I´ll be back

Hej, litet livstecken bara.

Jag är inte avliden, om någon trodde det. Jag tänker snart återkomma till verkligheten. Jag har i nästan två månader varit upptagen dag och natt med ett projekt på jobbet, som grävande reporter. Med en helt annan sorts spade än den som Tant Grön använder.

Men nu är det slut med att vakna klockan fyra på morgonen och försöka lösa problem som jag måste ta itu med på jobbet. Slut med att åka till jobbet extremt tidigt på morgonen och hem efter att arbetskamraterna har slutat. Nu är det publicerat och klart, och det är inte mycket mer att göra åt saken. Det är det bästa med radio. Sänt är sänt, point of no return.

Nu ska jag åka och hälsa på mitt nya lilla barnbarn på Gotland,. Han heter Harald och är inte ens två veckor gammal. Sen ska jag ägna mig åt att fira jul och det ska bli vansinnigt skönt. Dessutom så damp Impectakatalogen för 2011 ner i brevlådan härom dagen. Dags för ett civilt liv igen!

Den som vill se vad jag har gjort på jobbet kan ju kolla in det som har gett avtryck på vår webb:

Väntar på att snön ska smälta

Det är ju för tusan bara november än!
Är det så här vi ska ha det ända fram till april, jag bara undrar? Jag tänker i alla fall inte sluta hoppas på att det ska bli plusgrader och mjukt i marken. Jag har ju inte ens hunnit sätta upp några gnagskydd än runt mina nyplanterade dyrgripar.
Stövlarna får stå kvar, än är inte hoppet ute.

Tulpanfrossa

Äntligen är jag uppkopplad igen! Hårddisken har varit hos doktorn och kommit tillbaka. Bara delvis tillfrisknad, dock. Jag kan surfa, men alla gamla program-typ Skype och Adobe och annat nödvändigt- är försvunna och tycks vara omöjliga att installera igen, så vi får nog boka tid för återbesök.

Idag har jag roat mig med att tokshoppa tulpaner. Jag tror det ligger åtta-nio kilo tulpanlökar på köksbordet. Superextrapris: fem förpackningar för en hundring. Inklusive de stora enkilospåsarna med blandade darwinhybrider! Tack, Plantagen!

Den glödande gula med röda kanter har jag hittat fler av. Blushing Apeldoorn heter den. Sådär. Nu har jag skrivit ner namnet så jag kommer ihåg det. De ska planteras intill muren vid ingången till ruinen. Det är där de blir allra vackrast i kvällssolen.

Rosa/vita klassiska, mörklila liljeblommande och vita dubbla med rosa stänk ska jag plantera i den nygrävda rabatten där det också finns en massa nävor. Jag tänker mig att nävornas blad kommer att dölja tulpanbladen när de vissnar ner.

Och så var det de cirka hundra darwinhybriderna i blandade färger. Hmmmm.... Visionen är ett helt fält med tulpaner, men var? Får nog återkomma om den saken.

Radiokrönika 12. Om pelargoners vinterliv

Hjälp!!! Min hårddisk har kraschat! Den är hos doktorn och jag hoppas på tillfrisknande inom någon vecka. Internet på jobbet är räddningen idag, men sedan är jag ledig i flera dagar och kommer alltså att leva i nätlöst land. Ojoj. Ingen blogg, ingen facebook, ingen skype... jag får ta det som ett experiment. Ungefär som att bosätta sig på en öde ö ett tag.

Det här är i alla fall torsdagskrönikan. Jag hade egentligen tänkt avrunda för säsongen, eftersom jag inte tror att radiopubliken är så engagerad i ämnet i dessa mörka tider, men programledarna har övertalat mig att göra ett par krönikor till i höst. Den som kommer här är beställd av en arbetskamrat som vill veta mer om övervintring av pelargoner.

Så här är krönikan: (SR Väst hittar du här: Cappuccino heter programmet, ca 10:40 torsdag)TYVÄRR inga bilder alltså!

Jag har med vett och vilja lämnat kvar två krukor med pelargoner utomhus, hängande i varsin krok på farstukvisten.

