Parisiska parker och bokhandlare

Den som påstår att Paris inte är en romantisk stad, den måste vara både blind och döv och sakna merparten av våra övriga sinnen. Paris=romantik. Och man måste inte vara ung och nyförälskad, det går så bra att vara medelålders och stabilt gift sedan 20 år.

Kolla bara på rosorna! Det skulle kunna vara lite vulgärt, lite för mycket av det goda - men inte här inte, här är det bara romantiskt. Parken är Jardin de Plantes, Paris´ officiella botaniska trädgård, lekpark, zoo och joggingstråk.Ett naturhistoriskt museum finns också i parken. När vi var där hade stan just drabbats av stora skyfall som förstört en massa växter, men rosorna hade klarat sig bra. Där finns också en mycket innehållsrik örtagård. Och alleér av lönnar och plataner.

Här är en trädgård av den mer storslagna typen. Les Tuileries. Parken som börjar vid Louvren och fortsätter och fortsätter. Den byter namn men i princip så bara fortsätter den spikrakt förbi obelisken vid Place de la Concorde och övergår sedan lika spikrakt i Champs Elysées med sina alleer ända bort till Triumfbågen. Den änden undviker man gärna om man vill fortsätta vara romantisk, där är det ett trafikh-e.
Alltihop är geometriskt exakt, fruktansvärt välplanerat, välklippt och välansat. Inte lika trivsamt som Jardin de Plantes, men visst är det imponerande. Och fullsmockat av turister förstås. En öl i parken kostar 85 spänn. Nästan lika dyrt som i Oslo.

Och se vad vi hittade! En yttepytteliten trädgård mitt i den gigantiska parken. Uppbyggd på en liten plattform av plåt. Komplett med gräsmatta, tusenskönor och en geometrisk plantering i mitten. Och den lilla bokhandeln ligger inrymd, som ett hål i väggen, i den stora terrassmuren som leder upp mot Louvren-delen av parken.
La Musée de la vie Romantique, ja det heter faktiskt så. Museet består av ett författar- och konstnärshem i Montmartre från mitten av 1800-talet. Där bodde bland andra George Sand, hon som är mest berömd numera för att hon levde ihop med Frédéric Chopin under många år.

Själv skrev hon massor av böcker och artiklar och var en tidig förkämpe för kvinnors rättigheter.
Förutom det romantiska 1800-talshemmet hittar man en romantisk rosenträdgård med en liten romantisk teservering i ett orangeri. Och inträdet är gratis.
Och här är det, Shakespeare & Co! Numera finns denna legendariska bokhandel med i turistguiderna, så det är gott om besökare. Inte minst på grund av läget förstås, mitt emot Notre Dame, på vänstra stranden. Rue de Bucherie är gatuadressen.

Kort historik: En amerikansk kvinna vid namn Sylvia Beach öppnade en butik med detta namn på en annan gata i närheten. Den blev ett tillhåll för engelskspråkiga författare och intellektuella som höll till i Paris under 1920- och 30-talen. Till exempel berömdheter som James Joyce, F Scott Fitzgerald, Hemingway, Anais Nin.

Och när engelska och amerikanska förläggare inte vågade ge ut James Joyce´s Ulysses så gjorde Sylvia Beach det istället. Bokhandeln stängdes av nazisterna 1941.

Nuvarande ägaren George Whitman, stor beundrare av Sylvia Beach, öppnade alltså sin bokhandel med samma namn på den nuvarande adressen 10 år senare.
Det är trångt och verkligen packat med böcker, på varenda yta där det kan få plats en bok.

Jo, George Whitman, han är berömd för helt andra saker än Sylvia Beach (som han för övrigt döpte sin dotter efter. Hon heter Sylvia Beach Whitman).
Han låter unga litteraturintresserade människor bo i bokhandeln. Villkoret är att de läser en bok om dagen, och hjälper till i affären.
Min dotter Elin höll till här några månader för tio år sedan.
Då sov hon i den här lilla soffan, på den övre våningen i bokhandeln. Med sina tillhörigheter under huvudkudden, i princip. Hennes kompis bodde på en likadan soffa mittemot. De läste böcker, hjälpte till i bokhandeln, var med och arrangerade poesiuppläsningar och andra litterära evenemang. George Whitman var 86 år och lagade pannkakor åt alla de unga bokläsarna varje söndag.

Officiellt är det hans dotter som har tagit över verksamheten nu, men George hänger med, fast han är 96. Flickan i kassan berättade att det är fortfarande han som har sista ordet när det gäller viktiga angelägenheter.

Och det finns alltså en bok om livet på Shakespeare&Co, skriven av en kanadensisk journalist vid namn Jeremy Mercer. Han var där samtidigt som dottern och hon och kompisen lär vara omnämnda i boken. Den säljs INTE i själva bokhandeln. George Whitman anser inte att den är helt accurate in all the details. Och det är ju han som bestämmer.