Mutation

Underlig, eller hur? Men här dök den plötsligt upp, med dessa imponerande klockor i toppen på varje blomstängel. Bara sådär, hemma i min trädgård. Kanske bara för att understryka att digitalisar, dem vet man aldrig var man har. Man vet inte var de ska dyka upp, vilken färg de ska ha, om de är vita eller rosa eller purpurfärgade, med eller utan prickar i svalget.
Kolla bara! Varje blomstängel har en klocka i toppen. En humla var på besök och tumlade runt bland frömjölet i klockorna när jag hittade dem. Blir de pollinerade? Kommer det att dyka upp nya nästa år? Är det någon som har sett något liknande?
Och det är inte första gången jag ser en muterad digitalis. På midsommarnatten 2007 hittade jag en vit digitalis vid vägkanten, några hundra meter hemifrån, med en stor malvaliknande blomma i toppen. Men den kom inte tillbaka, varken förra året eller detta.

Om humlan har lyckats med sitt jobb och de kommer tillbaka i min trädgård nästa år ska jag döpa dem till digitalis töllåsiensis och visa upp dem på Chelsea Flower Show.

Albertine 1 och 2 samt klippande av buxbom

Detta är en special-häcksax, avsedd för buxbom, samt en klippt buxbomhäck i en skånsk trädgård.
Här är min Albertine, utslagen! Än så länge är hon inte så värst kaxig, hon spretar lite åt alla håll och försöker haka fast sig i ens kläder när man rundar hörnet till ingången till ruinen. Men vackra blommor fick hon verkligen redan denna första sommar. Jag misstänker att hon kräver en hel del pyssel för att bli lika ståtlig som sin förebild, i Ystads klosterträdgård.
...det vill säga den här. I fullt flor, med knoppar och blommor i alla stadier, står hon och skådar nådigt ner på alla besökare och beundrare. Ingen dålig bakgrund har hon heller: det imponerande gråbrödraklostret i Ystad. Ibland hör man sång från en medeltida munkkör strömma ut ur de små gluggarna i väggen. Det är säkert en illusion, en cd på repeat med högst moderna högtalare inbyggda i klostermurarna, men det gör ingenting. Det skapar helt rätt atmosfär för denna plats.
Denna högst imponerande Albertine har också en högst imponerande ställning att klättra på. Hon har sällskap med flera helsystrar och flera exemplar av en vitblommande halvsyster, och alla är mer än tre meter höga, och omgärdar en springbrunn med lite porlande vatten i mitten. I övriga kvarter runt omkring växer andra buskrosor och klätterrosor i alla kulörer, de flesta sk historiska rosor, men också några moderna Austinrosor. Kul att se dem alla i verkligheten, men rent estetiskt är det defintivt för mycket på en gång. Man skulle behöva ett lugnt andningshål mellan alla intensivt blommande rosenbuskar.
Som till exempel ett parti buxbom... kanske inte så lugnt och stillsamt och estetiskt i detta skick, och detta hänger inte alls ihop med Albertine. Det blev bara en bra övergång... Detta är nämligen inte en del av klosterträdgården i Ystad, utan en del av den hundraåriga buxbomhäck som blev delvis kraschad för några år sen, när vi tvingades fälla en stor alm i vår Skåneträdgård. Almen sågades ner i bitar av en professionell trädfällare, och gigantiska delar av trädet föll ner i den stackars häcken. På insidan av häcken finns gamla grusgångar, och en kvadratisk gräsmatta, på utsidan nässlor och kers och sly och en nästan igenvuxen perennrabatt.
Okej, buxbom ska ju tåla att klippas rejält, så igång med sekatören. Man vill ju bara kolla lite, hur det kan bli...
Aj! Det tar tre kvart, sedan har jag kraftiga blåsor på insidan av tummen. Sekatör är inte bra, här krävs en vass häcksax. Iväg till byggmarknaden och skaffa en. Arton timmar senare har jag röjt nässlor och kers och sly och klippt nästan hela buxbomhäcken. Inte så kraftigt som jag borde ha gjort, men lite tillsnyggad blev den. Och den var inte ohjälpligt förstörd av nedfallande alm. Tilltufsad är den, men den bör gå att reparera .Och hade jag haft arton timmar till så kanske det hade blivit riktigt ordentligt gjort. Men själv är jag i toppform med klart förbättrade armmuskler och riktigt god kondition.

