Vintermat

Jag begriper mig inte riktigt på makrofunktionen på min automatkamera, men här tror jag att jag lyckades. Det blev i alla fall sådär blurrigt i bakgrunden så att själva motivet syns tydligt.
Och det är oxelbär, inte rönnbär på bilden! Oxelbären är inte riktigt lika prydliga som rönnbären, de ser lite skabbigare ut och bruka sitta ganska glest.

Jag hoppas i alla fall att bären får sitta kvar ett tag till, för fåglarna gillar dem och de sitter inom synhåll från vårt sovrumsfönster.

I samma träd har skatorna byggt ännu en våning på sitt gamla bo. Det vill däremot inte fastna på någon bild, det blir bara grenar och ris och kvistar i ett enda virrvarr av alltihop. Där har de i alla fall fött upp ännu en kull med ungar i sommar, ett gäng med retsamma tonårsskator som driver katterna till vansinne.

Oxlarna är väldigt stora och säkert jättegamla, och jag är lite rädd för att de ska dråsa ner varje gång vinterstormarna drar in över Töllås. Håll tummarna för att de ska klara en vinter till!

Återkommande tema

Ringblommor måste väl ändå vara trädgårdens snällaste och gladaste blommor. Självsår sig, gror villigt och tidigt, dyker upp lite var som helst när man glömmer att rensa- och det gör man- och fortsätter att blomma, långt efter att frostnätterna slagit till.

Den blå vasen är en nostalgisk dyrgrip. Carsten Ström var granne till min morfar på skånska sydkusten där vi brukade tillbringa varje sommarlov när jag växte upp. Han var keramiker och barnboksförfattare och mina föräldrar köpte lite keramik av honom då och då. Jag minns flundror med jättestora ögon av glas, sådana delades ofta ut som presenter till släkt och vänner, och så den här fina fågelvasen som de köpte till sig själva.

Keramiken brydde jag mig inte så värst mycket om när jag var liten, men barnböckerna var jätteroliga. De handlade om de exakt likadana tvillingarna Ettan och Tvåan, häxan Gummigutta och rövaren Rabaldus och ett gäng andra figurer som bodde i ett sockerhus i en liten stad. Allt i huset var tillverkat av godis, och så snart något blev uppätet, så trollade Gummigutta fram nytt. Skurkgänget hette Svarta Hatten och Ettan och Tvåan var detektiverna som avslöjade deras skurkaktigheter.

I själva verket bodde tvillingarna i huset intill Carsten Ströms, de hette Monica och Birgitta och var mina lekkamrater. De var verkligen exakt likadana som Ettan och Tvåan. Jag minns att vi låg på mage på golvet på deras vind och bläddrade i böckerna. Jag, som var ett år äldre än dem, hade just lärt mig läsa, och det var väldigt speciellt, tyckte jag, att läsa högt för själva huvudpersonerna.

Böckerna har jag läst många gånger för mina barn, och de är utslitna vid det här laget, men vasen, den är precis lika fin. Och perfekt för ringblommor.

Vad nyckelbenet tillåter

Det förbaskade brutna nyckelbenet regerar mitt liv. Det var mer än sex veckor sen jag bröt det, och det läker så långsamt, så långsamt.

Jag skulle så gärna vilja lägga ut en bild på mig där jag kör omkring med en skottkärra full av uppgrävda dahliaknölar- eller jordgubbsplantor som på den härliga bilden av Annika i Allt om Trädgårds senaste nummer-men det går ju inte att gräva! Aj, vad det gör ont!
Inte går det att flytta stora tunga krukor heller.

Så denna trädgårdsblogg är härmed tillfälligt förvandlad till skogs- och matblogg. Trattkantareller kan jag plocka. Med nyckelbensselen på. Och laga till köttfärsbiffar fyllda med smörfräst scharlottenlök och svamp, det går också bra. Senapssås och vildris till, gott gott. Att dricka: rödvin förstås. Favorit i familjen: Periquita Reserva.
Obs! Lägg märke till krokodilpelargonen i köksfönstret!

Snart ska jag ha min stickblogg färdig. Sticka kan jag ju inte heller just nu på grund av ovan nämnda lilla handikapp, men jag tänkte ändå lägga ut lite bilder på mina grejer. Och så kan den som grips av svår sticklust få beställa stickpaket med garn och beskrivningar.