mitten av september, och den har ännu inte producerat en enda blomma.

 Stora fina plantor är det, och visst duger de som dekoration i den nya -tja i alla fall halvnya-rabatten, men varför, ack varför, blir det inga blommor?

Det är ingen konstig hybrid det handlar om, bara en enkel rosablommande rosenskära, som jag sådde i april och planterade ut i maj. Jag vill ha blommor!

Hallå igen!

 Så trevligt att träffa er, det var  längesen! Sommaren har varit fulltecknad, och trädgården har mest fått agera kuliss. Men idag har jag varit ledig, ensam hemma dessutom, så nu har jag gått en liten runda i lugn och ro, för att datera upp mig.  Och då träffade jag  på dessa små trevliga tagetes.  

 Egentligen hade jag slutat odla tagetes, fast jag gillar dem väldigt mycket. Långblommare, lätta att odla, stabila plantor som kan lysa upp mörka hörn och skapa glöd  i den tristaste rabatt. Men det finns fler som gillar dem väldigt mycket, och som inte nöjer sig med att titta. Och dessa slemmiga äckliga kräk -jag vill  inte ens nämna deras namn- har jag ingen lust att fortsätta mata med mina noggrannt utvalda tagetes.

Men de här plantorna fick jag av min kära svägerska Solweig i våras, och tänk, de har klarat alla strapatser i sommar! Jag vet inte vad de heter, men den mörkorange är lite högre och riktigt vackert sammetsaktig i kronbladen, och den gula med mörka fläckar är låg och kompakt och får massor av blommor och väldigt finflikiga blad. Jag satte dem i stora krukor i maj  tillsammans med en lysande röd,  mörkbladig krasse och ett par plantor mangold med gula stjälkar. Det har sett riktigt glatt och muntert ut hela sommaren.

Ett Tant Grönreportage har jag också hunnit med den här veckan. Det blev en visit i Birgitta O-s prisbelönta trädgård i Ödsmål. Grattis Birgitta och tack för att jag fick komma och titta!

Tillståndet i Töllås trädgård

Det växer bra i år. Jag gör inte så värst mycket åt det, som synes.

För detta är vad jag har ägnat mig åt sen tidigt i våras. Men nu är hönshuset färdigt för inflyttning. bara slutspurten kvar. Skaffa madrasser och sängkläder till våningssängen och sovloftet, sätta upp lite krokar och hyllor. På fredag ska huset tas i bruk
. Och jag är så oerhört stolt över detta verk!

Sen ska jag ha semester på hemmaplan med hela stora familjen. Kanske trasslar jag fram spaden igen om andan faller på.

Radiokrönika den 23 juni

Okej, det är pionernas tid just nu. Man kan inte komma ifrån det. Men om ni ursäktar så tänkte jag göra reklam för en helt annan sorts växter så här i midsommartid.
Det finns nämligen de som inte ser så värst mycket ut för världen men som är laddade med så mycket doft och så mycket magi att man nästan inte vågar avstå från att odla dom. Lavendel, salvia, mynta, rölleka, rosmarin, malört, det är bara att plantera så kan du slappna av sen. För då har du bombsäkra garantier för evig hälsa och kärlek och ett långt och lyckligt liv.Och just nu, i midsommarnatten, är luften proppfull med både doft och magi.

Jag brukar börja min doftturné hos vinrutan. En del tycker att den luktar vedervärdigt. Andra gillar den jättemycket. Det gör jag. Den har inga särskilt ståtliga blommor och den utmärker sig inte på något särskilt vis, men hos mig är den en riktig favorit.. Vackert gråblågröna blad har den, som till och med kan sitta kvar över hela vintern. Den går att klippa till en låg häck om man vill, och skyddar för övrigt mot både otur och trolldom.

Det mesta som doftar hör hemma i örtagården. När solen har varit framme hela dagen och daggen börjar lägga sig på kvällen, eller när det faller ett lätt lätt duggregn, vid midsommartid, det är då man ska gå runt och samla på sig dofterna.

Jag fortsätter till stenmuren där det växer kaprifol, den vilda kaprifolen, Bohusläns landskapsblomma. Den har säkert flera tusen knoppar, men det krävs bara att en enda har spruckit ut, så fylls hela det första trädgårdsrummet av kaprifoldoft.

I nästa rum växer klätterhortensian, fantastiskt doftande den också, i sällskap med en äppelros. Det är den enda ros som doftar även om den inte har en enda blomma- den är nämligen döpt efter bladens doft. Skänker dessutom äkta kärlek och inre frid, och det kan ju vara bra att ha.

När man går förbi den så råkar man trampa på en kvist pepparmynta som sträckt ut sig på marken. Har man en gång planterat mynta, så har man den kvar, kanske inte just där man satte den, men någonstans i närheten, och pepparmynta kan ingen ta miste på. Skänker hälsa och dämpar svartsjuka, mycket användbart.

