Töllås trädgård

Kort besök av vinter

2012-01-10T18:15:00.002+01:00

Så här såg det ut i förmiddags, nu är det fyra plusgrader. Imorgon är all snö säkert borta igen.

Det var vackert, men jag föredrar att inte riskera liv och lem på vägar och trottoarer. Är det pensionärsvarning på den inställningen, tro?

Litet klimatdilemma

2012-01-06T14:05:00.001+01:00

Det är ju så här jag vill att det ska se ut i början av januari. Krokusblad som skjuter upp ur jorden.

Och blomknoppar av röda julrosor som är på väg att titta fram mellan bladen. Halleluja! Problemet är dock följande: Själva förutsättningen för att lökspjuten ska kunna glädja oss är ju att vi kan se dem. Vid denna årstid brukar sol och blå himmel och god sikt betyda minusgrader. Inte kul för växtligheten. Och plusgraderna, som gör det möjligt för de små liven att känna optimism och livsglädje-det är detsamma som mörker, spöregn och kulingvindar för oss ovan mark.
Dilemmat är olösligt. Punkt. Men jag ber ändå att få tacka mina krokusar och julrosor för denna lilla trettondagstitt.

God Jul

2011-12-24T13:17:00.000+01:00

En grön julafton, med sol, blå himmel och plusgrader har vi här idag. Det har till och med slagit ut en liten ringblomma lagom till julkrubban. De tre vise männen har inte riktigt hunnit fram än, men de är i antågande. God Jul alla trevliga bloggvänner!

Lakeside gardens

2011-11-15T06:18:00.001+01:00

Idag var det oppet i den lilla botaniska tradgarden intill Lake Merritt. En liten lagom park, med gratis intrade, som gjord for skolbarn med haltimme, pensionarer, foraldrar med barnvagn och hemlosa oaklandsinvanare.

Japaninspirerade miljoer med vatten, stora klippblock, grus och bonsaiklippta vaxter.

Och californian poppies forstas. Californiens signaturblomma. Somntuta pa svenska.

Lite hostfarger kan man se fast det ar 18 grader och sol.

Och massor av helt oradda ekorrar. Och kolibrier och fjarilar, men dem hinner jag inte med att fotografera, de fladdrar ivag alldeles for fort.
Imorgon lamnar jag Californien och aker hem til var svenska november. Ska forsoka hinna med en tur in till San Francisco forst, och vara lite kulturtant.

Californien ar trevligt i november

2011-11-10T22:50:00.001+01:00

Ar pa visit hos dottern i Oakland, California. Hon ar pa jobbet, barnbarnet i skolan, och jag far turista lite pa egen hand. De har blommorna kan jag aldrig lata bli att fotografera. Jag gillar deras framfusiga uppsyn: Hey, I take no shit.

Snygga. Eldkrona, visst heter den sa? I stora buskage, alla blommor skiftar i olika farger, fran cerise via orange till klargult.

Hoppsan, en pelikan! Jag gar runt Lake Merritt, och far skala av mig bade kappa och kofta, for det blir riktigt riktigt varmt. Sjon ar en grund insjo, som ser konstgjord ut-men vad ar inte konstgjort i USA? Den ligger i alla fall mitt i Oakland.

Jag promenerar runt nastan hela sjon, och i en park vid motsatta stranden hittar jag en botanisk tradgard bakom hoga stangsel. Enligt skyltarna ska den vara oppen mellan 10 och 16 varje dag, men inte sjutton hittar jag nagonstans att ta mig in dar, fast jag gar tva varv runt den. Det far bli ett nytt forsok en annan dag.

Liten promenadvag langs vattnet runt hela sjon, och bankar utplacerade med jamna mellanrum. Och snygga utsikter. Och vackert vader. Californien ar trevligt i november.
Forlat for konstig text forresten, jag vet inte hur jag ska fixa prickar over a och o pa dotterns tangentbord.

I´ll be there!

2011-11-07T21:04:00.000+01:00

http://www.rhs.org.uk/Shows-Events/RHS-Chelsea-Flower-Show/2012

tack vare kvinnan som kan konsten att planera, till skillnad från undertecknad. Tack, Sue Batho!

Stockholms gröna holmar

2011-11-01T18:33:00.001+01:00

Kort trädgårdsrapport från Stockholm, författad av en Västkustbo: Det är MYCKET grönare!

Långholmens koloniträdgårdsområde den 30 oktober. Massor av löv på marken, men nästan lika många kvar på träden

Samma koloniträdgårdsområde. Prunkande oktoberastrar. Jag tror jag har fyra blommor på de som växer i min trädgård.

Reimers holme är också en trevlig holme. Jag gillar den här skulpturen.
Ännu en behaglig oktoberhelg. Vi ber att få tacka!

Höstros

2011-10-28T10:18:00.001+02:00

Lucia heter hon, och ibland händer det att hon får blomma ända till Lucia.Om hösten är vänlig och rådjuren lämnar henne ifred.

Ogräs i oktober

2011-10-16T19:04:00.000+02:00

Fast kanske inte ogräs ändå. Mer av karaktären förvildade blommor i trädgård. Men ändå. Oktober. Nästan så långt söderut man kan komma i detta land, på skånska sydkusten.

Mu!

Också ett vackert ogräs. Jag vet inte vad det är.Någon sorts liten potentilla, kanske.

Strandogräs i Kåseberga

De har vacker utsikt, kossorna vid Ale stenar i Kåseberga.

Och det har vi också, från vårt hus vid sydkusten. Den lilla boden till höger ska nu rivas och ersättas med ett litet bostadshus på 50 kvm. Min syster och jag har umgåtts med kommunbyråkrater och byggfolk och på köpet fått en helt underbart sommarliknande helg i Skåne. Oktober är det nya augusti!

Radiokrönika den 13 oktober

2011-10-12T20:05:00.004+02:00

Det växer två vinstockar i trädgården hemma hos mig. Min trädgård är så full av drömmar att den håller på att svämma över, och det här, det är de sista resterna av en gammal dröm, som jag fortfarande inte har gett upp, den som handlar om en Medelhavsträdgård, om ett annat och varmare klimat, ett klimat där solen alltid skiner och man aldrig behöver mössa och vantar. I den drömmen har jag en stenlagd terrass full av fikon- och olivträd, apelsiner och citroner, kaskader av färgglada klätterväxter som doftar intensivt i skymningen och stora krukor med vackra palmer och blommande rosmarin.

Jag kommer förstås aldrig att lyckas- hur skulle det gå till?-men jag kommer aldrig heller att sluta försöka.

De stora växtkedjorna, de vet ju det här. De vet att min högsta önskan är en Medelhavsträdgård. Så varje vår så försöker de: redan i entrén börjar de försöka sälja vackra krukor till mig med stora dyra Medelhavsträd, gärna med några mogna apelsiner eller oliver på. Och intill står det en riktigt bekväm vilstol med bord och parasoll.

Där ska man sitta och njuta i solen och göra ingenting har man tänkt sig. Varje år är jag lika frestad, men som den realistiska och kanske till och med lite snåla trädgårdstant som jag är, så tänker jag stillsamt så här: hur många av alla de där doftande apelsinträden som kostar 7-800 kronor styck och som folk släpar hem och ställer på sina terrasser, jag undrar hur många av dom som verkligen överlever till nästa år?

Eller det kanske bara är jag som lyckas ta död på olivträd och apelsinträd och fikonträd och rosmarin år efter år?

Det finns nämligen en mycket stor skillnad mellan teori och praktik hemma hos mig när det gäller Medehavsväxterna. Jag vet hur man ska göra men lyckas aldrig göra som man ska. Jag klarar inte av att erbjuda de här bortskämda träden en Medelhavslik växtplats, framför allt inte på vintern, när de behöver massor av ljus och lagom många plusgrader, för att klara livhanken utan att skrumpna ihop, dra på sig hemska lusangrepp eller få sina krukor fulla av myror. Det är helt enkelt för mörkt och för kallt ute och för mörkt och för varmt inne.

Men vinrankorna framodlade av plantskolor i kalla trakter som Baltikum eller Ryssland, de får stå för Medelhavsdrömmen i min trädgård. Och kanske kanske att den lilla krukan med rosmarin kan överleva vintern, man vet aldrig. Det kanske händer i år.

Grekblommor

2011-09-30T22:38:00.000+02:00

Ständigt dessa grekiska underblomster. Mirabilis.De växter överallt, i krukor och trädgårdar, på torg och i gator och gränder. De väntar till eftermiddagen, och sen öppnar de sina knoppar och visar upp alla färger som bara kan tänkas . Röda, rosa, lila, vita, gula, orange, prickiga och randiga. Förra året tog jag frön från underblomster som växte i en spricka i betongen på en gata i Grekland. Sådde dem i mars, och först i september började den första av plantorna blomma. De övriga fyra är bara gröna buskar, fortfarande.

De vill nog ha mer sol än vad jag kan erbjuda. Men jag tänker inte sluta försöka. Jag funderar på att ta in rotknölen och försöka förvara den över vintern, som en dahliaknöl. Så kanske det går att få lite bättre fart på dem, nästa år.

Blomman för dagen gillar också sol. Och kastar sig uppför murar och in i buskar och träd.

Den här fantastiska liljan såg jag första gången förra hösten, på Andros.Jag skrev om den då också, för den är så vacker, och det är så fascinerande att se dessa stora kritvita tjusiga doftande blommor sticka upp ur sand och grus på vilka torra skräpmarker som helst. Pangratium maritimum heter de i min grekflora.

Bougainvillea, förstås.

Å,jag glömde berätta var vi har varit! Kos blev det den här gången. Mest för att det går direktflyg dit från Rygge i Norge, som vi har ganska nära till. Och Medelhavet är underbart var man än befinner sig.

Botanik, droger och soptippar

2011-09-22T05:38:00.002+02:00

Min mamma var högstadielärare och entusiastisk trädgårdsodlare.

Och hon gillade särskilt växter som självsådde sig i hennes trädgård. Under fågelbordet till exempel, kunde det komma upp diverse plantor som hon inte hade sått själv som havre eller solrosor, och som hon tog vara på.
En vår på 70-talet dök det upp en riktigt präktig, snabbväxande planta med vackert flikiga blad som hon vårdade ömt. Och det höll hon på med fram till den dag när hon fick syn på en bild på just denna planta i en folder i skolan som hon skulle dela ut till sina elever . Ser ni en sån här växt, stod det i foldern, så rapportera genast till polisen.

Stackars mamma , Hon blev förstås alldeles förskräckt och cyklade genast hem och grävde upp sin ömt vårdade planta innan polisen skulle slå till. Det var ingen tvekan, det var en cannabis sativa.

Nu var väl just detta en relativt oskyldig sorts cannabis, en oljehampa som fåglarna tappat och som faktiskt odlas för sina fibrer och inte för att tillverka hasch eller marijuana, men det visste ju inte mamma.

Jag kom att tänka på detta när jag pratade med huvudredaktören för Bohusläns flora, Evastina Blomgren, i Skeppsviken i Uddevalla häromdagen.

För cannabisplantor, det kan man nämligen hitta en hel del på soptippar och andra skräpmarker- där har dom som jobbat med bohusläns flora till och med hittat exemplar av den indiska hampan, som är betydligt kraftfullare när det gäller att tillverka olagliga droger.