Albertine, myror och tornseglare

Ja, detta är alltså den utlovade Albertine. Visst är det en underbart vacker, nästan utslagen knopp? Djupt röd vid fästet, med röda strimmor, och ljusare rosa i yttre kanterna på kronbladen. Den påminner faktiskt lite om magnoliaknopparna i färgen. Och på precis samma sätt går jag och väntar och spanar på varje enskild blomma, just innan de slår ut...Imorgon har den säkert vecklat ut sig, men jag undrar om inte knopparna ändå är det vackraste stadiet av en ros.

Ikväll har jag planterat om en tomatplanta som stod i kruka i växthuset och såg riktigt eländig ut. Bladen började gulna, och det ska de inte göra redan nu. Och vad upptäcker jag i botten av krukan, om inte en hel myrkoloni! Myror i alla stadier, kryllande som på Piccadilly Circus i rusningstid. Är det någon som vet hur man bekämpar myror i växthus utan att själva ätbarheterna tar skada? Jag har inga som helst illusioner om att myrorna försvinner bara för att jag tar bort dem från just denna kruka. Vad gör man???

En glad nyhet: vi har fått sommargäster i vårt hus! Ett tornseglarpar har bosatt sig under en tegelpanna. Jag ser dem precis från fönstret framför datorn, svischande förbi i tvåhundra kilometer i timmen, störtdykande efter insekter. Myror äter de inte, men flygande otyg är deras huvudföda. För att inte tala om vilken underhållning de bjuder på när de visar upp sina akrobatkonster. Pensionat Töllås har öppnat för sommaren.

Egna pioner och mer skotsk nostalgi

Nu behöver jag inte längre vara avundsjuk på syster C- nu har mina egna slagit ut! Igår stod de i knopp, idag har de öppnat sig. Här är min favorit, och den vet jag till och med vad den heter:Bowl of Beauty. Och om jag bara hade haft ett bildredigeringsprogram så hade jag tagit bort lite gräs längst ner på den här bilden. Den röda har jag inget namn på, men det är en bondpion. Med en liten egenhet: en del blomhuvuden är tätt, tätt fyllda, medan andra har en eller två kransar med kronblad, och så ser man ståndare och pistiller i mitten. Jag har planterat fem pioner, alldeles för tätt, som en plätt mitt i gräset, och har i många år planerat att flytta dem. Eller bygga ut rabatten. Någon gång ska det bli av. Tills vidare använder familjens barn pionrabatten som en sorts hinder att hoppa höjdhopp över. Det isar lite i hårbotten varje gång jag ser det, men jag säger ingenting. My mistake.

Och här är Skottland igen. Albertine, mina drömmars ros, klättrar på ett rep i Inverewe Gardens, som ligger högt upp i högländerna, några kilometer från bron över till Skye. Jag såg henne första gången i Ystads klosterträdgård för några år sen, och förra sommaren dök hon upp för mina ögon på denna ljuvliga plats. En trädgård med rosor och subtopiska växter i höglandsklimat. Resten av sommaren ägnade jag åt att försöka leta upp en Albertine åt mig själv, och-hurra! -i Trädgårdsföreningen i Göteborg hade man ett par exemplar till försäljning. Min egen Albertine har nu klarat vintern, och imorgon tror jag att den första röda knoppen slår ut för att förvandlas till en vackert mörkrosa blomma. Fortsättning följer.

My love is like a red, red rose

Det kan ha varit den här han menade, Skottlands nationalskald Robert Burns. Rosa gallica officinalis, en av de allra äldsta rosor man känner till. När Robert Burns levde, under andra halvan av 1700-talet, bör den ha funnits i många skotska trädgårdar. Tålig, vacker, romantisk och närmast outrotlig. Dikten snodde Evert Taube-han direktöversatte den och bytte melodi: Min älskling, du är som en ros. Burns själv var inte heller så dålig på att knycka folkliga dikter och melodier. Man gjorde så på 1700-talet.