Inte för att de är så värst mycket att se vid det här laget -de ser faktiskt ganska eländiga ut - men jag är lite nyfiken på hur länge de tänker uthärda. En av dem är nästan avliden vid det här laget, men den andra ser förvånansvärt pigg ut trots flera veckor med frostnätter och några rejäla blåsväder. Båda är av den amerikanska sorten Crocodile, hämtade i Californien.

För säkerhets skull har jag tagit in en rejäl kruka av samma sort, plus ett antal sticklingar, för de som hänger ute lär inte överleva. Men de är en sorts minne av sommaren ändå.

Det där med att övervintra pelargoner, det var lättare förr, när dr flesta människor bodde i dragiga trähus med svala fönsterbrädor. Det är nämligen vad pelargonerna vill ha om vintern: så mycket ljus som möjligt och absolut inte för varmt. Halvmörker och värme från element under fönstret blir de på väldigt dåligt humör av.

Men för den som vill behålla sina pelargoner och inte har en ljus och sval källare, ett garage eller en glasveranda att parkera alla utekrukorna i över vintern, så är nog det enda att packa fönstren fulla och hoppas att de ska överleva. Och försöka hålla nere temperaturen om man står ut med det.

Det går ju bra att klippa ner dem om de tar för stor plats. Eller ta sticklingar och plantera i mindre krukor, så får man en ny start till våren med helt nya små pelargonplantor.

Det finns förstås andra sätt också att övervintra pelargoner. Man ska kunna låta plantorna vissna ner och ställa undan krukorna på något mörkt ställe och sedan ta fram dem igen och väcka dem med värme och vatten om våren. Det extremaste jag har hört är förslaget att ta upp plantorna ur krukan och hänga dem upp och ner i krokar i taket i källaren. Det tycker jag låter rätt plågsamt. Som någon sorts pelargontortyr.

Pelargoner kommer ursprungligen från Sydafrika och där lever de på bergssluttningar där det är varmt och torrt om sommaren och kyligt och torrt om vintern.

I den svenska floran är de närmast släkt med nävorna, som finns båda vilda och tama, och på latin heter allihop geranium. Geraniums heter de också på engelska, vilket inom parentes kan förklara de kuriösa "geranier" som förekommer i parti och minut i dåligt översatta engelska romaner, som utspelar sig i pittoreska stugor med krukväxter på fönsterbrädorna. Det är pelargoner alltihop, geraniums.

De flesta av mina pelargoner brukar faktiskt klara sig över vintern. Jag fortsätter att gödsla och vattna så länge de ser ut att vilja blomma, och ibland har jag haft blommande pelargoner ända till jul. Just nu blommar en tvåfärgad som saknar namn, en gammaldags sort som heter Elinros, en helvit vid namn New Century White, en vit rosenknoppspelargon och en röd Black Knight. Plus Prinsessan Sandra, Marias amerikanska och en Mårbacka. De får hålla på så länge de orkar. Sedan är det nog snart vår igen.

Fuchsior har jag också lyckats övervintra då och då på det här viset, fast jag har dessvärre en tendens att glömma dem utomhus tills de fryser ihjäl. Men folk som har många fuchsior säger att man ska kunna gräva ner dem i en grop i trädgården och bädda in dem i grästorvor och halm, med kruka och allt, och sedan plocka upp dem igen till våren. Det är säkert en bra metod, men jag skulle troligen glömma bort var jag hade grävt ner dem.

Önskedrömmen är förstås en glasveranda. Den skulle jag packa full med blommande krukväxter och fikonträd och doftande apelsinträd och där skulle jag börja så frön och driva upp nya plantor nästan mitt i vintern och då kunde man sitta där och lukta på blommorna och låtsas att det nästan inte var nån vinter alls.

Trädgårdskrönika 10. Om favoritböcker

Hej vänner! Det blev en krönika den här veckan också, fast det satt långt inne. Det börjar bli mörkt nu.... Som vanligt sänds den i SR Väst, Cappuccino, cirka 10:40.