Att gå på soptippar och andra skräpmarker och inventera växter är ett särskilt nöje, förstår man. Där kan man hitta plantor utöver det vanliga. Till exempel så förekommer det tomatplator på samtliga av Bohusläns soptippar. Och ju skräpigare platsen är desto bättre är det förstås.

-Det finns ganska många botanister som tycker det är roligt att gå på soptippar för dom hittar så mycket ovanligt där, säger Evastina Blomgren.
Och det är inte nytt, det gjorde de gamla också. Fast dom hade så mycket bättre marker, för dom hade hamnarna.Där hanterade man stora säckar som det läckte ifrån.

-Även soptipparna har blivit tråkigare nu på grund av EU-regler som gör att de måste hållas städade.
Skräpiga soptippar är mycket roligare, tycker Evastina Blomgren.

Botanisk bragd

2011-09-18T15:05:00.000+02:00

Det påstås att författande är ett ensamt yrke. Så kanske det är, men inte när det gäller det här projektet. I 18 år har det hållit på, och över 100 personer har varit engagerade i det. Man har delat in hela landskapet i rutor, som har genomsökts, meter för meter. Varje växt, från pyttesmå ogräs till stora träd har antecknats, och här är resultatet: Bohusläns flora.
Över 700 sidor text, bilder, kartor, tabeller och register blev det. Grattis, alla ni som ligger bakom detta, ni har verkligen utfört en bragd!
På tisdag ska Tant Grön ut och göra radio med redaktörerna. Vi hoppas på vackert väder!

Tant Gröns trädgårdskrönika 15 september

2011-09-14T19:52:00.001+02:00

Det ligger tre rejäla påsar med äppelmos längst ner i min frys.

Och så ligger det tre hundra kilo äpplen i timjanmattan på marken nedanför äppelträdet. Ytterligare cirka femhundra kilo sitter fortfarande kvar på trädet, trots att orkanen Katja gjorde sitt bästa för att försöka skaka ner dom härom dagen.

Äppelmoset i frysen är från förra året. Och jag vet inte om jag har någon större lust att skölja och skära och koka och mosa och lägga in äppelmos i nya fryspåsar innan vi är färdiga med förra årets. Inte heller vet jag när vi ska äta upp det. För ärligt talat så blir det inte så värst mycket äppelmos ätet i vårt hushåll längre, sen alla barnen flyttade hemifrån. Fast det är jättegott. Och vackert rosa dessutom, för äpplena har vackert röda skal.
De heter faktiskt Katja, mina äpplen, precis som orkanen, och godare finns inte. De är gulgröna från början, men när de mognar på trädet blir de röda med lite gult i botten, och man kan se när de är ätmogna på att skalet blir blankt och får liksom en vaxaktig yta. Och det doftar underbart.

När man biter igenom det tunna skalet så är äpplet alldeles krispigt, sött och syrligt på en gång och väldigt saftigt.

I år har jag fått mer än vad jag behöver. På äppelfronten råder all time high just nu. Jag funderar på att sätta upp en skylt som bjuder in alla traktens barn är att komma hem till oss och palla äpplen. För inte ens älgen har hjälpt oss att skörda än.

Jag har gjort äppelkakor, men det är ju bara löjligt. Det går åt kanske tre- fyra äpplen av sisådär en tretusen. Vi har satt äppelvin, i tvåtiolitershinkar.Och det är gott så, men det märktes knappt på marken under trädet när den frukten försvann.

Äpplemust och äppledricka - det är också jättegott, men man kan faktiskt inte göra av med hur mycket som helst.

Frysa in i klyftor- visst kan man göra det, men frysen är redan full av körsbär och vinbär och hallon och björnbär och annat som ska bli saft och sylt och efterrätter det närmaste året.

Plocka ner oskadade fina äpplen från trädet och lägga försiktigt i lådor i källaren med tidningspapper emellan, så att de håller sig fräscha i några månader, det ska jag göra förstås.

Men under tiden så äter jag och äter och äter. Ett äpple om dagen håller doktorn borta sägs det..Om det är sant kan jag nog vänta mig en ovanligt frisk höst..

Ack, varför blommar den inte?

2011-09-11T15:19:00.002+02:00

Jag har en hel skog av rosenskära i min trädgård. Men hallå, varför blommar den inte? Det är snart mitten av september, och den har ännu inte producerat en enda blomma.

Stora fina plantor är det, och visst duger de som dekoration i den nya -tja i alla fall halvnya-rabatten, men varför, ack varför, blir det inga blommor?

Det är ingen konstig hybrid det handlar om, bara en enkel rosablommande rosenskära, som jag sådde i april och planterade ut i maj. Jag vill ha blommor!

Hallå igen!

2011-09-02T19:25:00.000+02:00

Så trevligt att träffa er, det var längesen! Sommaren har varit fulltecknad, och trädgården har mest fått agera kuliss. Men idag har jag varit ledig, ensam hemma dessutom, så nu har jag gått en liten runda i lugn och ro, för att datera upp mig. Och då träffade jag på dessa små trevliga tagetes.

Egentligen hade jag slutat odla tagetes, fast jag gillar dem väldigt mycket. Långblommare, lätta att odla, stabila plantor som kan lysa upp mörka hörn och skapa glöd i den tristaste rabatt. Men det finns fler som gillar dem väldigt mycket, och som inte nöjer sig med att titta. Och dessa slemmiga äckliga kräk -jag vill inte ens nämna deras namn- har jag ingen lust att fortsätta mata med mina noggrannt utvalda tagetes.

Men de här plantorna fick jag av min kära svägerska Solweig i våras, och tänk, de har klarat alla strapatser i sommar! Jag vet inte vad de heter, men den mörkorange är lite högre och riktigt vackert sammetsaktig i kronbladen, och den gula med mörka fläckar är låg och kompakt och får massor av blommor och väldigt finflikiga blad. Jag satte dem i stora krukor i maj tillsammans med en lysande röd, mörkbladig krasse och ett par plantor mangold med gula stjälkar. Det har sett riktigt glatt och muntert ut hela sommaren.

Ett Tant Grönreportage har jag också hunnit med den här veckan. Det blev en visit i Birgitta O-s prisbelönta trädgård i Ödsmål. Grattis Birgitta och tack för att jag fick komma och titta!

Tillståndet i Töllås trädgård

2011-07-13T21:14:00.004+02:00

Det växer bra i år. Jag gör inte så värst mycket åt det, som synes.

För detta är vad jag har ägnat mig åt sen tidigt i våras. Men nu är hönshuset färdigt för inflyttning. bara slutspurten kvar. Skaffa madrasser och sängkläder till våningssängen och sovloftet, sätta upp lite krokar och hyllor. På fredag ska huset tas i bruk
. Och jag är så oerhört stolt över detta verk!

Sen ska jag ha semester på hemmaplan med hela stora familjen. Kanske trasslar jag fram spaden igen om andan faller på.

Radiokrönika den 23 juni

2011-06-22T11:33:00.006+02:00

Okej, det är pionernas tid just nu. Man kan inte komma ifrån det. Men om ni ursäktar så tänkte jag göra reklam för en helt annan sorts växter så här i midsommartid.
Det finns nämligen de som inte ser så värst mycket ut för världen men som är laddade med så mycket doft och så mycket magi att man nästan inte vågar avstå från att odla dom. Lavendel, salvia, mynta, rölleka, rosmarin, malört, det är bara att plantera så kan du slappna av sen. För då har du bombsäkra garantier för evig hälsa och kärlek och ett långt och lyckligt liv.Och just nu, i midsommarnatten, är luften proppfull med både doft och magi.

Jag brukar börja min doftturné hos vinrutan. En del tycker att den luktar vedervärdigt. Andra gillar den jättemycket. Det gör jag. Den har inga särskilt ståtliga blommor och den utmärker sig inte på något särskilt vis, men hos mig är den en riktig favorit.. Vackert gråblågröna blad har den, som till och med kan sitta kvar över hela vintern. Den går att klippa till en låg häck om man vill, och skyddar för övrigt mot både otur och trolldom.

Det mesta som doftar hör hemma i örtagården. När solen har varit framme hela dagen och daggen börjar lägga sig på kvällen, eller när det faller ett lätt lätt duggregn, vid midsommartid, det är då man ska gå runt och samla på sig dofterna.

Jag fortsätter till stenmuren där det växer kaprifol, den vilda kaprifolen, Bohusläns landskapsblomma. Den har säkert flera tusen knoppar, men det krävs bara att en enda har spruckit ut, så fylls hela det första trädgårdsrummet av kaprifoldoft.

I nästa rum växer klätterhortensian, fantastiskt doftande den också, i sällskap med en äppelros. Det är den enda ros som doftar även om den inte har en enda blomma- den är nämligen döpt efter bladens doft. Skänker dessutom äkta kärlek och inre frid, och det kan ju vara bra att ha.

När man går förbi den så råkar man trampa på en kvist pepparmynta som sträckt ut sig på marken. Har man en gång planterat mynta, så har man den kvar, kanske inte just där man satte den, men någonstans i närheten, och pepparmynta kan ingen ta miste på. Skänker hälsa och dämpar svartsjuka, mycket användbart.

Efter pepparmyntan passerar man en rugge doftande lavendel i medeltidsrummet, där myskmadran och vadstenamyntan också är med och slåss om uppmärksamheten . När det gäller doften är det myskmadran som vinner, men Vadstenamyntan kommer nog att ta över reviret om den får hålla på.

Nu tänker jag, för att vara helt på den säkra sidan, binda mig en midsommarkrans av alla dessa örter, ta in och torka, och sedan räcker både lyckan och kärleken ända till nästa sommar. Det är jag helt säker på.

Radiokrönika 16 juni.(Ber om ursäkt för stora mellanrum i texten. Teknikkrångel)

2011-06-18T22:14:00.004+02:00

Den som lever riktigt riktigt länge kanske kan räkna med att bli uppåt 100 år. Då har man varit med om en hel del.

Det är ändå inte mycket att komma med om man jämför med många av våra växter.

Ta bara pionen som står i blom just nu och ser så ljuv och ömtålig ut. Det är en ren synvilla, kan jag säga. Pionen är en överlevare av guds nåde som klarar de flesta strapatser.

Det sägs att världens äldsta enskilda pionplanta är 700 år gammal. Sjuhundra! Den växer vid ett kloster i Kina, och den ska alltså ha stått på samma plats och sett generationer födas och dö, kejsare och dynastier komma och falla, ända sen 1300-talet. Medeltid, alltså.

Tänk vad den pionen skulle kunna berätta om den kunde tala med oss.

Här hemma kan man ofta se blommande pioner i högt gräs vid gamla övergivna tomter, som vägrar ge upp fast ingen bryr sig om dem längre.

Den här veckan är det öppna trädgårdar i Uddevallatrakten och jag hälsade på hos Kerstin Edvardsson, som har en liten villaträdgård i Helenedal. Hennes tomt är sannerligen inte övergiven, den är rena pionparadiset just nu. Hon tillhör sällskapet Trädgårdsamatörerna och hon går grundligt tillväga. Hon sår sina pioner själv. Från frö. Men då tar det ungefär sju år innan dom börjar blomma, säger Kerstin.

Men de kanske inte gror första året. Det är tålamod som krävs med pioner.

Om man tar frön från en riktigt vacker pion och försöker så dem, vet man då att det ska bli samma sort?

