From förhoppning om physalis

Det är som om de var helt olika bär, de lite bleka physalisbär som man köper i små plastkorgar på ICA och de som man plockar direkt från busken i juli, hemma i sitt eget lilla anspråkslösa växthus. Intensivt söta och aromatiska, bättre än något godis som finns att uppbringa.

Jag brukar nästan känna mig lite skurkaktig när jag knipsar av de allra mest solmogna och stoppar direkt i munnen, som om jag inte hade rätt till denna sanslöst intensiva smakupplevelse. Jag borde nog lämnat dem kvar på plantan, till familj och barnbarn istället för att frossa på detta egoistiska vis...

Jag brukar få rotade sticklingar av physalis i maj av min vän Helena i Jönköping. Det är ingen mening med att så dem, jag har försökt och det tar en oändlig tid att få fart på plantorna, men hon har en lämplig ljus källare att övervintra ett par moderplantor i. Men förra året hittade jag självsådda småplantor av physalis i växthusjorden, och en av dem har stått på fönsterbrädan i bästa sydvästfönstret över vintern.

När plantan hade ränt iväg till en meter så kapade jag den helt enkelt. Det gjorde jag i förra veckan. Och den bit som blev kvar i krukan, den blev så glad, så glad. Den har redan börjat buska ut sig. I toppen av det avkapade fanns blomanlag, och de har jag tagit bort och planterat toppen direkt i en ny kruka. Den verkar inte riktigt gilla läget. Mellansticklingen står i vatten och avvaktar. Nåja, det blir i alla fall EN physalisplanta om inget oväntat händer.




Och de kaliforniska krokodilerna har börjat röra på sig och skjuter nya små spräckliga krokodilskott. Det är ungefär ett år sen jag knyckte sticklingar från en kruka på Berkeley Botanical Garden och forslade hem i min resväska.
Ursäkta jag tjatar, men jag är helt förtrollad av bladmönstret på denna fantastiska pelargon! Och nu droppar det från taket och snön sjunker undan och snart kan vi gå utan strumpor och skor.....eller? Ja, i alla fall så är det snart slut på februari.