Nej, det var inte den här tavlan, det ska jag säga med en gång. Jag har dessvärre ingen bild av den. Men det var samma konstnär, Marc Chagall, och den var blå. Mycket blåare än den här. Alldeles enormt blå.
Det var också ett helt annat tema. Inga människomassor, ingen eld, inga gravstenar. Det var en poetisk Parisbild, med ett pyttelitet Notre Dame i ett hörn, och ett typiskt Chagall-kärlekspar svävande ovanför marken. Och så var det blått, alldeles enormt blått.
Tavlan hängde på Museo dell ´Ara Pacis i Rom, i museets utställningslokal i bottenvåningen, och det var den allra första jag fick syn på. Det kanske var därför. Jag hade inte hunnit ställa in mig, hade inte övat upp mig på Chagall-världen. Inte börjat analysera, titta på detaljer, leta efter titel och årtal. Jag började på ett vänstervarv i lokalen och det här var den allra första bilden. Och den liksom bara slog knock-out på mig. Jag drog efter andan, utbrast "herregud",och så började tårarna forsa. Maken fattade ingenting, och blev nog mest lite generad. Och jag kunde inte förklara.
Jag kan fortfarande inte förklara. Jag är inte någon sentimental människa. Folk som känner mig skulle kanske beskriva mig som ganska praktisk och analyserande. Men här fanns någonting som inte kan greppas med intellekt och analys. En direkt attack via syncentrum som inte hinner bearbetas och transporteras genom några hjärnvindlingar. Nej, jag kan inte förklara.
Men den enormt blåa färgen kan ha spelat en viss roll. Jag har haft en liknande upplevelse en gång, på väg uppför en lång lång trappa till ett kloster som är liksom fastklistrat på en klippa 300 meter över havet på den grekiska ön Amorgos. Jag stannade på en avsats och pustade ut, vände mig ut mot havet -och blev helt överrumplad av allt det blå. Havet, himlen, evigheten, så stort och bara så enormt blått.
Utställningen i Rom heter "Chagall: Il mondo sotto sopra". Ungefär: den uppochnervända världen. Den hänger kvar på Museo dell´Ara Pacis i Rom fram till den 27 mars. Den blå tavlan är dessvärre i privat ägo, så chansen är rätt liten att jag ska få se den igen. Annars finns det ett utmärkt Chagallmuseum i Nice. Det är där som dotter Elin fotograferat bilden i det här inlägget.
Jag ska skriva mer om Rom snart.
Det går nog inte att förklara vad det är som händer i en när man drabbas av känslostorm vad det nu än gäller! Det liksom bara händer:) Härligt ändå att kunna bli så berörd av en målning:) Ha det gott/Monne
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaVad glad jag blev över ditt inlägg! Inte skadeglad över tårarna utan glad på riktigt! Det är så det skall funka! Den skall slå knock out på åskådaren! Det är då man har lämnat sig hän åt det viktigaste i människan:Känslan! Konsten i alla genrer och former skall beröra. Ett konstverk, en trädgård eller musikstycke skall tilltala direkt. Konsten är till för att öppna ett sinne först och sedan kan man börja kika vad som gjorde en så berörd.Härligt!
Jag älskar Chagalls naivism och kolorit!/Anja
Jag blev nästan tårögd bara av att läsa din text - underbart skrivet. Och visst kan just blått vara alldeles magiskt; från svenska sommarkvällar till måleri. Jag fick en enorm kick av att uppleva den fantastiska blå i Yves Kleins tavla (som är bara enfärgad med lite kullriga "bubblor") på Moderna i Stockholm. Inte gråtfärdig den gången, utan just eleverad, lyrisk, klarvaken. Den blå bara vibrerade, gick rätt in i ryggmärgen. När man upplever sådana verk (och den du beskriver) undrar man varför folk tycker sig behöva droger...
SvaraRaderaJaaa, vad vackert. Du ar en fantastiskt mangfacetterad person. Dessutom oerhort intelligent, och darfor ar jag inte forvanad over din kansloattack, aven om den var "out of character". Jag haller ocksa med Nilla om att just blatt kan fa en att svaja. Ibland paminner blatt mig om det enorma och oandliga och overvaldigar mig.
SvaraRaderaJag vill ocksa ga pa Chagall-utstallning!