-Det finns ju dubbla pioner som ger frön, men oftast blir blommorna enklare, säger Kerstin.

-Men här jag jag lyckats få en dubbel ändå, säger hon och visar på en rosa, riktigt fylld pion, med 50-60 knoppar. Den är mellan 10 och 15 år gammal, tror Kerstin.
Pioner är inte särskilt känsliga för frost. De är tåliga, och står de bara dränerat så brukar de klara sig bra.
-Jag har också en vildpion, en rosenpion som blommar tidigt, och den ger väldigt mycket frö. Fröplantorna går ofta från rosdaröd till ljust rosa och kan blekna till vit också.

Det låter som om det var värt att vänta sådär en sex sju år att vänta på en sådan. Annars går det faktiskt utmärkt att inhandla en färdig pionplanta i närmaste plantskola. Men välj platsen den ska stå med omsorg. Den kanske blir kvar i sjuhundra år, vem vet.

Idag börjar pionsäsongen

2011-06-12T21:32:00.005+02:00

Lördag förmiddag. Pionknopp med tillhörande myra. Är det någon som vet vad myrorna sysslar med på pionerna? De tycks inte göra någon skada, och så snart blommorna har slagit ut är de borta. Och var bor de? Är det särskilda pionmyror som bor under själva pionerna? Eller går ryktet bland myrstackarna i trakten: "hörni, det är pionknoppar på gång hos Tant Grön...ska vi ta oss en sväng?"

Samma blomma lördag eftermiddag. Solen har tittat fram och värmer lite lagom. Myran har gått hem. Om man skulle ta och slå ut? Näe, jag väntar lite...

Söndag morgon. Helt packat med kronblad innanför det rosa skalet. Det blir nog mera sol idag.

Tadaaaaa! Söndag eftermiddag. Säsongens första pion har bestämt sig för att slå ut på riktigt
! Föreställningen har börjat! Jag tror hon är av sorten Paeonia lactiflora och heter Sarah Bernhardt. Hon står i ett stort sällskap av andra lukt-och bondpioner, samt en stackars förskrämd nyplanterad jättedyr kinesisk luktpion som jag inte tror vågar sig på någon blomning i år.

Men Bowl of Beauty i andra änden av pionrabatten har å andra sidan 97 knoppar. Nu väntar den stooooora pionshowen 2011!

Kära bloggvänner

2011-06-09T20:25:00.002+02:00

Tekniken är dum mot mig. Nästan varenda gång som jag går in och försöker kommentera hos er så blir jag utkastad. Jag lyckas bara någon enstaka gång. Och så har det varit i flera veckor.
Inlägg kan jag däremot göra, så härmed presenteras veckans blomma: Iris germanica "Immortality". Gör sig särskilt bra i lite duggregn.

Dagen efter är också gul och blå

2011-06-07T19:13:00.003+02:00

Flaggan åkte ner men färgerna finns kvar. Hälsningar från en lätt stressad Tant Grön som är glad för att vissa delar av trädgården sköter sig själva.

And the winner is....

2011-06-01T08:22:00.003+02:00

.....Finola! Hon får priset som Årets Uthålligaste Tulpan på Töllås.
Knäppt namn på ståtlig tulpan.
Hon är den sista akten i tulpanshowen 2011. Som,om jag får säga det själv, har varit något i särklass. För mig som sysslat med mer lönearbete än vanligt och byggande av hönshus hela våren, så var det ett bra knep att plantera massor av tulpaner. Dom står över sådant som vanskötsel och ogräs, och fortsätter obekymrat att blomma och se vackra ut.
Finola har jättestora dubbla blommor, nästan som pioner, med läckert rosa-vita kronblad. En del blommor har gröna strimmor . På etiketter står bara namnet, ingenting om ursprung och art. Någon som vet?

Radiokrönika den 19 maj

2011-05-18T11:54:00.004+02:00

Inte Chelsea men fint ändå.

Det är förstås utsålt i år igen, flera veckor innan det börjar. Och naturligtvis råder det full panik. En hel båtlast med fransk lavendel är försenad, hundratals dyrbara irisar har börjat blomma för tidigt och rosorna- herregud, dom har fel färg. Svettiga och hålögda trädgårdsskapare som inte har sovit på flera veckor intervjuas i de stora dagstidningarna inför årets viktigaste händelse: Chelsea Flower show i London. Den öppnar den 24 maj och stänger den 28-e, och Under dessa fem dagar måste varenda kronblad sitta på plats, varje grässtrå ha exakt rätt längd, inte ett salladsblad får vara visset. Allt måste vara helt perfekt.

Det här är nog världens mest prestigefyllda trädgårdsutställning.

Trädgårdsskapare har ägnat det senaste halvåret åt att planera sina utställningsträdgårdar, som kanske kostar 2-3 miljoner att bygga upp och plantera och sköta om . Och sen får inte ett grässtrå vara krökt på den stora dagen när trädgården visas upp för drottningen och hela hovet och en jury i kritstrecksrandiga kostymer, och kanske kanske kan den vinna en liten liten medalj. Under sedvanligt brittiskt ståhej, med te och gurksmörgåsar och champagne och damer i märkliga hattar. Och sen , när showen är slut, ska den plockas ner, grävas upp och fraktas bort.

Och just nu råder alltså den sedvanliga paniken. Som vanligt gäller det vädret: det har varit den varmaste aprilmånaden på 350 år och massor av blommor har slagit ut för tidigt, och kommer troligen att vara helt utblommade lagom till showen. Och då blir det inga medaljer. Ett annat år var det för kallt, och då stod förtvivlade trädgårdsskapare och försökte locka fram blommor in i det sista med extra starka lampor och hårtorkar med varmluft.

Men det är inte bara tokiga britter som deltar. För två år sen var det en svensk som tog hem det finaste priset i Chelsea, landskapsarkitekten Ulf Nordfjell gjorde en trädgård som blev Best in show minsann.

Om jag har varit där? Nej. Mina engelska vänner påstår att man inte ser så mycket när man försöker knô sig fram bland 160 000 besökare. Det är ungefär som en kändisbegravning eller ett prinsessbröllop, det blir nog bäst i TV.

Fler tulpaner

2011-05-09T20:25:00.009+02:00

Tulpanernas tid är nu, och nu ska de dokumenteras! Det här är rabatten jag grävde i höstas, med alla extrapristulpanerna som jag lyckades få ner i jorden, den sista helg som det över huvud taget var möjligt att gräva.Innan den långa hemska vintern slog till. Vilken tur att man inte visste det då. De rosa skönheterna fick jag inget namn på, men den dubbla ljust ljust rosa till vänster heter Finola, och den höga liljeblommande Purple dream.

Denna fransiga klarröda vet jag inte heller var den heter. Det är en överlevare från tidigare år, och finns bara kvar i några enstaka exemplar.

Och detta är min favorit, alla kategorier! Inget namn på den heller, men den är helt ljuvlig med de orangeröda kanterna med lite strimmor på varje kronblad. Den drar mer åt orange under tiden som den åldras. Jag har tjugo av dem i år, och de lyser fantastiskt i motljus på morgonen och i medljus på kvällen.

Oj, den blev visst inte helt skarp...men visst är det en tjusig färg? Och denna variant får jag bara fler och fler av för varje år. Kanske för att de står i en väldigt torr rabatt i söderläge, under vassa rosenbuskar där man inte är och krafsar så mycket.

Varenda en av halva-reapriset-lökarna lyckades. Och rådjuren har inte ätit upp en enda en. Ren tur, eller flitigt blodmjölande, vad vet jag?

Radiokrönika den 5 maj 2011

2011-05-03T20:02:00.009+02:00

Om Saabs ägare, den elegante holländaren Victor Muller, hade levat på 1600-talet, så hade han kanske inte behövt resa ända till Kina för att ragga pengar till sin stackars krisdrabbade bilfabrik i Trollhättan. Det kanske hade räckt att sälja några tulpanlökar.

För det var så, under några år i mitten av 1600-talet, att just tulpanlökar blev föremål för en sorts börsboom i Holland, det var ungefär som man idag säljer guld och silver och spannmål på särskilda råvarubörser. Med den skillnaden då att tulpanlökarna, dom gick till rent astronomiska priser. En enda lök till en särskilt värdefull tulpan kunde säljas för en summa som motsvarade tio årslöner för en välbetald hantverkare. Holländarna spekulerade i tulpanlökar så det stod härliga till och folk kunde sälja hela hus och gårdar för en tulpanlöks skull.

Om, vi säger om, Victor Muller till exempel hade ägt en svensk bilfabrik med stora problem på 1600-talet, -vi kan bortse ifrån att det var rätt sällsynt med bilfabriker på 1600-talet-, ja då hade han lätt kunna sälja av ett antal lökar av någon särskilt exklusiv tulpansort för att få fram dom nya fräscha miljoner som krävdes. Han hade inte behövt åka ända till Kina. Han hade kunnat fixa problemet på hemmaplan.

Och hur gick det här till då, frågar sig kanske vän av ordning. Varför denna hysteri kring just tulpanlökar?

Jo det handlade om skönhet och begär. Begär efter tulpaner som var vackrare och mer utsökta än någon annan, rosa tulpaner med vita strimmor, papegojtulpaner med fransiga och spiralformade kronblad, grönstrimmiga och svartstrimmiga djupröda tulpaner, kort sagt, ju tjusigare desto dyrare.Vanliga enkla enfärgade tulpaner var förhållandevis billiga, det var de märkliga och exklusiva man var ute efter.

Den här spekulationsbubblan växte till under några år och när den sprack var det ungefär som när luften gick ur fastighetsmarknaden i USA för ett par år sen- värdet på lökarna sjönk som en sten, banker höll på att gå i konkurs, och folk lämnades utfattiga på gatan. Det kallas än idag för tulipomani och används för att beskriva just en spekulationsbubbla som spricker.

Till Sverige kom de första tulpanerna från Holland under andra halvan av 1600-talet. Och såvitt jag vet har det aldrig förekommit någon tulipomani här. Själv väntar jag just nu på att de liljeblommande violetta tulpanerna med rosa strimmor ska börja blomma, de som jag köpte på extrapris i höstas. Under tiden kan man ju fundera på vilka affärer man hade kunnat göra med dem då, för fyrahundra år sen.

Valborgsfika på Tjörn

2011-04-30T21:13:00.010+02:00

Kastanjerna grönskar! På Valborgsmässoafton! Det är en märklig vår, det här. Först är det en vinter som aldrig tycks ta slut, och sedan kommer våren, i en rasande fart, alltihop på en gång. Kastanjeträden växer vid Sundsby säteri på Tjörn. Det ultimata fikastället om man behöver ta en liten paus på väg över öarna.

Är det en gravsten, eller vad? Och vem är det i så fall som säger goddag och farvel på samma gång? Något för fantasin att tugga på en stund...

Ett riktigt bibliotek med finsoffa och allt finns inne i cafeet.

Och i den lilla hembygdsgården mittemot finns en fuskvariant. Charmigt, eller hur?

Inspiration för hönshusköket. Den kökssoffan skulle jag kunna tänka mig att bära bort en mörk natt. Inklusive den rutvirkade filten.

Vackert ljus i köket. Gråmålade skåp och blekt, blekt gulockra på väggarna. Fint.

