Att falla i gråt framför en tavla

Nej, det var inte den här tavlan, det ska jag säga med en gång. Jag har dessvärre ingen bild av den. Men det var samma konstnär, Marc Chagall, och den var blå. Mycket blåare än den här. Alldeles enormt blå.

Det var också ett helt annat tema. Inga människomassor, ingen eld, inga gravstenar. Det var en poetisk Parisbild, med ett pyttelitet Notre Dame i ett hörn, och ett typiskt Chagall-kärlekspar svävande ovanför marken. Och så var det blått, alldeles enormt blått.

Tavlan hängde på Museo dell ´Ara Pacis i Rom, i museets utställningslokal i bottenvåningen, och det var den allra första jag fick syn på. Det kanske var därför. Jag hade inte hunnit ställa in mig, hade inte övat upp mig på Chagall-världen. Inte börjat analysera, titta på detaljer, leta efter titel och årtal. Jag började på ett vänstervarv i lokalen och det här var den allra första bilden. Och den liksom bara slog knock-out på mig. Jag drog efter andan, utbrast "herregud",och så började tårarna forsa. Maken fattade ingenting, och blev nog mest lite generad. Och jag kunde inte förklara.

Jag kan fortfarande inte förklara. Jag är inte någon sentimental människa. Folk som känner mig skulle kanske beskriva mig som ganska praktisk och analyserande. Men här fanns någonting som inte kan greppas med intellekt och analys. En direkt attack via syncentrum som inte hinner bearbetas och transporteras genom några hjärnvindlingar. Nej, jag kan inte förklara.

Men den enormt blåa färgen kan ha spelat en viss roll. Jag har haft en liknande upplevelse en gång, på väg uppför en lång lång trappa till ett kloster som är liksom fastklistrat på en klippa 300 meter över havet på den grekiska ön Amorgos. Jag stannade på en avsats och pustade ut, vände mig ut mot havet -och blev helt överrumplad av allt det blå. Havet, himlen, evigheten, så stort och bara så enormt blått.

Utställningen i Rom heter "Chagall: Il mondo sotto sopra". Ungefär: den uppochnervända världen. Den hänger kvar på Museo dell´Ara Pacis i Rom fram till den 27 mars. Den blå tavlan är dessvärre i privat ägo, så chansen är rätt liten att jag ska få se den igen. Annars finns det ett utmärkt Chagallmuseum i Nice. Det är där som dotter Elin fotograferat bilden i det här inlägget.

Jag ska skriva mer om Rom snart.

Hönshus del I

När vi flyttade till Töllås 1987 stod det ett förfallet hönshus på den här husgrunden, som är liksom integrerad i stengärdsgården i skogskanten. Det är fortfarande cementgolv i "källarvåningen". Jag antar att de som bodde här före oss använde det som en sorts förråd. Men ovanpå källaren finns murar kvar, med små hål för mycket lågt sittande fönster. Jag minns inte alls hur det såg ut när vi flyttade in, jag minns bara att vi fick riva huset, eftersom taket var helt infallet och väggbrädorna ruttna. Husgrunden ligger strax intill trädhuset som sonen byggt.

Men, här kommer det listiga: hönshuset är fortfarande inritat på fastighetskartan, som byggnadsnämnden förfogar över. Ett hus på denna plats kräver alltså inget särskilt bygglov. Dessutom har vi i alla år betalat försäkring för ett hönshus, så nog står det där, eller hur? Man ser det bara inte.

Projekt hönshus går alltså ut på att "renovera" det gamla hönshuset som ingen längre kan se. Familjen växer i rasande fart, och alla i den yngre generationen vill umgås med varandra när de är i landet, kusinerna vill träffas, och det blir väldigt väldigt många människor på en gång, så planen är att fixa till ett externt hushåll, skilt från bostadshuset, som kan avlasta mitt hushåll, och dessutom rymma ganska många sängplatser och kök och badrum. I hönshuset. Helst väldigt billigt och snabbt, och så ska det gärna se ut som ett hönshus, förstås.

Nästa söndag, om en vecka, kommer en snickare för att kolla på murarna och se om de går att använda som grund till vårt nya höns/gästhus. Wish me luck!

Pelargonpremiär 2011

Blå himmel, sol och den allra första pelargonen som öppnar upp sina knoppar! Solen måste sätta fart på vårkänslorna på fåglarna också, för det är ett väldigt tjatter i plommonträden utanför mitt fönster. Plötsligt ser man färger inomhus, och det är till och med lite kul att städa med nya lilla dammsugaren...

Det blev gamla hederliga Mårbacka som fick äran att inviga pelargonsäsongen. Hon står i ett sydvästfönster utan något fördärvligt värmeelemet under, och jag får väl ge henne en liten dos gödning som tack för föreställningen. Fast den får nog betraktas som en smygpremiär. Hon har nog inte riktigt förstått att det är långt kvar till högsäsongen. Eller också är det det som är själva poängen: hon slipper konkurrens och får all uppmärksamhet alldeles själv.

Och se där: nu fick hon ju ett alldeles eget blogginlägg.

Konserverat

Ett rejält snötäcke måste vara bästa isoleringen. Detta är tre varianter av hebe, som jag köpte i oktober och satte i nya grusplanteringen, bara som höstdekoration, och kolla så gröna och fräscha de ser ut när snön smält bort! Jag tror inte att de hade varit i samma skick om det hade varit en vanlig vinter med plusgrader och minusgrader om vartannat.
Idag lyckades jag också ta mig ut i trädgården och lägga ner lite granris kring nyplanterade ömtåligheter som mullbär och gingko, som varit dolda under snön sen i november. Planen är att skydda dem innan det blir hård barfrost.
Annars är jag urusel på att pyssla och fixa med särskilt kinkiga växter om vintern. Det brukar bli som det blir, och jag får vara glad för det som överlever.
Det var i alla fall skönt med en dag hemma i sol och fullt dagsljus, sånt kan man gå och vara tacksam för i januari...och nu ser jag en präktig fullmåne mellan grenarna i den stora almen!
Undrar om vargarna har självbevarelsedrift nog att låta bli att yla den här gången.

Man kanske skulle ha ställt in skottkärran innan snön kom. Eller i alla fall lutat den mot en skjulvägg eller så. Men det gick ju så himla fort!
Komposttunnan innehåller i alla fall fortfarande massor av kompostmaskar, fast de har krupit ihop i mitten för att hålla sig vid liv.
Och engelske svärsonen David hittade en snigel under snön när han skyfflade ihop snö för att göra en grotta igår.
Snigeln var väldigt kall och troligen (förhoppningsvis) död.
Och det bara fortsätter och fortsätter att snöa.