Radiokrönika den 19 maj

Inte Chelsea men fint ändå.

Det är förstås utsålt i år igen, flera veckor innan det börjar. Och naturligtvis råder det full panik. En hel båtlast med fransk lavendel är försenad, hundratals dyrbara irisar har börjat blomma för tidigt och rosorna- herregud, dom har fel färg. Svettiga och hålögda trädgårdsskapare som inte har sovit på flera veckor intervjuas i de stora dagstidningarna inför årets viktigaste händelse: Chelsea Flower show i London. Den öppnar den 24 maj och stänger den 28-e, och Under dessa fem dagar måste varenda kronblad sitta på plats, varje grässtrå ha exakt rätt längd, inte ett salladsblad får vara visset. Allt måste vara helt perfekt.

Det här är nog världens mest prestigefyllda trädgårdsutställning.

Trädgårdsskapare har ägnat det senaste halvåret åt att planera sina utställningsträdgårdar, som kanske kostar 2-3 miljoner att bygga upp och plantera och sköta om . Och sen får inte ett grässtrå vara krökt på den stora dagen när trädgården visas upp för drottningen och hela hovet och en jury i kritstrecksrandiga kostymer, och kanske kanske kan den vinna en liten liten medalj. Under sedvanligt brittiskt ståhej, med te och gurksmörgåsar och champagne och damer i märkliga hattar. Och sen , när showen är slut, ska den plockas ner, grävas upp och fraktas bort.

Och just nu råder alltså den sedvanliga paniken. Som vanligt gäller det vädret: det har varit den varmaste aprilmånaden på 350 år och massor av blommor har slagit ut för tidigt, och kommer troligen att vara helt utblommade lagom till showen. Och då blir det inga medaljer. Ett annat år var det för kallt, och då stod förtvivlade trädgårdsskapare och försökte locka fram blommor in i det sista med extra starka lampor och hårtorkar med varmluft.

Men det är inte bara tokiga britter som deltar. För två år sen var det en svensk som tog hem det finaste priset i Chelsea, landskapsarkitekten Ulf Nordfjell gjorde en trädgård som blev Best in show minsann.

Om jag har varit där? Nej. Mina engelska vänner påstår att man inte ser så mycket när man försöker knô sig fram bland 160 000 besökare. Det är ungefär som en kändisbegravning eller ett prinsessbröllop, det blir nog bäst i TV.

Fler tulpaner

Tulpanernas tid är nu, och nu ska de dokumenteras! Det här är rabatten jag grävde i höstas, med alla extrapristulpanerna som jag lyckades få ner i jorden, den sista helg som det över huvud taget var möjligt att gräva.Innan den långa hemska vintern slog till. Vilken tur att man inte visste det då. De rosa skönheterna fick jag inget namn på, men den dubbla ljust ljust rosa till vänster heter Finola, och den höga liljeblommande Purple dream.

Denna fransiga klarröda vet jag inte heller var den heter. Det är en överlevare från tidigare år, och finns bara kvar i några enstaka exemplar.

Och detta är min favorit, alla kategorier! Inget namn på den heller, men den är helt ljuvlig med de orangeröda kanterna med lite strimmor på varje kronblad. Den drar mer åt orange under tiden som den åldras. Jag har tjugo av dem i år, och de lyser fantastiskt i motljus på morgonen och i medljus på kvällen.

Oj, den blev visst inte helt skarp...men visst är det en tjusig färg? Och denna variant får jag bara fler och fler av för varje år. Kanske för att de står i en väldigt torr rabatt i söderläge, under vassa rosenbuskar där man inte är och krafsar så mycket.

Varenda en av halva-reapriset-lökarna lyckades. Och rådjuren har inte ätit upp en enda en. Ren tur, eller flitigt blodmjölande, vad vet jag?

Radiokrönika den 5 maj 2011

Om Saabs ägare, den elegante holländaren Victor Muller, hade levat på 1600-talet, så hade han kanske inte behövt resa ända till Kina för att ragga pengar till sin stackars krisdrabbade bilfabrik i Trollhättan. Det kanske hade räckt att sälja några tulpanlökar.

För det var så, under några år i mitten av 1600-talet, att just tulpanlökar blev föremål för en sorts börsboom i Holland, det var ungefär som man idag säljer guld och silver och spannmål på särskilda råvarubörser. Med den skillnaden då att tulpanlökarna, dom gick till rent astronomiska priser. En enda lök till en särskilt värdefull tulpan kunde säljas för en summa som motsvarade tio årslöner för en välbetald hantverkare. Holländarna spekulerade i tulpanlökar så det stod härliga till och folk kunde sälja hela hus och gårdar för en tulpanlöks skull.

Om, vi säger om, Victor Muller till exempel hade ägt en svensk bilfabrik med stora problem på 1600-talet, -vi kan bortse ifrån att det var rätt sällsynt med bilfabriker på 1600-talet-, ja då hade han lätt kunna sälja av ett antal lökar av någon särskilt exklusiv tulpansort för att få fram dom nya fräscha miljoner som krävdes. Han hade inte behövt åka ända till Kina. Han hade kunnat fixa problemet på hemmaplan.

Och hur gick det här till då, frågar sig kanske vän av ordning. Varför denna hysteri kring just tulpanlökar?

Jo det handlade om skönhet och begär. Begär efter tulpaner som var vackrare och mer utsökta än någon annan, rosa tulpaner med vita strimmor, papegojtulpaner med fransiga och spiralformade kronblad, grönstrimmiga och svartstrimmiga djupröda tulpaner, kort sagt, ju tjusigare desto dyrare.Vanliga enkla enfärgade tulpaner var förhållandevis billiga, det var de märkliga och exklusiva man var ute efter.

Den här spekulationsbubblan växte till under några år och när den sprack var det ungefär som när luften gick ur fastighetsmarknaden i USA för ett par år sen- värdet på lökarna sjönk som en sten, banker höll på att gå i konkurs, och folk lämnades utfattiga på gatan. Det kallas än idag för tulipomani och används för att beskriva just en spekulationsbubbla som spricker.

Till Sverige kom de första tulpanerna från Holland under andra halvan av 1600-talet. Och såvitt jag vet har det aldrig förekommit någon tulipomani här. Själv väntar jag just nu på att de liljeblommande violetta tulpanerna med rosa strimmor ska börja blomma, de som jag köpte på extrapris i höstas. Under tiden kan man ju fundera på vilka affärer man hade kunnat göra med dem då, för fyrahundra år sen.