Hmmmm, vad gör jag av det här då?

Stekt squash, svampfylld squash, squash-och-lök- och-tomat-och-paprikaröra, squash-och-fetaostbiffar, squashostkaka, squashomelett.....visst, det finns massor av trevliga recept på squash.
Men det finns också gränser för hur mycket squash ett hushåll på två personer kan äta.
Tänkte nog inte på det när jag planterade squashen i våras. Inte den här gången heller.

Fem squashplantor, av sorten Diamant (gudskelov en buskvariant och inte en rankande sort) satte jag i jorden. Förra året fick jag ingen squash alls, och inte förrförra året heller. Sniglarna åt upp allt. Så nu tog jag i lite mer, och placerade dessutom squashodlingen nära huset och alldeles utanför ett fönster för att kunna bevaka den ordentligt.

Jag väntade rätt så länge med att plantera ut dem, för att de inte skulle bli uppätna med en gång, men sniglarna gick förstås omedelbart till attack. Bloggkamraten och grannen Henrick tipsade om att lägga ut kaffesump runt odlingen, och det funkade, tillsammans med ett ständigt plockande av sniglar förstås. Så i år blev det squash.

Just nu är produktionen helt måttlös. Bilden föreställer veckans skörd. Förra söndagen blev det lika mycket, liksom veckan innan.Hur bär dom sig åt, hur kan det bara bli så mycket? Näringen i jorden måste vara slut för länge sen, ändå fortsätter plantorna att producera extremt många extremt snabbväxande squashar. Det är ett av de mysterier som trädgårdsvärlden är full av.

Jag bär korg efter korg till jobbet och mina snälla arbetskamrater tackar och tar emot och ser glada ut, men i fredags när jag gick hem låg det en stor och krokig squash kvar på bordet i fikarummet. Imorgon blir det en ny omgång . Jag får väl böna och be dem att förbarma sig. Och kanske dra slutsatsen att jag ska nöja mig med tre plantor nästa år. Påminn mig gärna!

Fullsmockat

Man borde nog gallra lite. Eller det kanske är för sent? I vilket fall som helst så är det så tjockt med äpplen på vårt enda riktiga äppelträd i år, så jag har aldrig sett maken.

De där älgarna som jag pratade om i våras, de har ännu inte upptäckt vilka skatter som finns i vår trädgård. Det ligger säkert redan hundrafemtio äpplen i timjanmattan under trädet.

Katja heter sorten, äpplena är tunnskaliga och blir lite "feta"i skalet när de är mogna. Sötsyrlig smak. Helt ljuvliga att både knapra på, och använda till mos och äppeldricka och efterrätter.

Hej igen förresten, det var visst ett tag sen sist! Men nu är det slut på semestrar och familjesammankomster, och märkligt nog så blev det plötsligt mer tid för både trädgård och bloggeri.

Och på torsdag ska jag göra min första trädgårdskrönika i radio. Svårare än jag trodde faktiskt, men det ska bli jättekul!

Premiär!

den första av mina radiokrönikor...

...sänds idag i SR Väst, i P4, torsdag den 26 augusti. Programmet heter Cappuccino, det går mellan 9 och 11, -ett utmärkt program för övrigt, med Cecilia Läckberg Blom och Lilian Porshede som programledare- och mina krönikor kan höras någon gång under den sista halvtimmen. Från och med nu och sen varje torsdag under hösten. De går också att höra på nätet, på Cappuccinos sida.

Här är texten, för den som hellre vill läsa:

"Det är nog närmast att betrakta som en sjukdom. En sorts mentalt sjukdomstillstånd som långsamt och smygande tar befälet över alla sinnen när de första vårfåglarna börjar kvittra och det inte längre är mörkt när man kommer hem från jobbet.

Vi kan kalla den för trädgårdspsykos, den släpper i alla fall inte sitt grepp förrän säsongen är så definitivt slut att man inte ens kan köra ner ett spett i jorden längre.

Det är ungefär som med vissa fotbollsgalningar som vi känner, de som har huvuden fulla av snygga mål och chanser inför nästa match, som de ständigt står och snackar om i små grupper i fikarum och korridorer.

Det finns bara en sak i huvudet när man inte TVINGAS att ägna sig åt något annat. Från det att tjälen släpper tills den går ner i jorden igen.

Fast när man tänker efter så kan faktiskt den här sortens galenskap börja långt innan tjälen släpper. Om man anstränger sig lite så går det utmärkt att börja planera redan i januari faktiskt. Visst behöver jag fröer i år som kräver extra lång tid på sig för att gro? Sådana som man bara måste så inomhus medan snön ligger tjock.

Och jag kanske ska försöka mig på någon ny exotisk grönsak? Eller plantera ett fruktträd-det kräver planering. Mullbär, det har jag ju alltid längtat efter. Eller valnöt...undrar om det klarar sig i zon 2? Hur stort kan det bli ? Var har jag plats? Bäst att göra en liten skiss. Och visst måste jag göra om en rabatt, eller gräva en helt ny, full av pioner kanske, å så fint.... Ja, då får man ju börja skissa i god tid på färger och höjder och blomningstid och sådana oerhört viktiga ting som man kan ligga vaken om nätterna och grubbla på.

Ja, så har man då triggat igång trädgårdsgalenskapen.

Ett annat jättebra sätt är en liten tur till England, en billig flygbiljett i värsta februarikylan. Där har våren redan börjat och man kan liksom få en försmak på det som väntar. Lukta lite på påskliljor och kamelior som står i full blom.

På andra sidan Nordsjön pågår för övrigt en sorts trädgårdsodlandets Premier League året runt, för att tala fotbollsspråk.

Ja, och sedan slår det då till med full kraft i mars, när man börjar hitta snödroppar och krokus och de första tulpanbladen, alldeles på riktigt, hemma i trädgården.

April är ett enda långt race för att hinna städa och rensa, och hålla koll på alla frösådder som gror i burkar och lådor inomhus. Skynda, skynda hem från jobbet för att vattna tomatplantor och kanske försöka hinna med att gräva den där rabatten som man planerade i vintras.

Maj- om möjligt ännu värre. Nog vill man bara sitta som tjuren Ferdinand och lyssna på fåglarnas kvitter och lukta på sina blommor under en korkek, men när skulle man hinna med det när gräs och ogräs växer en över huvudet?

Man får påminna sig om att titta upp ibland på den överdådigt blommande magnolian som liksom får blomma där alldeles för sig själv. Själv sitter man med näsan mot marken, böjd över rensjärnet och försöker lösgöra kvickroten från den spirande rosenbuskens intrikata rotsystem.

Och så fortsätter det, sommaren igenom.

Inte hann man med allt det som man drömde om i våras. Det blev inget av den där nya söderrabatten, istället blev det en uppgrävd gräsmatta och ett nytt avloppssystem, som en liten trädgårdsöverraskning, bara så där.

Men det gör faktiskt inte ett dugg. Även om man ägnar en stor del av den vakna tiden åt att drömma om precis hur fantastiskt vacker planteringen kommer att se ut när den är färdig, så är det ju inte så himla viktigt med det färdiga resultatet, när man tänker närmare på saken.

Jag vill ju inte ha en färdig trädgård, prydlig och välansad och med var sak på sin plats, Nej fy vad tråkigt, vad skulle jag syssla med då? Det är ju planerna och projekten som är det roliga.

Och nästa år, då ska jag ha en ny söderrabatt. Med pioner och rosor och nävor och kanske, kanske ett litet mullbärsträd? Jag hinner nog börja gräva redan nu till helgen... "