Allt behöver inte bli nattsvart bara för att det blir höst och vinter och kyla och mörker. Man kan läsa en bok. Hör här:

"När man ibland tvivlar på själva livet är det bra att ha en julros vid ytterdörren. Varje gång man går in eller ut påminner blomman om att det är möjligt att värma sig ett hål i iskylan-både bokstavligt och bildligt".

Det är Karin Berglund som beskriver undret med julrosen om vintern i den stora uppslagsbok som heter Din Trädgård. Hon är huvudredaktör för den här nästan femhundra sidor tjocka boken, och det är hennes texter som gör att den faktiskt går att läsa som skönlitteratur, kapitel för kapitel.

Fast det behöver man ju inte göra, även om det är lätt att fastna i textern. För boken, utgiven 1996, är ju egentligen en uppslagsbok med kataloger över växter, instruktioner om hur man beskär fruktträd, hur man anlägger och sköter en gräsmatta etcetera. Vackra foton förstås, och instruktiva teckningar.

Just citatet om julrosen finns med hos en annan av mina favoritförfattare, journalisten Lotte Möller.

Hon har lånat det citatet till ett kapitel i den lilla boken som heter Tankar om trädgården, från 1999. Där hittar man inte en enda bild, inte minsta lilla teckning, men det är väldigt underhållande läsning, och man får lära sig ett och annat därtill. Boken är upplagd som en ABC-bok, är en kåseri-/essäsamling om fenomen i trädgården, om allt från liljebaggar till grannar och trädgårdstomtar.

Det var också Lotte Möller, i en annan bok, Trädgårdens natur, som fick mig att se våra svenska trädgårdar på landsbygden i ett nytt perspektiv. I många generationer har vi ju i det här landet levat instängda i granskogens dunkel, och därför har vi skapat våra trädgårdar för att släppa in ljus, öppna upp en glänta i det mörka och skaffa utsikt över nejden. Därav alla öppna gräsmattor med utduttade buskar och enstaka träd. Man ser dem överallt när man börjar titta.

Och det här är tvärtemot traditionerna i till exempel det tättbefolkade England, där trädgården handlar om att skapa avskildhet, en skyddad plats med höga häckar, avskärmad från trafik och objudna gäster.

Norska Annemarta Borgen är en annan favorit, och då hamnar vi i slutet av 70-talet. Böckerna om hennes trädgård på Hvaler, som ligger granne med våra Kosteröar faktiskt, heter Min örtagård och Min rosengård. Och de är sprängfulla med kunskap och instruktioner om odling.

Men det roligaste är alla myter och legender om växterna. Där hittar man till exempel recept på evigt liv: det är bara att odla salvia i sin trädgård. Enligt ett gammalt arabiskt ordspråk. Självklart finns det salvia i Tant Gröns trädgård.

Annemarta Borgens egen rosengård blev förresten helt ödelagd av vattensork efter att boken var färdigskriven. Det är en sorglig historia.

Här hinner jag inte gå närmare in på den underbara boken om blommornas amerikanska grand old lady, Tasha Tudor. Eller John Seymours klassiker Självhushållning från 1976.

Inte heller hinner jag med Forums stora blombok, med korta och knastertorra beskrivningar av 2048 växter i färg. Mitt exemplar är tejpat i ryggen många gånger för att hålla ihop.

Katalogen från Impecta Fröhandel däremot, den kommer i ny version varje år som tur är.

Och tur är det också att det numera går att få tag på de allra flesta böcker på nätet, hur gamla de än är.

Så för allt i världen, kryp inte in i idet, det går att ordna en grön vinter om man bara vill.

Krönika 9. Om ringblommors förträfflighet

Hej, här är veckans torsdagskrönika! Ni som följer min blogg har säkert läst texter om ringblommor förut, men här är en sorts sammanfattning.
Alltså:

Det är ingen måtta på vilka nyttigheter man kan odla i sin trädgård.