Grusad gårdsplan, järngrind och en gammal bod där man säljer honung och sylt och ägg och annat hemmalagat.

Tuppen! Han får nog följa med hem till hönshuset.

Och sist men inte minst: en nyöppnad byggnadsvårdsbutik! Med gamla beslag och gångjärn, linoljefärg, pigment och tjära.

Helt klart värt en utfykt. Och, som sagt, det är inte ens en omväg om man är på väg över öarna.

Julrosor, underbara julrosor

2011-04-19T15:50:00.004+02:00

Vilka märkvärdiga skönheter de är! Jag kan inte få nog av dem. De har allt. Blommar tidigt, blommar länge, fräscha i stort sett året runt, kan växa i stort sett var som helst. De får vara ifred för rådjur och sniglar, och om sorken skulle råka välta omkull en planta, så är den inte sur för det, det är bara att plantera tillbaka den.
Och vilka fantastiska färger de har. När de får korsa sig med varandra kan det bli vilka färgkombinationer som helst. Från djupt bourgogneröd ner till vit, med alla möjliga varianter däremellan. Rödkantade kronblad, prickiga , strimmiga, man vet aldrig vad som dyker upp.
Helst skulle jag vilja behålla varenda en av de hundratals små fröplantor som har krupit upp ur jorden i julrosrabatten. Hmmmm... man kanske skulle göra en julrosäng runt hönshuset?

Tant Gröns radiokrönika 7 april

2011-04-05T06:58:00.013+02:00

...som handlar om en sorts missbruk. Plantaholicism?

Jag tycker det är väldigt väldigt svårt att gå förbi en plantskola eller blomsteraffär utan att gå in. Vilket är lite besvärligt, och kan bli ganska dyrt, med tanke på att jag har flera plantskolor utefter vägen mellan hemma och jobbet, och inne i stan finns det gott om blomsteraffärer.

Jag beter mig mer eller mindre som en nykter alkoholist, som hela tiden är medveten om att Systembolaget finns där, och försöker undvika att vistas i närheten för att inte bli frestad.

I stan går det ganska bra, där kan jag ta omvägar när jag vet att jag inte borde handla några växter , men på väg hem från jobbet, ja då börjar jag fundera på vad det egentligen är som fattas i trädgården så fort jag får se plantskolans växthus. Och blunda kan man ju inte göra när man kör bil.

På vintern borde det vara enklare, kan man tycka, då finns det ju inte så mycket att plantera i trädgården, men då är det annat som lockar. De upplysta varma växthusen till exempel, de är mycket trevligare än mörker och kyla därute. Jag kan hitta på någon anledning att gå in bara för att få lite terapi, få vistas en liten stund i ljuset och färgerna och dofterna. Men sen måste jag ju köpa med mig något- jag kan ju inte gå ut genom kassan utan en ny kruka i handen.

Och det är ju där som problemet egentligen ligger. Det kan bli ganska dyrt, det här.

På vintern går det rätt bra, då kan man ju alltid plocka med sig någon liten primula i en glad färg för nio och nittio, det blir man inte ruinerad av, och i själva verket är det ju ganska billigt för en stunds ljusterapi.

Men det är nu, på våren, som det börjar bli riktigt besvärligt, rent ekonomiskt alltså För så fort det börjar dyka upp växter som går att plantera utomhus, ja då gäller det att se upp. De där jättetjusiga stora färdiga plantorna, dem bryr jag mig inte om, ifall jag inte är ute efter att få tag i presenter, men när sticklingarna, de små små plantorna som kommer att växa sig stora och präktiga hemma hos mig - när de börjar dyka upp, ja då vaknar samlaren i Tant Grön. Tänk alla nya pelargonsorter som finns - i år är det doftpelargoner som gäller. Sådana som beskrivs ungefär som champagnesorter på etiketterna: med doft av citrus eller cederträ, nötter, kola, morot, mint och så vidare. Doftpelargoner vill man ju bara ha, så många som möjligt.

Och vem kan gå förbi en jättestor vagn med penseer i alla möjliga färger? Det är ju verkligen hög tid för penseerna nu. Vädret kan vara hur eländigt som helst- grått och dimmigt och fuktigt- men nog känns det som vår med en liten kruka med blå eller rosa eller lila eller vita eller gula penseer, eller alltihop på en gång, de finns ju i hundratals färger.... Och de är säkert slutsålda snart, bäst att passa på.

Det har nästan gått så långt att jag börjat gömma undan mina plantinköp när jag kommer hem. Egentligen kan jag inte stå för det här missbruket. Jag BEHÖVER ju inte alla dessa växter. Trädgården är fullplanterad och fönstren är fulla av egna små fröplantor och sticklingar som står på tillväxt. Jag måste inte köpa nya växter hela tiden.

Och sedan ska jag bestämma var jag ska plantera dem. Det är ju inte så himla lätt, så risken är väldigt väldigt stor att plantorna helt enkelt blir stående i sina krukor i ett undangömt hörn. Då är det en tröst att veta att det finns fler plantmissbrukare i världen. Jag är inte ensam, jag lovar.

Vi kanske ska bilda en förening? Anonyma plantmissbrukare, hur låter det?

Krokus

2011-04-01T11:28:00.004+02:00

Tänk att man kan bli så glad!

Plötsligt dök de upp, nästan alla krokusarna på en en gång. Ena dagen är marken täckt av gråbrunt ris och torra kalla löv, och själv är man täckt av vinterjacka med pälskrage, mössa och tjocka handskar. Och så nästa dag så har de skjutit upp, i hundratal, upp genom ris och löv och kvistar och lyser gult och lila och blått och vitt och man hade inte en aning om att våren faktiskt var här för man har i flera månader vant sig vid att gå och stirra ner i marken och koncentrera sig på att se upp för isfläckar ....

...och så har våren bara legat och lurat inunder allt det gråa och bruna och döda. Nu är den här! Hurra!

Imorgon ska jag prata om pelargoner och annat trevligt på bokavdelningen på Hedemyrs i Tanumhede, inbjuden av min goda granne Helena. Det här blogginlägget är en liten uppladdning.

Hantverkarinspiration

2011-03-16T17:16:00.005+01:00

Läste Annikas senaste inlägg på Naturliga ting
Och då kom jag på att visst, jag har ju också en sån där krukfixare! Fick en i julklapp av min engelska dotter Elin. Det är hur enkelt som helst att svischa ihop en massa små blomkrukor av remsor av tidningspapper.Och vilket bra sätt att återanvända gamla Göteborgsposten! Så nu har sex små groddplantor av underblomstren från Andros planterats om i egentillverkade krukor.

Så här såg en av plantorna ut som växte i sprickor i stenläggningen på den grekiska ön Andros, där vi var i september. De fanns i en massa andra färger också, så fröna som släpptes ner till marken under plantorna kan säkert ge upphov till vilken färg som helst .

Nu gäller det bara att vi får soliga eftermiddagar i sommar, för det är då man får en chans att beundra själva blommorna.

Underblomster, peruansk underblomma, eller mirabilis jalapa heter den. Och när man väl har fått fram några plantor så ska det gå att spara rötterna, precis som man kan göra med dahlior.

En underbar sommar ska det bli.

Jag skulle ju bara sortera lite

2011-03-07T10:04:00.007+01:00

Och så hittade jag de här lapparna. Dotter Maria ( http://cloudberryandmoss.blogspot.com/) sydde några rutor i blockhusteknik för sisådär 10 år sen. Och jag skulle ju bara städa upp i skåpet och sortera lite. Men så bar det iväg och plötsligt satt jag där med ett nytt lapptäckesprojekt. Förstås. Inte sjutton har jag tid med det. Jag är ju fullt upptagen med hönshuset och vårens odlingar och hällristningströjor till Vitlycke, och lite lönearbete däremellan. Jag har inte TID med några lapptäcken.

Ändå sitter jag där nu, fullt uppslukad av små remsor som ska passa ihop med varann. 56 rutor ska det bli, 25x25 centimeter, och detta ska alltså resultera i ett lapptäcke. Till en 160 centimeter bred säng. I hönshuset.

Mitt lilla odlingsbord är delvis ockuperat av tyghögar. Men imorgon ska jag flytta på dem, för då ska tomatfröna i jorden. Bannemej.

Massor av tomater...

2011-02-27T19:25:00.003+01:00

...röda, gula, randiga, jättestora och pyttesmå, nu är det snart dags! Den 8 mars brukar jag så tomatfrön. Inte för att tomater skulle ha någon särskild betydelse för feminismen, men det är ett lätt datum att komma ihåg.

Tomatfrön brukar vara jättedyra, men jag har upptäckt en listig strategi: Mr. Fothergill´s säljer frökollektioner av olika slag, och eftersom man inte behöver så värst många tomatfrön, så är det ett bra sätt att få många sorter ganska billigt.
Och sedan brukar jag byta plantor med tomatodlande arbetskamrater, så det blir ännu fler roliga sorter.

Purjolöken har jag sått idag. Den heter "Elephant", så jag antar att den behöver tid på sig för att bli sådär gigantisk som man föreställer sig.

Utomhus står det ett gäng perennsådder och väntar på våren, och kattugglan hoar i skymningen.

Att ta det isigt

2011-02-26T16:26:00.002+01:00

Vissa dagar ska man helst inte gå ut. Idag är en sådan dag. Men jag har gjort ett försök.

Iklädd kängor med broddar på och hårt stampande för att få fäste på marken tog jag mig så långt som till bilen. Men som synes är det, som sagt, ingen idé att försöka ta sig någonstans. Allting, precis allting, är täckt av ett tjockt lager is. Bussar är inställda, folk som försöker ge sig ut hamnar på tvärsen eller i diket.

Suck. Ibland känns det som om den här årstiden är tänkt som en prövning för oss nordbor, en test på om vi verkligen klarar av att hålla ut, i väntan på att få leva på riktigt.

Men jag ska absolut inte gnälla. Inte egentligen. Det är inte ett dugg synd om mig. Jag är frisk och arbetsför, och jag har en massa kul projekt att tänka på. Och imorgon tänker jag försöka komma med ett betydligt roligare inlägg.

Hejhopp!

En strimma hopp

2011-02-19T18:39:00.004+01:00

http://stocksundgarden.blogspot.com/ Idag, lördagen den 19 februari, klockan 16:45, kom våren in i vårt kök. Den stannade endast några minuter, men det var första besöket.
Från och med nu kan vi alltså hoppas på sol genom fönstret även på den norra sidan av huset. Visst är det något att fira, trots att livet utanför ligger djupfryst?

PS Hillevissan har utlottning av trädgårdsmässebiljetter på sin blogg. Och nu tror jag att jag kanske har lyckats länka dit...

Hönshus del II

2011-02-13T18:51:00.003+01:00

Nu är det ingen återvändo. Byggmaterialet är här, och imorgon klockan 7 kommer snickaren. Om han vågar sig ut i kylan, vill säga. Vi har haft neråt femton minusgrader flera nätter i rad.

Men maken har fällt träd som står ivägen hela helgen, och jag har ritat som en tok, för att ha något att börja med. För en som gick ur skolan en gång med knappt godkända betyg i matte är det lite av ett vågspel. En enkel trädgårdstant leker arkitekt och byggnadstekniker. Vad är det för skillnad på råspont och finsågat till exempel? Jag får nog lita på att snickaren vet vad han gör och att han frågar vad jag egentligen menar när han stöter på konstigheter.

