Lycklig tilldragelse

Hurra!!!
Vi har fått en liten Ofelia i familjen! Jag måste bara berätta det för alla som vill lyssna! Vår dotter Sandra har idag nedkommit med en liten flicka, 48 cm och 3660 g. På Södersjukhuset i Stockholm. Efter många många om och men, äntligen har hon blivit mamma! Lyckligare kan ingen vara.

From förhoppning om physalis

Det är som om de var helt olika bär, de lite bleka physalisbär som man köper i små plastkorgar på ICA och de som man plockar direkt från busken i juli, hemma i sitt eget lilla anspråkslösa växthus. Intensivt söta och aromatiska, bättre än något godis som finns att uppbringa.

Jag brukar nästan känna mig lite skurkaktig när jag knipsar av de allra mest solmogna och stoppar direkt i munnen, som om jag inte hade rätt till denna sanslöst intensiva smakupplevelse. Jag borde nog lämnat dem kvar på plantan, till familj och barnbarn istället för att frossa på detta egoistiska vis...

Jag brukar få rotade sticklingar av physalis i maj av min vän Helena i Jönköping. Det är ingen mening med att så dem, jag har försökt och det tar en oändlig tid att få fart på plantorna, men hon har en lämplig ljus källare att övervintra ett par moderplantor i. Men förra året hittade jag självsådda småplantor av physalis i växthusjorden, och en av dem har stått på fönsterbrädan i bästa sydvästfönstret över vintern.

När plantan hade ränt iväg till en meter så kapade jag den helt enkelt. Det gjorde jag i förra veckan. Och den bit som blev kvar i krukan, den blev så glad, så glad. Den har redan börjat buska ut sig. I toppen av det avkapade fanns blomanlag, och de har jag tagit bort och planterat toppen direkt i en ny kruka. Den verkar inte riktigt gilla läget. Mellansticklingen står i vatten och avvaktar. Nåja, det blir i alla fall EN physalisplanta om inget oväntat händer.




Och de kaliforniska krokodilerna har börjat röra på sig och skjuter nya små spräckliga krokodilskott. Det är ungefär ett år sen jag knyckte sticklingar från en kruka på Berkeley Botanical Garden och forslade hem i min resväska.
Ursäkta jag tjatar, men jag är helt förtrollad av bladmönstret på denna fantastiska pelargon! Och nu droppar det från taket och snön sjunker undan och snart kan vi gå utan strumpor och skor.....eller? Ja, i alla fall så är det snart slut på februari.

Baskisk snö och Londonvår

Möta våren i Spanien? Hmmmmm. Baskien har ett milt sagt oförutsägbart klimat. Solen står högt på himlen och värmer ordentligt när den är framme, men höga berg och vindar från Atlanten ser till att klimat och temperatur kan bli något helt annat än det man förknippar med pooler och paraplydrinkar.
Det är faktiskt rätt ont om paraplydrinkar när man tänker närmare på saken. Men fantastiskt rödvin, underbar lufttorkad skinka, goda rustika gryträtter och trevliga tapas- pinxos i Baskien- är inte så dumt det heller. Och ett riktigt spännande landskap: grönt(för det mesta) och kulligt omväxlande med vassa kala bergstoppar.
Vår expedition till Baskien handlade mest om att träffa barn och barnbarn. Och vi fick lite vintersport på köpet. Just denna vecka var det faktiskt vinter i större delen av Spanien. TV-nyheterna var fulla av olika frost och snö-relaterade katastrofer.

och kälkåkning funkar utmärkt även mitt inne i byn. Sverige, det betyder å andra sidan sol och bad för mina spanska barnbarn. Tänk så konstigt det kan bli....

Lättare då att möte våren i England. Här står delar av familjen och förundras över en underbart doftande buske i en vinterblommande trädgård vid Themsen i London. Vi gjorde ett litet nerslag där på vägen hem från Baskien. Busken är vintergrön, har blanka buxbomsliknande blad, fast lite större och lite spetsigare, ett kompakt växtsätt, och så dessa vita blommor som doftar honung. Starkt, ungefär som doften av nyutslagna mahoniablommor . Dottern jobbar som trädgårdsmästare här ett par dagar i veckan, och trädgårdens anläggare och ägare hävdar att det är en sorts buxbom. Någon som vet mer?

Ängar av en sorts helleborus i samma trädgård. Underbart, saftigt, grönt.
Kan det var denna som heter grenig julros på svenska? Jag har en grönblommig i min trädgård(som rådjuren har tuggat i sig denna vinter) som heter korsikansk julros, men den är mycket kraftigare och har vassa, hårda blad.

Och vi såg rätt många blommande japanska körsbärsträd i London. Men det såg jag faktiskt redan när jag var där förra gången, i november. Jag antar att de blommar vintern igenom.