Eller det kan ha ha varit den här rosen som Burns menade: Rosa damascena "Rose de Resht". Damascenerrosor fanns på 1700-talet, helt klart, men just den här har rätt så oklart ursprung.

Burns var född i Alloway, en by i sydvästra Skottland. Den här gamla stenbron ,"Brig O´Doon", finns med i en lång dramatisk och burlesk dikt-berättelse som varenda skotte förväntas känna till, berättelsen om Tam O´Shanter och hans förfärliga färd hem från puben en sen natt. Den kunde lika gärna utspelat sig idag. Byn är hur söt som helst, och hur lätt som helst att ta sig till. Den ligger bara några kilometer från Prestwicks flygplats. Det är där man hamnar om man flyger med Ryanair.

Och i den här stugan i Alloway föddes Robert Burns för precis 250 år sen. Vi besökte den för ett år sen, men det är säkert betydligt mera hallå kring både byn och stugan och museet denna sommar. Robert Burns-sällskap över hela världen har firat på olika sätt hela året.

Själv dog han, i fattigdom, vid 37 års ålder. Och lämnade en lång rad fruar och barn efter sig, oklart hur många.

Och nej, det här inlägget är INTE sponsrat av Skottlands turistbyrå.

Systerpion och svensk midsommar

Midsommarhelg hos syster C i Göteborg. Hennes 70 år gamla pioner firar midsommar så det står härliga till. De fröjdar sig och släpper loss med spelmanslag och folkdräkt och små grodorna och jordgubbstårta och hela baletten. Mina pioner hemma på Orust, som är långt ifrån denna aktningsvärda ålder, vågar inte ens klä upp sig. De står och och undrar lite blygt och försiktigt när partyt ska börja. Ska man vänta på inbjudan eller vågar man börja själv?

Stjärnflockan får också vara med på pionpartyt i Göteborg. Alla är välkomna, men pionen är självklart festens medelpunkt. Utan någon som helst konkurrens. Den vet nog att den måste passa på att festa ordentligt, snart är det över och då är det ett helt år kvar till nästa gång. Men vilket party!

På midsommardagen tar vi en ganska stillsam promenad i den strama och prydliga parken kring Gunnebo Slott. Raka gångar och välklippta häckar. Till och med labyrinten har raka kanter och geometriska former. Fast himlen säger att man inte ska känna sig särskilt trygg i alla fall. Lite spänning och dramatik ska det väl vara, annars är det ingen riktig svensk midsommar.

Vilt och vackert

Eller gott och blandat? I vår stenlabyrint/ladugårds-/klosterruin finns en del växter som har hittat dit alldeles själva. De blandar mycket lätt ihop sig med sådant som vi planerat och planterat. Till exempel ormbunkar av olika slag, som trivs alldeles ypperligt. Ibland blir de för många, då faller de offer för sekatören.

För att ge det hela lite mer kloster- än ladugårdskänsla (den här delen var svinstia) grävde vi ner en klätterhortensia en gång i tiden. Den täcker numera nästan hela ruinen alldeles själv. Fullständigt problemfri- man behöver bara kapa av de grenar som hotar att spärra vägen när man ska passera. Fast man väntar gärna tills den har blommat färdigt...

Klätterhortensian har ännu inte slagit ut helt och hållet, det är bara skyltblommorna som visar upp sig. Om några veckor när resten är utslaget kommer det att surra av tusentals insekter i hela labyrinten. Och det doftar fantastiskt, tillsammans med pepparmynta, äppelros och kaprifol som också växer där.

Den lilla murrevan dyker upp överallt i trädgården, helst på torra ställen där det finns mycket grus och sten. Eller i sprickor i husgrunden. Jag fick den med mig från mammas trädgård i Vänersborg i slutet av 80-talet och den brukar få växa lite som den vill.

Samma sak med den gula nunneörten. Mycket tacksam liten planta. Den beter sig nästan som förgätmigej: växer där den behagar, och är lätt att plocka bort när den blir gammal och risig.

Den alldeles vanliga schersminen är fullständigt galen av blomlust i år. Så den får också räknas till det vilda i år...

Glad midsommar på er alla bloggvänner!