För övrigt anser jag att våren borde komma nu.

Grattis Egypten!

2011-02-11T18:37:00.002+01:00

Fantastiskt. Det gick vägen. Tänk att det fortfarande går att genomföra en regelrätt revolution för demokratin!
http://english.aljazeera.net/watch_now/
Man undrar vad Mubarak tänker. Tror han fortfarande att folket är manipulerat av främmande makter?

Nu börjar det!

2011-02-06T17:03:00.005+01:00

23 sticklingar blev det idag av pelargoner som stått inne i fönstren och blivit rangliga. Egentligen är det kanske lite för tidigt, men jag blev så inspirerad när jag hälsade på min gamla skolkamrat Sophie igår. Sophie som jag inte har träffat på nästan 40 år, och som visade sig vara en riktig växtfantast-superkul! Så medan inspirationen pågick passade jag också på att så lite perenner, såna som behöver stå ute ett tag för att gro. Vita krolliljor, flaggiris, japanska aklejor, en pyttepytteprimula som heter primula hirsuta och lite annat. Nu gäller det att ta vara på dem också, och inte glömma bort krukorna, som jag brukar...har inget riktigt bra system för småplantor av perenner.

Och så behöver jag hjälp. Hjälp att identifiera denna gran. Den är av ett slag som frösår sig hej vilt på tomten, och vi har fullt av dem kring trädhuset och hönshuset. De växer jättefort, blir väldigt höga, och veden är rätt dålig att elda med, eftersom den är så luftig. Den har gått under namnet "engelsk gran", men inte vet jag var det kommer ifrån.

Och barren är flata, ganska mjuka och sticks inte det minsta. Och så är de blåaktiga på undersidan. Någon granexpert som kan hjälpa mig?

Tant Grön & Co på blixtvisit i Rom

2011-02-01T15:52:00.012+01:00

November. Ishavskylan slår till. Ska det vara så här nu?! Nääää....I ren desperation bokar vi flygbiljetter söderut för ett par dagar i slutet av januari. Bara för att ha något att se fram emot, en liten kort flykt från vintern, bara för att stå ut.

Det blir två dagar i Rom. Eller inte ens det. 48 timmar från det planet lyfter från Säve tills det landar igen. Torsdag kväll till lördag kväll.
Och det blir extremt väl använda dagar. I fredags tror jag vi gick åtta timmar i sträck, säkert en och en halv mil.

Ovan: Forum Romanum. Bara där kan man gå runt i flera timmar och föreställa sig hur det såg ut när alla tempel och ståtliga hus och marmorgator var skinande nya och kryllade av toga-klädda invånare och mer eller mindre kejserliga aktiviteter. Rom byggdes för att imponera, helt klart.

Byggt för att imponera, som sagt. Det är jag som står längst ner till vänster i bilden. Och jag är mycket imponerad. Detta är inte någon av de allra mest berömda byggnaderna, bara en av alla de lämningar man råkar på varhelst man rör sig i denna fantastiskt fascinerande stad. Här har man alltså byggt "moderna" bostäder ovanpå en , visserligen antik, men tämligen gedigen husgrund. Och varför inte? Det är också en sorts återanvändning.

Rom har en stor flod, precis som Paris och London och Wien och Budapest och många andra ståtliga städer i Europa. Men på något vis verkar inte floden spela så stor roll i stadsbilden. Staden vänder liksom ryggen åt den. Höga murar och smala trottoarkanter gör att det knappast går att promenera bekvämt längs Tibern. Man undrar varför. Trastevere-"på andra sidan Tibern"-heter den den charmiga stadsdelen på andra sidan, som inte innehåller så många monument, utan har lite mer mänskliga dimensioner.

En paradisträdgård av klassiskt snitt, uppbyggd precis som de persiska trädgårdar som förekommer på bilder och i berättelser ända från förkristen tid. Fyra kvarter med låga buxbomshäckar runt omkring, ett vackert träd i varje kvarter och en springbrunn i mitten. Omgiven av höga murar. I medeltida konst hittar man ofta en blåklädd madonnafigur med ett Jesusbarn mitt i bilden, gärna i sällskap med en enhörning och med liljor och nejlikor vid fötterna.

I denna vackra trädgård, som ligger vid Via del Corso, är buxbomskvarteren fyllda med ett lågt blåaktigt gräs. Och huset innehåller en konstsamling.

Campo dei Fiori, en piazza för tant Grön. Och alla andra tanter. Här vandrar man runt och insuper färger och dofter. Just nu är det mimosan som doftar allra mest.

Mera grönt. Roms själva grundare, de små tvillingpojkarna Romulus och Remus, diar sin vargmamma. Gossarna är alltså enligt legenden söner till krigsguden Mars och ska ha uppfostrats av vargar, och står staty inne på det storlagna museet på Capitolium, ovanför Forum Romanum. Det är en riktigt hjärteknipande staty, och den såg vi förra gången vi var i Rom. Men den här varianten, i buxbom eller möjligen liguster, är ju också rätt kul.

Hjärteknipande är det också att hitta tusenskönor i parkerna. Inte så storståtliga kanske, men de värmer ett nordiskt vinterhjärta.

I Trastevere råkar vi ramla på en helt oemotståndig kyrka, uppförd till minne av Sankta Cecilia, musikens skyddshelgon. Av någon oklar anledning. Möjligen ska hon ha sjungit en trudelutt på väg till sitt bröllop, mer har jag inte lyckats läsa mig till...

Men det sitter i alla fall en nunna inne i kyrkan och övar på ett Bach-stycke på orgel, så vi känner att vi har kommit rätt.

Och kyrkan är verkligen sevärd, inte minst kryptan. Den ska vara byggd på Sankta Cecilias bostadshus, och vara platsen för alla de hemskheter som drabbade henne, och som gjorde att hon blev helgonförklarad.
Hon var en av de kristna martyrerna, avrättad år 230 för att hon vägrade avsäga sig sin kristna tro.

Och här ligger hon, skulpterad i marmor, framme vid altaret. En marmorkopia av den välbevarade kropp som hittades inne i en sarkofag i kryptan år 1599. Skulptören har till och med avbildat spåret av den misslyckade halshuggningen. Hur kroppen kan ha bevarats så väl efter nästan 1400 år att den kunde användas som förlaga är förstås en gåta. Men det kanske tillhör helgonmiraklernas värld.

Att falla i gråt framför en tavla

2011-01-31T08:39:00.003+01:00

Nej, det var inte den här tavlan, det ska jag säga med en gång. Jag har dessvärre ingen bild av den. Men det var samma konstnär, Marc Chagall, och den var blå. Mycket blåare än den här. Alldeles enormt blå.

Det var också ett helt annat tema. Inga människomassor, ingen eld, inga gravstenar. Det var en poetisk Parisbild, med ett pyttelitet Notre Dame i ett hörn, och ett typiskt Chagall-kärlekspar svävande ovanför marken. Och så var det blått, alldeles enormt blått.

Tavlan hängde på Museo dell ´Ara Pacis i Rom, i museets utställningslokal i bottenvåningen, och det var den allra första jag fick syn på. Det kanske var därför. Jag hade inte hunnit ställa in mig, hade inte övat upp mig på Chagall-världen. Inte börjat analysera, titta på detaljer, leta efter titel och årtal. Jag började på ett vänstervarv i lokalen och det här var den allra första bilden. Och den liksom bara slog knock-out på mig. Jag drog efter andan, utbrast "herregud",och så började tårarna forsa. Maken fattade ingenting, och blev nog mest lite generad. Och jag kunde inte förklara.

Jag kan fortfarande inte förklara. Jag är inte någon sentimental människa. Folk som känner mig skulle kanske beskriva mig som ganska praktisk och analyserande. Men här fanns någonting som inte kan greppas med intellekt och analys. En direkt attack via syncentrum som inte hinner bearbetas och transporteras genom några hjärnvindlingar. Nej, jag kan inte förklara.

Men den enormt blåa färgen kan ha spelat en viss roll. Jag har haft en liknande upplevelse en gång, på väg uppför en lång lång trappa till ett kloster som är liksom fastklistrat på en klippa 300 meter över havet på den grekiska ön Amorgos. Jag stannade på en avsats och pustade ut, vände mig ut mot havet -och blev helt överrumplad av allt det blå. Havet, himlen, evigheten, så stort och bara så enormt blått.

Utställningen i Rom heter "Chagall: Il mondo sotto sopra". Ungefär: den uppochnervända världen. Den hänger kvar på Museo dell´Ara Pacis i Rom fram till den 27 mars. Den blå tavlan är dessvärre i privat ägo, så chansen är rätt liten att jag ska få se den igen. Annars finns det ett utmärkt Chagallmuseum i Nice. Det är där som dotter Elin fotograferat bilden i det här inlägget.

Jag ska skriva mer om Rom snart.

Hönshus del I

2011-01-23T18:25:00.003+01:00

När vi flyttade till Töllås 1987 stod det ett förfallet hönshus på den här husgrunden, som är liksom integrerad i stengärdsgården i skogskanten. Det är fortfarande cementgolv i "källarvåningen". Jag antar att de som bodde här före oss använde det som en sorts förråd. Men ovanpå källaren finns murar kvar, med små hål för mycket lågt sittande fönster. Jag minns inte alls hur det såg ut när vi flyttade in, jag minns bara att vi fick riva huset, eftersom taket var helt infallet och väggbrädorna ruttna. Husgrunden ligger strax intill trädhuset som sonen byggt.

Men, här kommer det listiga: hönshuset är fortfarande inritat på fastighetskartan, som byggnadsnämnden förfogar över. Ett hus på denna plats kräver alltså inget särskilt bygglov. Dessutom har vi i alla år betalat försäkring för ett hönshus, så nog står det där, eller hur? Man ser det bara inte.

Projekt hönshus går alltså ut på att "renovera" det gamla hönshuset som ingen längre kan se. Familjen växer i rasande fart, och alla i den yngre generationen vill umgås med varandra när de är i landet, kusinerna vill träffas, och det blir väldigt väldigt många människor på en gång, så planen är att fixa till ett externt hushåll, skilt från bostadshuset, som kan avlasta mitt hushåll, och dessutom rymma ganska många sängplatser och kök och badrum. I hönshuset. Helst väldigt billigt och snabbt, och så ska det gärna se ut som ett hönshus, förstås.

Nästa söndag, om en vecka, kommer en snickare för att kolla på murarna och se om de går att använda som grund till vårt nya höns/gästhus. Wish me luck!

Pelargonpremiär 2011

2011-01-20T14:10:00.003+01:00

Blå himmel, sol och den allra första pelargonen som öppnar upp sina knoppar! Solen måste sätta fart på vårkänslorna på fåglarna också, för det är ett väldigt tjatter i plommonträden utanför mitt fönster. Plötsligt ser man färger inomhus, och det är till och med lite kul att städa med nya lilla dammsugaren...

Det blev gamla hederliga Mårbacka som fick äran att inviga pelargonsäsongen. Hon står i ett sydvästfönster utan något fördärvligt värmeelemet under, och jag får väl ge henne en liten dos gödning som tack för föreställningen. Fast den får nog betraktas som en smygpremiär. Hon har nog inte riktigt förstått att det är långt kvar till högsäsongen. Eller också är det det som är själva poängen: hon slipper konkurrens och får all uppmärksamhet alldeles själv.