Vet ni till exempel vad det är som kan bota gulsot, tyfus och diverse febersjukdomar? Som kan läka sår, ta bort vårtor, ge håret en vackert gyllene färg och dessutom avslöja tjuvar ?

Ja här behövs det varken piller, plåster, poliser eller frisörer, det räcker faktiskt med att ha en rabatt med ringblommor i trädgården.

Lätt som en plätt.

Och det är alldeles sant. För det är klart att man ska tro på gamla vetenskapliga läkeböcker. De är fulla med goda råd om hur man bäst ska använda sina ringblommor.

Och det ÄR lätt som en plätt att odla ringblommor, de är hur tacksamma som helst.

De som växer i Tant Gröns trädgård börjar i och för sig se lite tilltufsade ut nu efter ganska många frostnätter.

Men det är nog trots allt ringblommorna som brukar hålla ut längst i trädgården på hösten.

Det är svårt att inte älska en blomma som både är lättodlad, högst användbar och som lyser gult och glatt långt in i november.

Som dessutom gror tidigt, tidigt på våren, man behöver inte göra någonting, de sår sig själva.

Vill man variera sin ringblomsrabatt så går det också alldeles utmärkt. Frön finns att köpa till allt från femton -centimeters miniringblommor till gammaldags halvmeterhöga, och i alla färger från cremevita eller gulrosa till djupt orange. Min favorit är en som har nästan bronsfärgade undersidor. Jag tror den heter Indian Prince.

Längre söderut i Europa hittar man ringblommor året runt. Den kan verka anspråkslös, nästan lite FÖR lättodlad, men den bara luras. Det är en av trädgårdens allra viktigaste och mest användbara växter.

Calendula heter ringblomman på latin. Visst låter det vackert? Calendula officinalis-officinalis brukar vara efternamnet på växter som haft medicinsk användning i flera hundra år.

Ja, inte för att jag verkligen behöver ha nåt motmedel mot tyfus och gulsot på lut i mitt lilla hemma-apotek men man vet ju aldrig, det kan säkert komma till pass.

Och bortsett från det, så kan man faktiskt köpa calendula-preparat i butikerna än idag, och då handlar det mest om sårläkning och allmänt välgörande effekt på hudskador. En av mina arbetskamrater tillverkar en undergörande ringblomssalva som läker små sår och botar allmän rödfnasighet.

Som om inte det vore nog, så är ringblommor dessutom ätbara. Man kan ta vackert gulorange kronblad av ringblommor och strö över salladen på sommaren, det blir vackert och smakar lite kryddigt. Eller så kan man torka bladen och blanda ner i degen till matbröd.

Och det där med att avslöja tjuvar då?

Jo så här är det:

Man plockar tre ringblommor en solig dag, och så packar man in dom tillsammans med en vargtand i gröna ringblomsblad. Sedan lägger man allt i en påse av vargskinn och hänger om halsen. Då är man för det första skyddad mot folk som vill tala illa om en, och det är ju bra . Men skulle man sedan råka bli bestulen på något värdefullt, så lägger man bara påsen med blommor och vargtand och allt under huvudkudden. Då får man se tjuvens ansikte i sömnen. Enkelt, eller hur? Inga poliser inblandade, inga utredningar, inget krångel.

Dessa goda råd att ha med sig i livet står att läsa i en gammal norsk skrift, från den tiden då vargtänder var nästan lika vanliga som ringblommor.

Lördag morgon. -3,6 grader

Hu, vad det var kallt imorse. Luciarosen fick frost i sitt hår.

Den här korsikanska julrosen fick inte chansen att blomma i våras. När det var som allra mest snö i vintras så sparkade rådjuren upp snön runt plantan och tuggade i sig dom delar som hade blomanlag. De måste ha varit rätt desperata, för den är både taggig och giftig.

Men rätt snygg med frost i bladkanterna, eller hur?

Vår nyblivna kamrat avloppsreningsverksövervakaren Emil frös han också, så jag stickade en tröja till honom. Idag blev den färdig. Men han kan ju inte stå där barfota med sina tunna pinniga ben helt oskyddade? Vad ska han ha på fötterna?