Radiokrönika 12. Om pelargoners vinterliv

Hjälp!!! Min hårddisk har kraschat! Den är hos doktorn och jag hoppas på tillfrisknande inom någon vecka. Internet på jobbet är räddningen idag, men sedan är jag ledig i flera dagar och kommer alltså att leva i nätlöst land. Ojoj. Ingen blogg, ingen facebook, ingen skype... jag får ta det som ett experiment. Ungefär som att bosätta sig på en öde ö ett tag.

Det här är i alla fall torsdagskrönikan. Jag hade egentligen tänkt avrunda för säsongen, eftersom jag inte tror att radiopubliken är så engagerad i ämnet i dessa mörka tider, men programledarna har övertalat mig att göra ett par krönikor till i höst. Den som kommer här är beställd av en arbetskamrat som vill veta mer om övervintring av pelargoner.

Så här är krönikan: (SR Väst hittar du här: Cappuccino heter programmet, ca 10:40 torsdag)TYVÄRR inga bilder alltså!

Jag har med vett och vilja lämnat kvar två krukor med pelargoner utomhus, hängande i varsin krok på farstukvisten.

Inte för att de är så värst mycket att se vid det här laget -de ser faktiskt ganska eländiga ut - men jag är lite nyfiken på hur länge de tänker uthärda. En av dem är nästan avliden vid det här laget, men den andra ser förvånansvärt pigg ut trots flera veckor med frostnätter och några rejäla blåsväder. Båda är av den amerikanska sorten Crocodile, hämtade i Californien.

För säkerhets skull har jag tagit in en rejäl kruka av samma sort, plus ett antal sticklingar, för de som hänger ute lär inte överleva. Men de är en sorts minne av sommaren ändå.

Det där med att övervintra pelargoner, det var lättare förr, när dr flesta människor bodde i dragiga trähus med svala fönsterbrädor. Det är nämligen vad pelargonerna vill ha om vintern: så mycket ljus som möjligt och absolut inte för varmt. Halvmörker och värme från element under fönstret blir de på väldigt dåligt humör av.

Men för den som vill behålla sina pelargoner och inte har en ljus och sval källare, ett garage eller en glasveranda att parkera alla utekrukorna i över vintern, så är nog det enda att packa fönstren fulla och hoppas att de ska överleva. Och försöka hålla nere temperaturen om man står ut med det.

Det går ju bra att klippa ner dem om de tar för stor plats. Eller ta sticklingar och plantera i mindre krukor, så får man en ny start till våren med helt nya små pelargonplantor.

Det finns förstås andra sätt också att övervintra pelargoner. Man ska kunna låta plantorna vissna ner och ställa undan krukorna på något mörkt ställe och sedan ta fram dem igen och väcka dem med värme och vatten om våren. Det extremaste jag har hört är förslaget att ta upp plantorna ur krukan och hänga dem upp och ner i krokar i taket i källaren. Det tycker jag låter rätt plågsamt. Som någon sorts pelargontortyr.

Pelargoner kommer ursprungligen från Sydafrika och där lever de på bergssluttningar där det är varmt och torrt om sommaren och kyligt och torrt om vintern.

I den svenska floran är de närmast släkt med nävorna, som finns båda vilda och tama, och på latin heter allihop geranium. Geraniums heter de också på engelska, vilket inom parentes kan förklara de kuriösa "geranier" som förekommer i parti och minut i dåligt översatta engelska romaner, som utspelar sig i pittoreska stugor med krukväxter på fönsterbrädorna. Det är pelargoner alltihop, geraniums.

De flesta av mina pelargoner brukar faktiskt klara sig över vintern. Jag fortsätter att gödsla och vattna så länge de ser ut att vilja blomma, och ibland har jag haft blommande pelargoner ända till jul. Just nu blommar en tvåfärgad som saknar namn, en gammaldags sort som heter Elinros, en helvit vid namn New Century White, en vit rosenknoppspelargon och en röd Black Knight. Plus Prinsessan Sandra, Marias amerikanska och en Mårbacka. De får hålla på så länge de orkar. Sedan är det nog snart vår igen.

Fuchsior har jag också lyckats övervintra då och då på det här viset, fast jag har dessvärre en tendens att glömma dem utomhus tills de fryser ihjäl. Men folk som har många fuchsior säger att man ska kunna gräva ner dem i en grop i trädgården och bädda in dem i grästorvor och halm, med kruka och allt, och sedan plocka upp dem igen till våren. Det är säkert en bra metod, men jag skulle troligen glömma bort var jag hade grävt ner dem.

Önskedrömmen är förstås en glasveranda. Den skulle jag packa full med blommande krukväxter och fikonträd och doftande apelsinträd och där skulle jag börja så frön och driva upp nya plantor nästan mitt i vintern och då kunde man sitta där och lukta på blommorna och låtsas att det nästan inte var nån vinter alls.