Och se där: nu fick hon ju ett alldeles eget blogginlägg.

Konserverat

2011-01-18T16:06:00.003+01:00

Ett rejält snötäcke måste vara bästa isoleringen. Detta är tre varianter av hebe, som jag köpte i oktober och satte i nya grusplanteringen, bara som höstdekoration, och kolla så gröna och fräscha de ser ut när snön smält bort! Jag tror inte att de hade varit i samma skick om det hade varit en vanlig vinter med plusgrader och minusgrader om vartannat.
Idag lyckades jag också ta mig ut i trädgården och lägga ner lite granris kring nyplanterade ömtåligheter som mullbär och gingko, som varit dolda under snön sen i november. Planen är att skydda dem innan det blir hård barfrost.
Annars är jag urusel på att pyssla och fixa med särskilt kinkiga växter om vintern. Det brukar bli som det blir, och jag får vara glad för det som överlever.
Det var i alla fall skönt med en dag hemma i sol och fullt dagsljus, sånt kan man gå och vara tacksam för i januari...och nu ser jag en präktig fullmåne mellan grenarna i den stora almen!
Undrar om vargarna har självbevarelsedrift nog att låta bli att yla den här gången.

2011-01-06T16:01:00.003+01:00

Man kanske skulle ha ställt in skottkärran innan snön kom. Eller i alla fall lutat den mot en skjulvägg eller så. Men det gick ju så himla fort!
Komposttunnan innehåller i alla fall fortfarande massor av kompostmaskar, fast de har krupit ihop i mitten för att hålla sig vid liv.
Och engelske svärsonen David hittade en snigel under snön när han skyfflade ihop snö för att göra en grotta igår.
Snigeln var väldigt kall och troligen (förhoppningsvis) död.
Och det bara fortsätter och fortsätter att snöa.

I´ll be back

2010-12-16T19:39:00.003+01:00

Hej, litet livstecken bara.

Jag är inte avliden, om någon trodde det. Jag tänker snart återkomma till verkligheten. Jag har i nästan två månader varit upptagen dag och natt med ett projekt på jobbet, som grävande reporter. Med en helt annan sorts spade än den som Tant Grön använder.

Men nu är det slut med att vakna klockan fyra på morgonen och försöka lösa problem som jag måste ta itu med på jobbet. Slut med att åka till jobbet extremt tidigt på morgonen och hem efter att arbetskamraterna har slutat. Nu är det publicerat och klart, och det är inte mycket mer att göra åt saken. Det är det bästa med radio. Sänt är sänt, point of no return.

Nu ska jag åka och hälsa på mitt nya lilla barnbarn på Gotland,. Han heter Harald och är inte ens två veckor gammal. Sen ska jag ägna mig åt att fira jul och det ska bli vansinnigt skönt. Dessutom så damp Impectakatalogen för 2011 ner i brevlådan härom dagen. Dags för ett civilt liv igen!

Den som vill se vad jag har gjort på jobbet kan ju kolla in det som har gett avtryck på vår webb:

Väntar på att snön ska smälta

2010-11-28T17:29:00.003+01:00

Det är ju för tusan bara november än!
Är det så här vi ska ha det ända fram till april, jag bara undrar? Jag tänker i alla fall inte sluta hoppas på att det ska bli plusgrader och mjukt i marken. Jag har ju inte ens hunnit sätta upp några gnagskydd än runt mina nyplanterade dyrgripar.
Stövlarna får stå kvar, än är inte hoppet ute.

Tulpanfrossa

2010-11-13T15:36:00.005+01:00

Äntligen är jag uppkopplad igen! Hårddisken har varit hos doktorn och kommit tillbaka. Bara delvis tillfrisknad, dock. Jag kan surfa, men alla gamla program-typ Skype och Adobe och annat nödvändigt- är försvunna och tycks vara omöjliga att installera igen, så vi får nog boka tid för återbesök.

Idag har jag roat mig med att tokshoppa tulpaner. Jag tror det ligger åtta-nio kilo tulpanlökar på köksbordet. Superextrapris: fem förpackningar för en hundring. Inklusive de stora enkilospåsarna med blandade darwinhybrider! Tack, Plantagen!

Den glödande gula med röda kanter har jag hittat fler av. Blushing Apeldoorn heter den. Sådär. Nu har jag skrivit ner namnet så jag kommer ihåg det. De ska planteras intill muren vid ingången till ruinen. Det är där de blir allra vackrast i kvällssolen.

Rosa/vita klassiska, mörklila liljeblommande och vita dubbla med rosa stänk ska jag plantera i den nygrävda rabatten där det också finns en massa nävor. Jag tänker mig att nävornas blad kommer att dölja tulpanbladen när de vissnar ner.

Och så var det de cirka hundra darwinhybriderna i blandade färger. Hmmmm.... Visionen är ett helt fält med tulpaner, men var? Får nog återkomma om den saken.

Radiokrönika 12. Om pelargoners vinterliv

2010-11-03T13:02:00.003+01:00

Hjälp!!! Min hårddisk har kraschat! Den är hos doktorn och jag hoppas på tillfrisknande inom någon vecka. Internet på jobbet är räddningen idag, men sedan är jag ledig i flera dagar och kommer alltså att leva i nätlöst land. Ojoj. Ingen blogg, ingen facebook, ingen skype... jag får ta det som ett experiment. Ungefär som att bosätta sig på en öde ö ett tag.

Det här är i alla fall torsdagskrönikan. Jag hade egentligen tänkt avrunda för säsongen, eftersom jag inte tror att radiopubliken är så engagerad i ämnet i dessa mörka tider, men programledarna har övertalat mig att göra ett par krönikor till i höst. Den som kommer här är beställd av en arbetskamrat som vill veta mer om övervintring av pelargoner.

Så här är krönikan: (SR Väst hittar du här: Cappuccino heter programmet, ca 10:40 torsdag)TYVÄRR inga bilder alltså!

Jag har med vett och vilja lämnat kvar två krukor med pelargoner utomhus, hängande i varsin krok på farstukvisten.

Inte för att de är så värst mycket att se vid det här laget -de ser faktiskt ganska eländiga ut - men jag är lite nyfiken på hur länge de tänker uthärda. En av dem är nästan avliden vid det här laget, men den andra ser förvånansvärt pigg ut trots flera veckor med frostnätter och några rejäla blåsväder. Båda är av den amerikanska sorten Crocodile, hämtade i Californien.

För säkerhets skull har jag tagit in en rejäl kruka av samma sort, plus ett antal sticklingar, för de som hänger ute lär inte överleva. Men de är en sorts minne av sommaren ändå.

Det där med att övervintra pelargoner, det var lättare förr, när dr flesta människor bodde i dragiga trähus med svala fönsterbrädor. Det är nämligen vad pelargonerna vill ha om vintern: så mycket ljus som möjligt och absolut inte för varmt. Halvmörker och värme från element under fönstret blir de på väldigt dåligt humör av.

Men för den som vill behålla sina pelargoner och inte har en ljus och sval källare, ett garage eller en glasveranda att parkera alla utekrukorna i över vintern, så är nog det enda att packa fönstren fulla och hoppas att de ska överleva. Och försöka hålla nere temperaturen om man står ut med det.

Det går ju bra att klippa ner dem om de tar för stor plats. Eller ta sticklingar och plantera i mindre krukor, så får man en ny start till våren med helt nya små pelargonplantor.

Det finns förstås andra sätt också att övervintra pelargoner. Man ska kunna låta plantorna vissna ner och ställa undan krukorna på något mörkt ställe och sedan ta fram dem igen och väcka dem med värme och vatten om våren. Det extremaste jag har hört är förslaget att ta upp plantorna ur krukan och hänga dem upp och ner i krokar i taket i källaren. Det tycker jag låter rätt plågsamt. Som någon sorts pelargontortyr.

Pelargoner kommer ursprungligen från Sydafrika och där lever de på bergssluttningar där det är varmt och torrt om sommaren och kyligt och torrt om vintern.

I den svenska floran är de närmast släkt med nävorna, som finns båda vilda och tama, och på latin heter allihop geranium. Geraniums heter de också på engelska, vilket inom parentes kan förklara de kuriösa "geranier" som förekommer i parti och minut i dåligt översatta engelska romaner, som utspelar sig i pittoreska stugor med krukväxter på fönsterbrädorna. Det är pelargoner alltihop, geraniums.

De flesta av mina pelargoner brukar faktiskt klara sig över vintern. Jag fortsätter att gödsla och vattna så länge de ser ut att vilja blomma, och ibland har jag haft blommande pelargoner ända till jul. Just nu blommar en tvåfärgad som saknar namn, en gammaldags sort som heter Elinros, en helvit vid namn New Century White, en vit rosenknoppspelargon och en röd Black Knight. Plus Prinsessan Sandra, Marias amerikanska och en Mårbacka. De får hålla på så länge de orkar. Sedan är det nog snart vår igen.

Fuchsior har jag också lyckats övervintra då och då på det här viset, fast jag har dessvärre en tendens att glömma dem utomhus tills de fryser ihjäl. Men folk som har många fuchsior säger att man ska kunna gräva ner dem i en grop i trädgården och bädda in dem i grästorvor och halm, med kruka och allt, och sedan plocka upp dem igen till våren. Det är säkert en bra metod, men jag skulle troligen glömma bort var jag hade grävt ner dem.

Önskedrömmen är förstås en glasveranda. Den skulle jag packa full med blommande krukväxter och fikonträd och doftande apelsinträd och där skulle jag börja så frön och driva upp nya plantor nästan mitt i vintern och då kunde man sitta där och lukta på blommorna och låtsas att det nästan inte var nån vinter alls.

Trädgårdskrönika 10. Om favoritböcker

2010-10-27T15:17:00.004+02:00

Hej vänner! Det blev en krönika den här veckan också, fast det satt långt inne. Det börjar bli mörkt nu.... Som vanligt sänds den i SR Väst, Cappuccino, cirka 10:40.

Allt behöver inte bli nattsvart bara för att det blir höst och vinter och kyla och mörker. Man kan läsa en bok. Hör här:

"När man ibland tvivlar på själva livet är det bra att ha en julros vid ytterdörren. Varje gång man går in eller ut påminner blomman om att det är möjligt att värma sig ett hål i iskylan-både bokstavligt och bildligt".

Det är Karin Berglund som beskriver undret med julrosen om vintern i den stora uppslagsbok som heter Din Trädgård. Hon är huvudredaktör för den här nästan femhundra sidor tjocka boken, och det är hennes texter som gör att den faktiskt går att läsa som skönlitteratur, kapitel för kapitel.

Fast det behöver man ju inte göra, även om det är lätt att fastna i textern. För boken, utgiven 1996, är ju egentligen en uppslagsbok med kataloger över växter, instruktioner om hur man beskär fruktträd, hur man anlägger och sköter en gräsmatta etcetera. Vackra foton förstås, och instruktiva teckningar.

Just citatet om julrosen finns med hos en annan av mina favoritförfattare, journalisten Lotte Möller.

Hon har lånat det citatet till ett kapitel i den lilla boken som heter Tankar om trädgården, från 1999. Där hittar man inte en enda bild, inte minsta lilla teckning, men det är väldigt underhållande läsning, och man får lära sig ett och annat därtill. Boken är upplagd som en ABC-bok, är en kåseri-/essäsamling om fenomen i trädgården, om allt från liljebaggar till grannar och trädgårdstomtar.