Men snödropparna, dem kan vi i alla fall hoppas på här också. Ganska snart. Det brukar inte behövas så mycket mer än att snön försvinner, så dyker de upp.

Och här, de första kameliablommorna. Rent obegripliga skönheter som blomstrar som bäst när det är bistert och kallt. Omöjliga att odla hemma, om man inte har specialtempererat växthus. Ute går de inte, det är för kallt, och inne på fönsterbrädan är det för torrt. Fuktigt och svalt ska det vara. Som England på vårvintern.

Mot Spanien!

Detta är en ovanlig plats i Spanien. Hit åker man inte på solsemester. Man reser hit för att hälsa på barn och barnbarn, och vistas mitt i naturen. En liten liten by i de vilda baskiska bergen, högt över havet och kallt som bara den på vintern och våren, hett som i en bakugn på sommaren.

Hjortar betar i skogsbrynen, örnar och gamar cirklar ovanför bergstopparna.Dessa bilder är från förra påsken. På fredag åker vi hit, och vi tar med oss vantar och mössa.
Grönt är det på bergssluttningar och i dalgångar, riktigt saftigt grönt med murgröna som klättrar uppför stammar och gamla husruiner och olika sorters ormbunkar som kan täcka hela tunnland.

Jag återkommer med fler bilder, och förutom barnbarnen hoppas jag få träffa på åtminstone någon liten vårblomma!

Förlåt, men jag drabbades av plötslig greksjuka

Jag har ett gott immunförsvar och åker sällan på virus och annat skräp, men den besvärliga greksjukan har jag ingen som helst motståndskraft mot. Det räcker med en reklambild för någon resebyrå eller så, sen är det kört. Jag blir helt knockad.

Nu "råkade" jag surfa in på Kalimera.se och sen var jag bara tvungen att gå igenom mina gamla bilder från grekiska öar. Steget är nu mycket mycket kort till närmaste flygbolag.

Bilden är från en tur till den kykladiska ön Kea i maj 2007. Kors och tvärs över denna ö går det antika körvägar som numera är promenad-och åsnestigar. Längs dessa stigar hittar man fikonträd, citronlundar, vallmo, doftande torra örter och vackra utsikter, och i slutet på varje stig hittar man en strand med en alldeles lagom välplacerad liten taverna.

Enda trösten i denna svåra stund är att alltihop finns kvar till nästa gång.

Pelargon nr 2

Avanti Pink. Det låter inte så värst ljuvt och romantiskt, men det är just vad den är, tycker jag. Sådd av frön från Impecta-tror jag-för två år sen, och överlevd. Härom dagen slog den ut dessa mycket lätt rodnande blommor-fina eller hur? Den märks inte så mycket om sommaren, men nog sätter man lite extra värde på pelargonblommor i januari...
Och så här ser det ut just nu utanför fönstret på mitt jobb. Det har fryst och tinat, fryst och tinat, i många veckor nu, och istapparna börjar blir riktigt imponerande.
De ger en ny dimension till utsikten, en sorts extra utomhusgardin.
Som tur är så finns det ett lägre tak nedanför, annars tror jag de här spetten vore direkt dödande för de arbetskamrater som brukar stå nere på gården och ta sig ett litet bloss.

Att överleva vintern

Nej, några fiskar fanns inte i den här lilla dammen. Som tur är. Grodor och salamandrar däremot brukar simma omkring här om sommaren. Dammen är bottenfrusen, men om man ska tro min lilla skrift om grodor, ödlor och ormar, så är det inte i dammen de övervintrar, utan under löv och stenar. Så de borde komma tillbaka igen.
Den lilla bambun -som för övrigt vägrar att bli högre än så här-ser fräsch ut. Precis som pyracanthan vid stenmuren inne i pergolan. OK så här långt.
Här är en riktig överlevare. Nötväckan är byns tuffaste. Låter sig fotograferas när de andra flyr fältet. Hon ser nog till att inte svälta ihjäl. Däremot kan tuffheten möjligen bli hennes fall, ehuru rovdjur i form av katter lurar i busken.
Denna stackare är inte längre igenkännlig. Det var en gång en korsikansk julros, innan rådjuren gav sig på den. Den brukar stå grön och vacker hela vintern igenom. Så icke längre. Den behöver nödvändigtvis inte klassas som avliden, men det lär inte bli så mycket blommat den här säsongen.
Mahonia därmot, är en riktig överlevare, och den har klarat sig från rådjur. De sticker sig kanske i mulen(heter det så på rådjur?!) på bladens vassa taggar. Den är lite känslig för vårsolen, och får ibland svarta fläckar på bladen, men blomma brukar den göra i alla lägen. Gult och underbart doftande.
Men här är det nog kört. Den lär vara bortom all räddning när den töar fram. Och inte har man någonting att skylla på heller. Den kom fram till skjuldörren, men tog sig liksom inte in. Märkligt.