Tant Grön & Co på blixtvisit i Rom

November. Ishavskylan slår till. Ska det vara så här nu?! Nääää....I ren desperation bokar vi flygbiljetter söderut för ett par dagar i slutet av januari. Bara för att ha något att se fram emot, en liten kort flykt från vintern, bara för att stå ut.

Det blir två dagar i Rom. Eller inte ens det. 48 timmar från det planet lyfter från Säve tills det landar igen. Torsdag kväll till lördag kväll.
Och det blir extremt väl använda dagar. I fredags tror jag vi gick åtta timmar i sträck, säkert en och en halv mil.

Ovan: Forum Romanum. Bara där kan man gå runt i flera timmar och föreställa sig hur det såg ut när alla tempel och ståtliga hus och marmorgator var skinande nya och kryllade av toga-klädda invånare och mer eller mindre kejserliga aktiviteter. Rom byggdes för att imponera, helt klart.


Byggt för att imponera, som sagt. Det är jag som står längst ner till vänster i bilden. Och jag är mycket imponerad. Detta är inte någon av de allra mest berömda byggnaderna, bara en av alla de lämningar man råkar på varhelst man rör sig i denna fantastiskt fascinerande stad. Här har man alltså byggt "moderna" bostäder ovanpå en , visserligen antik, men tämligen gedigen husgrund. Och varför inte? Det är också en sorts återanvändning.

Rom har en stor flod, precis som Paris och London och Wien och Budapest och många andra ståtliga städer i Europa. Men på något vis verkar inte floden spela så stor roll i stadsbilden. Staden vänder liksom ryggen åt den. Höga murar och smala trottoarkanter gör att det knappast går att promenera bekvämt längs Tibern. Man undrar varför. Trastevere-"på andra sidan Tibern"-heter den den charmiga stadsdelen på andra sidan, som inte innehåller så många monument, utan har lite mer mänskliga dimensioner.

En paradisträdgård av klassiskt snitt, uppbyggd precis som de persiska trädgårdar som förekommer på bilder och i berättelser ända från förkristen tid. Fyra kvarter med låga buxbomshäckar runt omkring, ett vackert träd i varje kvarter och en springbrunn i mitten. Omgiven av höga murar. I medeltida konst hittar man ofta en blåklädd madonnafigur med ett Jesusbarn mitt i bilden, gärna i sällskap med en enhörning och med liljor och nejlikor vid fötterna.

I denna vackra trädgård, som ligger vid Via del Corso, är buxbomskvarteren fyllda med ett lågt blåaktigt gräs. Och huset innehåller en konstsamling.

Campo dei Fiori, en piazza för tant Grön. Och alla andra tanter. Här vandrar man runt och insuper färger och dofter. Just nu är det mimosan som doftar allra mest.

Mera grönt. Roms själva grundare, de små tvillingpojkarna Romulus och Remus, diar sin vargmamma. Gossarna är alltså enligt legenden söner till krigsguden Mars och ska ha uppfostrats av vargar, och står staty inne på det storlagna museet på Capitolium, ovanför Forum Romanum. Det är en riktigt hjärteknipande staty, och den såg vi förra gången vi var i Rom. Men den här varianten, i buxbom eller möjligen liguster, är ju också rätt kul.

Hjärteknipande är det också att hitta tusenskönor i parkerna. Inte så storståtliga kanske, men de värmer ett nordiskt vinterhjärta.

I Trastevere råkar vi ramla på en helt oemotståndig kyrka, uppförd till minne av Sankta Cecilia, musikens skyddshelgon. Av någon oklar anledning. Möjligen ska hon ha sjungit en trudelutt på väg till sitt bröllop, mer har jag inte lyckats läsa mig till...

Men det sitter i alla fall en nunna inne i kyrkan och övar på ett Bach-stycke på orgel, så vi känner att vi har kommit rätt.

Och kyrkan är verkligen sevärd, inte minst kryptan. Den ska vara byggd på Sankta Cecilias bostadshus, och vara platsen för alla de hemskheter som drabbade henne, och som gjorde att hon blev helgonförklarad.
Hon var en av de kristna martyrerna, avrättad år 230 för att hon vägrade avsäga sig sin kristna tro.

Och här ligger hon, skulpterad i marmor, framme vid altaret. En marmorkopia av den välbevarade kropp som hittades inne i en sarkofag i kryptan år 1599. Skulptören har till och med avbildat spåret av den misslyckade halshuggningen. Hur kroppen kan ha bevarats så väl efter nästan 1400 år att den kunde användas som förlaga är förstås en gåta. Men det kanske tillhör helgonmiraklernas värld.