Söndagsutflykt

Som Orustbo är man väl närmast att betrakta som landsförrädare om man påstår att Tjörn har något att komma med. Okej då, jag får ta den smällen.
I flera år har vi tänkt att i sommar, då ska vi verkligen göra en utflykt till Pilane gravfält, men det har inte blivit av förrän nu.

Sedan fyra år tillbaka förvandlas området varje sommar till en skulpturpark.
Själva fornlämningplatsen är en sevärdhet i sig, ett underbart ställe för en picknick i ett typiskt bohuslänskt landskap med omväxlande fårbetade marker och små bergknallar. Och så lämningar från stenåldern och järnåldern i form av domarringar och resta stenar.

I år är det åtta konstnärer från olika länder som fått sätta sina avtryck i landskapet. Och det är hur lyckat som helst.

Flickan som står och gråter mot en gammal ek är gjord av den brittiska konstnären Laura Ford, och hon- flickan alltså- har sällskap av flera lika förtvivlade och olyckliga kamrater. Man vill gå fram och trösta, men får inse att det hjälper nog inte. Flickorna kommer att stå där och gråta hela sommaren.

-Gaska upp dig, hörru, res på huvudet och titta ut över det vackra landskapet!
Här sitter en figur i gjutjärn, alldeles ensam på en sten. Fast det är sälla som han eller hon verkligen är ensam. De allra flesta besökare kan inte låta bli att sätta sig på klippan intill och inleda ett samtal.

Och runt omkring finns fler liknande figurer, hälften i gjutjärn, hälften i aluminium.

De sitter, står och ligger i landskapet som om de alltid funnits där, och barn kan klättra och klänga på dem utan att någon museitjänsteman med skylt på kavajen kommer fram och tillrättavisar. "Borders" heter den här installationen, och konstnären är isländsk: Steinunn Thorarinsdottir.

Svenske Jonas Holmqvist har gjort den här grejen i gjutjärn. Han kallar den för "Tratt"; jag tycker den ser ut som om en elefant hade lämnat efter sig yttersta delen av sin snabel och lufsat därifrån.
I bakgrunden en kub som heter "Svart konstruktion" av samma konstnär.
Överallt fåren som går och betar. Ibland får de näringstillskott i form av överblivna korvsmörgåsar och andra picknickrester.
Och har man inte med sig en egen picknickkorg så finns det ett gårdskafé i närheten.

Fantastiskt bra jobbat av de entusiaster som skapat detta härliga utflyktsmål och dessutom fått med sig riksantikvarieämbete, länsstyrelse, markägare och grannar och alla andra som skulle kunna tänkas protestera mot dylika nyskapande idéer.

Hit åker vi definitivt fler gånger i sommar med barn och barnbarn och andra sommargäster. Ända till början av oktober finns konstverken kvar på platsen.
Och sen är det så himla bra ordnat att just denna söndag så pågår tidningen Lands arrangemang Öppen trädgård. Så det är bara att svänga in till Alen trädgård, som ligger längs vägen hem, för att få lite ny inspiration hos Monica och Göran.

Rosor, klematis, liljor, dagliljor, fuchsior och allsköns perenner står i full blom. Och jag kan konstatera att den sidenpion som jag blev så svårt förälskad i när jag hälsade på förra gången, i maj, den är nästan lika snygg fortfarande fast den blommat över för länge sen...

Det är väldigt vackert med ringlande grusgångar. Och mycket inspirerande. I spåren av grävskopans framfart håller vi - dvs maken-på att göra om en liten berså som sett sina bästa dagar, och där ska det skapas med grus och sten. Men den här utsikten lär vi inte kunna åstadkomma hur vi än bär oss åt.


Till sist en annan landskapskonstruktion. En bäckfåra av kullersten, gjord för att läka en mindre naturkatastrof: en översvämning, ett plötsligt vattenfall som drog med sig stora delar av Alen trädgård för några år sedan. Det blev ett snyggt sätt att få till en egen liten bäckravin. Och en superb plats för många, många hostor.