Tant Gröns radiokrönika 7 april

...som handlar om en sorts missbruk. Plantaholicism?

Jag tycker det är väldigt väldigt svårt att gå förbi en plantskola eller blomsteraffär utan att gå in. Vilket är lite besvärligt, och kan bli ganska dyrt, med tanke på att jag har flera plantskolor utefter vägen mellan hemma och jobbet, och inne i stan finns det gott om blomsteraffärer.

Jag beter mig mer eller mindre som en nykter alkoholist, som hela tiden är medveten om att Systembolaget finns där, och försöker undvika att vistas i närheten för att inte bli frestad.

I stan går det ganska bra, där kan jag ta omvägar när jag vet att jag inte borde handla några växter , men på väg hem från jobbet, ja då börjar jag fundera på vad det egentligen är som fattas i trädgården så fort jag får se plantskolans växthus. Och blunda kan man ju inte göra när man kör bil.

På vintern borde det vara enklare, kan man tycka, då finns det ju inte så mycket att plantera i trädgården, men då är det annat som lockar. De upplysta varma växthusen till exempel, de är mycket trevligare än mörker och kyla därute. Jag kan hitta på någon anledning att gå in bara för att få lite terapi, få vistas en liten stund i ljuset och färgerna och dofterna. Men sen måste jag ju köpa med mig något- jag kan ju inte gå ut genom kassan utan en ny kruka i handen.

Och det är ju där som problemet egentligen ligger. Det kan bli ganska dyrt, det här.

På vintern går det rätt bra, då kan man ju alltid plocka med sig någon liten primula i en glad färg för nio och nittio, det blir man inte ruinerad av, och i själva verket är det ju ganska billigt för en stunds ljusterapi.

Men det är nu, på våren, som det börjar bli riktigt besvärligt, rent ekonomiskt alltså För så fort det börjar dyka upp växter som går att plantera utomhus, ja då gäller det att se upp. De där jättetjusiga stora färdiga plantorna, dem bryr jag mig inte om, ifall jag inte är ute efter att få tag i presenter, men när sticklingarna, de små små plantorna som kommer att växa sig stora och präktiga hemma hos mig - när de börjar dyka upp, ja då vaknar samlaren i Tant Grön. Tänk alla nya pelargonsorter som finns - i år är det doftpelargoner som gäller. Sådana som beskrivs ungefär som champagnesorter på etiketterna: med doft av citrus eller cederträ, nötter, kola, morot, mint och så vidare. Doftpelargoner vill man ju bara ha, så många som möjligt.

Och vem kan gå förbi en jättestor vagn med penseer i alla möjliga färger? Det är ju verkligen hög tid för penseerna nu. Vädret kan vara hur eländigt som helst- grått och dimmigt och fuktigt- men nog känns det som vår med en liten kruka med blå eller rosa eller lila eller vita eller gula penseer, eller alltihop på en gång, de finns ju i hundratals färger.... Och de är säkert slutsålda snart, bäst att passa på.

Det har nästan gått så långt att jag börjat gömma undan mina plantinköp när jag kommer hem. Egentligen kan jag inte stå för det här missbruket. Jag BEHÖVER ju inte alla dessa växter. Trädgården är fullplanterad och fönstren är fulla av egna små fröplantor och sticklingar som står på tillväxt. Jag måste inte köpa nya växter hela tiden.

Och sedan ska jag bestämma var jag ska plantera dem. Det är ju inte så himla lätt, så risken är väldigt väldigt stor att plantorna helt enkelt blir stående i sina krukor i ett undangömt hörn. Då är det en tröst att veta att det finns fler plantmissbrukare i världen. Jag är inte ensam, jag lovar.

Vi kanske ska bilda en förening? Anonyma plantmissbrukare, hur låter det?