Det var också Lotte Möller, i en annan bok, Trädgårdens natur, som fick mig att se våra svenska trädgårdar på landsbygden i ett nytt perspektiv. I många generationer har vi ju i det här landet levat instängda i granskogens dunkel, och därför har vi skapat våra trädgårdar för att släppa in ljus, öppna upp en glänta i det mörka och skaffa utsikt över nejden. Därav alla öppna gräsmattor med utduttade buskar och enstaka träd. Man ser dem överallt när man börjar titta.

Och det här är tvärtemot traditionerna i till exempel det tättbefolkade England, där trädgården handlar om att skapa avskildhet, en skyddad plats med höga häckar, avskärmad från trafik och objudna gäster.

Norska Annemarta Borgen är en annan favorit, och då hamnar vi i slutet av 70-talet. Böckerna om hennes trädgård på Hvaler, som ligger granne med våra Kosteröar faktiskt, heter Min örtagård och Min rosengård. Och de är sprängfulla med kunskap och instruktioner om odling.

Men det roligaste är alla myter och legender om växterna. Där hittar man till exempel recept på evigt liv: det är bara att odla salvia i sin trädgård. Enligt ett gammalt arabiskt ordspråk. Självklart finns det salvia i Tant Gröns trädgård.

Annemarta Borgens egen rosengård blev förresten helt ödelagd av vattensork efter att boken var färdigskriven. Det är en sorglig historia.

Här hinner jag inte gå närmare in på den underbara boken om blommornas amerikanska grand old lady, Tasha Tudor. Eller John Seymours klassiker Självhushållning från 1976.

Inte heller hinner jag med Forums stora blombok, med korta och knastertorra beskrivningar av 2048 växter i färg. Mitt exemplar är tejpat i ryggen många gånger för att hålla ihop.

Katalogen från Impecta Fröhandel däremot, den kommer i ny version varje år som tur är.

Och tur är det också att det numera går att få tag på de allra flesta böcker på nätet, hur gamla de än är.

Så för allt i världen, kryp inte in i idet, det går att ordna en grön vinter om man bara vill.

Krönika 9. Om ringblommors förträfflighet

2010-10-21T23:19:00.004+02:00

Hej, här är veckans torsdagskrönika! Ni som följer min blogg har säkert läst texter om ringblommor förut, men här är en sorts sammanfattning.
Alltså:

Det är ingen måtta på vilka nyttigheter man kan odla i sin trädgård.

Vet ni till exempel vad det är som kan bota gulsot, tyfus och diverse febersjukdomar? Som kan läka sår, ta bort vårtor, ge håret en vackert gyllene färg och dessutom avslöja tjuvar ?

Ja här behövs det varken piller, plåster, poliser eller frisörer, det räcker faktiskt med att ha en rabatt med ringblommor i trädgården.

Lätt som en plätt.

Och det är alldeles sant. För det är klart att man ska tro på gamla vetenskapliga läkeböcker. De är fulla med goda råd om hur man bäst ska använda sina ringblommor.

Och det ÄR lätt som en plätt att odla ringblommor, de är hur tacksamma som helst.

De som växer i Tant Gröns trädgård börjar i och för sig se lite tilltufsade ut nu efter ganska många frostnätter.

Men det är nog trots allt ringblommorna som brukar hålla ut längst i trädgården på hösten.

Det är svårt att inte älska en blomma som både är lättodlad, högst användbar och som lyser gult och glatt långt in i november.

Som dessutom gror tidigt, tidigt på våren, man behöver inte göra någonting, de sår sig själva.

Vill man variera sin ringblomsrabatt så går det också alldeles utmärkt. Frön finns att köpa till allt från femton -centimeters miniringblommor till gammaldags halvmeterhöga, och i alla färger från cremevita eller gulrosa till djupt orange. Min favorit är en som har nästan bronsfärgade undersidor. Jag tror den heter Indian Prince.

Längre söderut i Europa hittar man ringblommor året runt. Den kan verka anspråkslös, nästan lite FÖR lättodlad, men den bara luras. Det är en av trädgårdens allra viktigaste och mest användbara växter.

Calendula heter ringblomman på latin. Visst låter det vackert? Calendula officinalis-officinalis brukar vara efternamnet på växter som haft medicinsk användning i flera hundra år.

Ja, inte för att jag verkligen behöver ha nåt motmedel mot tyfus och gulsot på lut i mitt lilla hemma-apotek men man vet ju aldrig, det kan säkert komma till pass.

Och bortsett från det, så kan man faktiskt köpa calendula-preparat i butikerna än idag, och då handlar det mest om sårläkning och allmänt välgörande effekt på hudskador. En av mina arbetskamrater tillverkar en undergörande ringblomssalva som läker små sår och botar allmän rödfnasighet.

Som om inte det vore nog, så är ringblommor dessutom ätbara. Man kan ta vackert gulorange kronblad av ringblommor och strö över salladen på sommaren, det blir vackert och smakar lite kryddigt. Eller så kan man torka bladen och blanda ner i degen till matbröd.

Och det där med att avslöja tjuvar då?

Jo så här är det:

Man plockar tre ringblommor en solig dag, och så packar man in dom tillsammans med en vargtand i gröna ringblomsblad. Sedan lägger man allt i en påse av vargskinn och hänger om halsen. Då är man för det första skyddad mot folk som vill tala illa om en, och det är ju bra . Men skulle man sedan råka bli bestulen på något värdefullt, så lägger man bara påsen med blommor och vargtand och allt under huvudkudden. Då får man se tjuvens ansikte i sömnen. Enkelt, eller hur? Inga poliser inblandade, inga utredningar, inget krångel.

Dessa goda råd att ha med sig i livet står att läsa i en gammal norsk skrift, från den tiden då vargtänder var nästan lika vanliga som ringblommor.

Lördag morgon. -3,6 grader

2010-10-16T22:06:00.006+02:00

Hu, vad det var kallt imorse. Luciarosen fick frost i sitt hår.

Den här korsikanska julrosen fick inte chansen att blomma i våras. När det var som allra mest snö i vintras så sparkade rådjuren upp snön runt plantan och tuggade i sig dom delar som hade blomanlag. De måste ha varit rätt desperata, för den är både taggig och giftig.

Men rätt snygg med frost i bladkanterna, eller hur?

Vår nyblivna kamrat avloppsreningsverksövervakaren Emil frös han också, så jag stickade en tröja till honom. Idag blev den färdig. Men han kan ju inte stå där barfota med sina tunna pinniga ben helt oskyddade? Vad ska han ha på fötterna?

Trädgårdskrönika 8. Om trädgårdsextremister.

2010-10-13T18:45:00.006+02:00

Så här fint kan det bli om man planerar först och planterar sedan. Något som Tant Grön sällan gör. Bressingham Gardens, Norfolk, England. Sommaren 2007.

Här är veckans radiokrönika! Sänds i SR Väst Cappuccino den 14/10 ca 10:40.

Vi trädgårdsägare, vi är ganska många, och vi har förstås en massa gemensamma intressen, men vi är långtifrån likadana. För gudskelov så är trädgården en sorts reservat i livet, där man kan göra lite hur man vill.

De allra flesta, det är förstås alla ni normala människor, ni som har trädgårdar med lite träd och buskar, en gräsmatta, en uteplats, en sandlåda för barnen... Ett trevligt och ganska bekymmersfritt ställe.

Men sen finns det extremister. Sådana som har snöat in totalt, och vilkas hela tillvaro kretsar kring växter och odling.

Den första sortens extremister- den som brukar förekomma i fina reportage i trädgårdstidningarna- det är den som ritar och planerar ordentligt, som vet hur det ska se ut. Det är den sorten som tar noga reda på väderstreck och markbeskaffenhet, som har järnkoll på höjd och bredd och blomningtid och färg och form och som vet HUR det ska gå till att få trädgården sådär vacker och harmonisk och smakfull. Som har disciplin nog att hålla sig till sin plan, dessutom. Det brukar bli väldigt, väldigt bra.

Den andra sorten, det är växtsamlarna, växtjägarna, specialisterna. Det är de som kan alla de latinska namnen på växternas arter och familjer och underarter och namnsorter och som ständigt är på jakt efter nya varianter av just den lilla lilla alpväxt som saknas i samlingen. Som planteras på en noggrant förberedd plats med just precis de förutsättningar som krävs för just precis den här besvärliga och krävande plantan. Varje växt i samlarens trädgård har förstås en prydlig etikett med namn på både svenska och latin.

Växtsamlarens trädgård behöver nödvändigtvis inte vara särskilt vacker, men den är innehållsrik, och själva samlaren är en garanterat lycklig människa. Det kommer alltid att finnas nya växter att samla på, nya namnsorter av sippor eller nävor, nya rabatter och stenpartier att anlägga.

Den tredje sorten, det är den som inte gör någon plan alls. Det är den som går på instinkt och agerar på impuls. Den som gräver rabatter på hösten och planterar en massa röda extrapristulpaner och sen glömmer bort att tulpanerna finns där och planterar liknande extrapristulpaner nästa höst på samma plats fast i en färg som skär sig alldeles gräsligt mot de där första tulpanerna som man hade glömt bort att man hade planterat.

Det är den sorten som vill ha ALLT. Fruktträd, ja! Grönsaker, ja! Växthus, ja det är klart! Pioner, syrener, rosor, dagliljor, dahlior, julrosor, medicinalväxter, exotiska träd, eterneller, gräs, liljor, tulpaner, iris, klematis, vindruvor, kaprifol, ja allt från dyrbara små exklusiva stenpartiväxter till robusta ringblommor och tagetes.

Och det kanske fanns en plan från början, men den är glömd för länge sen.... man sätter ner växterna där de får plats, och får de inte plats, så gräver man en ny rabatt. Det kanske inte blir någon visningsträdgård av det här, men det struntar själva trädgårdsägaren i, för hon eller han är fullt upptagen med att försöka förverkliga nästa vision.

Som ni säkert har räknat ut, så ligger Tant Gröns egen trädgård farligt nära den sista kategorin. . Möjligen med en dragning mot nummer två: det är något man kan sikta på som pensionär, att resa runt världen och leta växter som saknas i samlingen.

Men nummer ett, det är en ouppnåelig dröm. Den välplanerade trädgården där allt stämmer. Där kommer aldrig Tant Gröns trädgård att kvala in.

Det är tur att det inte finns någon smakpolis som reser runt och inspekterar våra trädgårdar.För jag trivs faktiskt med mina dåligt färgmatchade tulpaner. Och jag tänker plantera nya i år igen, fast jag har glömt var jag gjorde av de gamla.

Impulsköp

2010-10-11T18:54:00.004+02:00

Det var inte meningen, och det stod inte på listan, men hallå! När man står där i plantskolan och har ett gingkoträd framför ögonen, uppvuxet i Ljungskile, nästan granngårds, och för halva priset, hur skulle man INTE kunna slå till?

Jag har drömt om ginkgoträd i hela mitt vuxna liv, men blivit avskräckt efter ett försök att själv odla fram träd, som avled under första vintern utomhus.

Därför blev jag lite, men bara lite, förskräckt, när jag kom hem från jobbet idag och såg att trädet, som jag planterade igår och som hade fullt med löv-eller är det barr?- hade fällt nästan alla till marken idag. Tänker även detta träd dö ifrån mig?