Efter pepparmyntan passerar man en rugge doftande lavendel i medeltidsrummet, där myskmadran och vadstenamyntan också är med och slåss om uppmärksamheten . När det gäller doften är det myskmadran som vinner, men Vadstenamyntan kommer nog att ta över reviret om den får hålla på.

Nu tänker jag, för att vara helt på den säkra sidan, binda mig en midsommarkrans av alla dessa örter, ta in och torka, och sedan räcker både lyckan och kärleken ända till nästa sommar. Det är jag helt säker på.

Radiokrönika 16 juni.(Ber om ursäkt för stora mellanrum i texten. Teknikkrångel)

Den som lever riktigt riktigt länge kanske kan räkna med att bli uppåt 100 år. Då har man varit med om en hel del.

Det är ändå inte mycket att komma med om man jämför med många av våra växter. Ta bara pionen som står i blom just nu och ser så ljuv och ömtålig ut. Det är en ren synvilla, kan jag säga. Pionen är en överlevare av guds nåde som klarar de flesta strapatser. Det sägs att världens äldsta enskilda pionplanta är 700 år gammal. Sjuhundra! Den växer vid ett kloster i Kina, och den ska alltså ha stått på samma plats och sett generationer födas och dö, kejsare och dynastier komma och falla, ända sen 1300-talet. Medeltid, alltså. Tänk vad den pionen skulle kunna berätta om den kunde tala med oss. Här hemma kan man ofta se blommande pioner i högt gräs vid gamla övergivna tomter, som vägrar ge upp fast ingen bryr sig om dem längre. Den här veckan är det öppna trädgårdar i Uddevallatrakten och jag hälsade på hos Kerstin Edvardsson, som har en liten villaträdgård i Helenedal. Hennes tomt är sannerligen inte övergiven, den är rena pionparadiset just nu. Hon tillhör sällskapet Trädgårdsamatörerna och hon går grundligt tillväga. Hon sår sina pioner själv. Från frö. Men då tar det ungefär sju år innan dom börjar blomma, säger Kerstin. Men de kanske inte gror första året. Det är tålamod som krävs med pioner. Om man tar frön från en riktigt vacker pion och försöker så dem, vet man då att det ska bli samma sort? -Det finns ju dubbla pioner som ger frön, men oftast blir blommorna enklare, säger Kerstin. -Men här jag jag lyckats få en dubbel ändå, säger hon och visar på en rosa, riktigt fylld pion, med 50-60 knoppar. Den är mellan 10 och 15 år gammal, tror Kerstin. Pioner är inte särskilt känsliga för frost. De är tåliga, och står de bara dränerat så brukar de klara sig bra. -Jag har också en vildpion, en rosenpion som blommar tidigt, och den ger väldigt mycket frö. Fröplantorna går ofta från rosdaröd till ljust rosa och kan blekna till vit också. Det låter som om det var värt att vänta sådär en sex sju år att vänta på en sådan. Annars går det faktiskt utmärkt att inhandla en färdig pionplanta i närmaste plantskola. Men välj platsen den ska stå med omsorg. Den kanske blir kvar i sjuhundra år, vem vet.

Idag börjar pionsäsongen

Lördag förmiddag. Pionknopp med tillhörande myra. Är det någon som vet vad myrorna sysslar med på pionerna? De tycks inte göra någon skada, och så snart blommorna har slagit ut är de borta. Och var bor de? Är det särskilda pionmyror som bor under själva pionerna? Eller går ryktet bland myrstackarna i trakten: "hörni, det är pionknoppar på gång hos Tant Grön...ska vi ta oss en sväng?"

Samma blomma lördag eftermiddag. Solen har tittat fram och värmer lite lagom. Myran har gått hem. Om man skulle ta och slå ut? Näe, jag väntar lite...

Söndag morgon. Helt packat med kronblad innanför det rosa skalet. Det blir nog mera sol idag.

Tadaaaaa! Söndag eftermiddag. Säsongens första pion har bestämt sig för att slå ut på riktigt
! Föreställningen har börjat! Jag tror hon är av sorten Paeonia lactiflora och heter Sarah Bernhardt. Hon står i ett stort sällskap av andra lukt-och bondpioner, samt en stackars förskrämd nyplanterad jättedyr kinesisk luktpion som jag inte tror vågar sig på någon blomning i år.

Men Bowl of Beauty i andra änden av pionrabatten har å andra sidan 97 knoppar. Nu väntar den stooooora pionshowen 2011!

Kära bloggvänner

Tekniken är dum mot mig. Nästan varenda gång som jag går in och försöker kommentera hos er så blir jag utkastad. Jag lyckas bara någon enstaka gång. Och så har det varit i flera veckor.
Inlägg kan jag däremot göra, så härmed presenteras veckans blomma: Iris germanica "Immortality". Gör sig särskilt bra i lite duggregn.