Trädgårdskrönika 8. Om trädgårdsextremister.

Så här fint kan det bli om man planerar först och planterar sedan. Något som Tant Grön sällan gör. Bressingham Gardens, Norfolk, England. Sommaren 2007.

Här är veckans radiokrönika! Sänds i SR Väst Cappuccino den 14/10 ca 10:40.


Vi trädgårdsägare, vi är ganska många, och vi har förstås en massa gemensamma intressen, men vi är långtifrån likadana. För gudskelov så är trädgården en sorts reservat i livet, där man kan göra lite hur man vill.

De allra flesta, det är förstås alla ni normala människor, ni som har trädgårdar med lite träd och buskar, en gräsmatta, en uteplats, en sandlåda för barnen... Ett trevligt och ganska bekymmersfritt ställe.

Men sen finns det extremister. Sådana som har snöat in totalt, och vilkas hela tillvaro kretsar kring växter och odling.

Den första sortens extremister- den som brukar förekomma i fina reportage i trädgårdstidningarna- det är den som ritar och planerar ordentligt, som vet hur det ska se ut. Det är den sorten som tar noga reda på väderstreck och markbeskaffenhet, som har järnkoll på höjd och bredd och blomningtid och färg och form och som vet HUR det ska gå till att få trädgården sådär vacker och harmonisk och smakfull. Som har disciplin nog att hålla sig till sin plan, dessutom. Det brukar bli väldigt, väldigt bra.

Den andra sorten, det är växtsamlarna, växtjägarna, specialisterna. Det är de som kan alla de latinska namnen på växternas arter och familjer och underarter och namnsorter och som ständigt är på jakt efter nya varianter av just den lilla lilla alpväxt som saknas i samlingen. Som planteras på en noggrant förberedd plats med just precis de förutsättningar som krävs för just precis den här besvärliga och krävande plantan. Varje växt i samlarens trädgård har förstås en prydlig etikett med namn på både svenska och latin.

Växtsamlarens trädgård behöver nödvändigtvis inte vara särskilt vacker, men den är innehållsrik, och själva samlaren är en garanterat lycklig människa. Det kommer alltid att finnas nya växter att samla på, nya namnsorter av sippor eller nävor, nya rabatter och stenpartier att anlägga.

Den tredje sorten, det är den som inte gör någon plan alls. Det är den som går på instinkt och agerar på impuls. Den som gräver rabatter på hösten och planterar en massa röda extrapristulpaner och sen glömmer bort att tulpanerna finns där och planterar liknande extrapristulpaner nästa höst på samma plats fast i en färg som skär sig alldeles gräsligt mot de där första tulpanerna som man hade glömt bort att man hade planterat.

Det är den sorten som vill ha ALLT. Fruktträd, ja! Grönsaker, ja! Växthus, ja det är klart! Pioner, syrener, rosor, dagliljor, dahlior, julrosor, medicinalväxter, exotiska träd, eterneller, gräs, liljor, tulpaner, iris, klematis, vindruvor, kaprifol, ja allt från dyrbara små exklusiva stenpartiväxter till robusta ringblommor och tagetes.

Och det kanske fanns en plan från början, men den är glömd för länge sen.... man sätter ner växterna där de får plats, och får de inte plats, så gräver man en ny rabatt. Det kanske inte blir någon visningsträdgård av det här, men det struntar själva trädgårdsägaren i, för hon eller han är fullt upptagen med att försöka förverkliga nästa vision.

Som ni säkert har räknat ut, så ligger Tant Gröns egen trädgård farligt nära den sista kategorin. . Möjligen med en dragning mot nummer två: det är något man kan sikta på som pensionär, att resa runt världen och leta växter som saknas i samlingen.

Men nummer ett, det är en ouppnåelig dröm. Den välplanerade trädgården där allt stämmer. Där kommer aldrig Tant Gröns trädgård att kvala in.

Det är tur att det inte finns någon smakpolis som reser runt och inspekterar våra trädgårdar.För jag trivs faktiskt med mina dåligt färgmatchade tulpaner. Och jag tänker plantera nya i år igen, fast jag har glömt var jag gjorde av de gamla.