Men det kanske är fullt normalt att fälla löv efter första rejäla frostnatten. Det är det ju fler träd som gör. Jag antar att jag får täcka i alla fall marken kring trädet när det börjar bli kallt på allvar.

Det blir nog för övrigt en del täckning i år. De senaste veckorna har jag planterat fler växter än någonsin som har rykte om sig att vara kinkiga: magnolia sieboldii, svart mullbär, körsbärsbenved.

Vad tror ni, kommer mitt gingkoträd att klara vintern? Jag bor i zon 2, har lätt sandjord med rätt mycket grus och sten i de undre lagren. Det står med något lite skydd för vindarna från väster, och så är det förstås övervakat av Emil, vår avloppsreningsverksövervakare( den grå lådan bakom min rygg). Håll tummarna!

Vad gjorde jag för fel?

2010-10-06T16:22:00.008+02:00

Det går inte riktigt att göra den rättvisa på bild, den här underbart vackra blomman. När solen lyser på den, så skimrar den i vinrött och djuplila, med de vita eller rosa ståndarknapparna som förhöjer färgen. Praktvädd heter den, Scabiosa atropurpurea Magic Night. Jag sådde den för första gången i våras, och tänker absolut ta frön och så igen till våren. Den blommar som allra bäst just nu.
Men hallå, varför slingrar den sig? Jag gjorde som jag brukar göra: sådde inomhus, planterade om och satte ut plantorna när de hade växt till sig. Kanske lite senare än vanligt, kan det vara därför som den vägrar växa som den ska? Jag har planterat dem i både krukor och på friland, jag har stöttat den med både pinnar och halvcirkelformade växtstöd, men den beter sig ändå som en slingerväxt. Är det någon som vet vad jag gjort för fel?

Mera Medelhav

2010-10-03T12:24:00.018+02:00

Hyr hus hela året. Ja tack! Varje gång vi är i Grekland om hösten börjar vi ofelbart spekulera i möjligheten att stanna kvar över vintern. Bara lämna jobb, trädgård, katter och plikter och hyra in oss i ett bländvitt kykladiskt hus i en gränd med vitmålade trappsteg och bara....softa. Hela vintern, tills vi är säkra på att man kan börja krypa ut ur mörkret och kylan hemma på våra egna breddgrader igen. Men som de ansvarskännande och ordentliga människor vi är så sätter vi oss förstås lydligt i våra lågprisflygstolar och vänder hem som planerat efter en vecka i paradiset.
Är det någon som vet vad den här vackert rödblommande busken heter?
1026 trappsteg ner till stranden. Byn ligger på Andros och heter Paleopolis. "Gammal stad" på grekiska. Den börjar uppe vid huvudvägen, och man tar sig dit med lokalbuss från Batsi. Ju längre ner mot stranden man kommer, desto mer tunnas bebyggelsen ut.
Längst ner vid den kilometerlånga stranden är det helt öde och folktomt. Under antiken låg öns huvudstad där. Den är inte utgrävd, men man hittar marmorblock som en gång använts till tempelkolonner, inbyggda i murar från senare århundraden. Man blir väldigt väldigt sugen på att ta reda på vad som finns längre ner i marken. Men har man ingen spade med sig kan man istället bada utan textil och begrunda historiens vingslag. Sen blir det en svettig promenad tillbaka till busshållplatsen. Gudskelov finns det en taverna där.
Nu har jag äntligen hittat det! Det latinska namnet på den här växten som blommar överallt på torra berg den här årstiden. Vi brukar kalla den greklök, men den heter alltså Urginea maritima. Enligt min lilla rudimentära flora över vildblommor i Grekland, tillhör den familjen liliaceae och är den enda representaten för för släktet urginea i Grekland. Lökarna är jättestora, 15-20 centimeter i diameter, och vi har naturligtvis släpat hem ett antal ex och försökt få fart på dem. Totalt misslyckat. Men det hindrar oss nog inte att försöka igen.

Byn heter Batsi och är den som har flest rum för turister och trevligaste hamnpromenaden på ön, med en fin strand mitt i byn. Rekommenderas. Om man inte vill bo i huvud"staden" Chora Andros förstås. Men den ligger på andra sidan ön och då missar man solnedgången.
Greklöken kan bli över en meter hög, och när den har blommat färdigt, någon gång i slutet av oktober, vissnar blomstjälkarna och bladen dyker upp.
Den här strandliljan hade vi faktiskt aldrig stött på förr.Riktigt spektakulär, fantastiskt vacker, växer i stora sjok direkt i sanden. I min nyfunna grekflora står det att den heter Pangratium maritimum
...och så står det så här: "Turismens explosiva utvecklingen, särskilt vid stränderna, och som medföljer en okontrollerad plockning av blommorna och därför kraftig reducering av plantornas antal." Punkt. Budskapet är i alla fall någorlunda begripligt. Lämna liljorna ifred!
Den här tavernan passerade vi väldigt, väldigt snabbt.
Suck. Varför har inte vi såna här fikonträd? Med den här utsikten?
Stranden i Paleopolis. En urtidsödla, förstenad just när den kravlar sig upp ur havet.
De här formationerna kan jag tänka mig till mitt nya stenparti. Undrar vad det skulle kosta i övervikt på flyget?
Mirabilis. Underblomster. Som allra vackrast just nu. Jag tror att man kan få dem att blomma om man sår fröna så tidigt man vågar på våren. Och om det blir en lång och solig sommar.
Och om man placerar dem så att de kan öppna sig i eftermiddagssolen. Röda och gula och lite fräkniga och alla färgkombinationer däremellan. Frön hittade vi i hundratal under krukor och plantor. Mera Medelhav! Mera mirabilis i Töllås trädgård!

Lite konusmentupplysning: Ön heter Andros och ligger i ögruppen Kykladerna. Man flyger till Aten, tar en färja från Rafina-en halvtimme från flygplatsen-och Andros är första stoppet efter ca 2 timmar. Lokalbuss till Batsi 20 minuter. Vi bodde på Bella Vista, mitt i byn, vid stranden, i en ypperlig välutrustad studio med stor terrass mot havet för 35 euro per natt. Han hyr också ut hela vintern till reducerat pris....

Trädgårdsfanatikern på semester. Krönika 6

2010-09-29T11:35:00.005+02:00

(Oj, det blev fel bild. Det här var också trevligt, men det föreställer inte trädgårdsfanatikern själv utan en annan familjemedlem. Han samlar också frön men vill nog inte kalla sig fanatiker)

Hej alla! Jag ska snart lägga in lite bilder från Grekland, men först kallar plikten: torsdagskrönikan. Sänds i www.sverigesradio.se/vast i programmet Cappuccino efter 10:30-nyheterna (som också presenteras av Tant Grön idag förresten).

Här är texten:

Vi trädgårdsfanatiker, vi har en del skumma saker för oss när vi är på semester. Vi badar och äter och dricker och åker på utflykter som alla andra. Vi sitter också på hotellterrasser och tittar ut över havet med ett glas kallt vitt vin på kvällarna. Precis som alla andra. Vi har också kamera och vatten och badgrejer med oss när vi ger oss ut, precis som alla andra.

Men det finns en sak som skiljer oss från den normala semesterfiraren, nämligen den lilla plastpåsen som alltid ligger i varje sann trädgårdsfanatikers väska. Och blicken , blicken som söker av omgivningen efter växter och frön och kottar, som är möjliga att stoppa ner i den där plastpåsen och ta hem.

Man är Ready for action.

Man sätter på sig sina starkaste glasögon och letar frön. Man kollar så att ingen är inom synhåll, och så smyger man runt och skär av översta toppen på särskilt praktfulla buskar och krukväxter. Man samlar frön och sticklingar och lökar och kottar och små övermogna och förtorkade frukter och lägger, snyggt sorterat, i små plastpåsar, som man packar ner i bagaget och tar med sig hem.

Och man inbillar sig saker. Man inbillar sig att precis sådär kommer det att se ut hemma, precis såna där praktfullt blommande buskar och krukor kommer man att få bara man sköter sina frön och sticklingar ordentligt.

Det är förstås en illusion. Det finns en bister sanning som man gärna väljer att bortse ifrån när man är på solsemester vid Medelhavet, och den sanningen heter klimat. Eller på trädgårdsspråk:odlingszon.

I Sverige finns det åtta odlingszoner-från zon 8 strax under fjällregionen till , zon 1, längs Skånekusten. I Grekland finns det en, den subtropiska zonen. Den har dessvärre inget som helst att göra med våra svenska odlingszoner.

Tant Gröns trädgård ligger hur mycket man än skulle vilja ändra på det, i kalla Norden, i zon 2. Vissa delar av den, där det blåser kallast om vintern, kryper nog över i zon 3. Det är helt okej jämfört med hur många andra har det i Sverige. Jag kan odla de flesta svenska fruktträd, jag kan odla rosor och blommande buskar, och med lite hjälp av växthus och annat trixande brukar det också bli både tomater och gurkor.

Men man vill ju så mycket mer! Man blir ju så avundsjuk! Man VILL ju verkligen ha ett subtropiskt klimat! Varför kan inte jag odla citroner och fikon och mullbär och granatäpplen och sån där bougainvillea som kastar sig vilt och vackert över vita Medelhavsmurar? Det skulle bli så SNYGGT i min trädgård också!

Och det är ju där som trädgårdsfanatikern på semester kommer in.... Under min greklandsvecka har jag nu samlat ihop skott från en oidentifierad överdådigt rödblommande buske, några pelargonsticklingar, ett gäng frön av gula och orange underblomster, ett par ekollon från en Medelhavsek som inte alls ser ut som en ek utan har åretgruntgröna blad, och så dyrgripen, en lök från en supertjusig vitblommande lilja som växte i stora ruggar på stranden, direkt i sanden. Och ett gammalt skrumpet fikon, nerfallet ur ett träd.

Allt detta har jag nu släpat hem. Nu ska sticklingar sättas i vatten och senare i jord, frön och ekollon ska sorteras och läggas i små påsar och planteras till våren. Nu ska alla odlingszoner glömmas bort och nästa sommar, då ska jag minsann ha en sån där prunkande Medelhavsträdgård, Hemma hos mig. I Sverige. I odlingszon 2. Härligt, eller hur?

Trädgårdskrönika nummer 5

2010-09-24T20:38:00.005+02:00

Jag har tre anställda i min trädgård. De heter Tofslan, Vifslan och Frans. De är lite olika , men de tjänar lika mycket, eftersom jag tillämpar ett ganska ålderdomligt lönesystem: principen är att alla anställda har samma lön och samma arbetsvillkor: Fri mat, fri logi, och frihet att bestämma sina egna arbetstider.

Det där med lön efter prestation och sånt modernt, det har jag hoppat över. Utvecklingssamtalen brukar vi också hoppa över. Det blir enklast så. De skulle ändå inte bry sig så mycket.

Annars är det en av dem som utmärker sig i jobbet. Tofslan är den i särklass mest högpresterande. Vifslan gör en och annan punktinsats, och Frans, han är ärligt talat ganska lat. Det finns till och med dagar som som han inte ens dyker upp på sin arbetsplats.

Tofslan och Vifslan är systrar, två medelålders och socialt kompetenta kattdamer. Frans är en okastrerad hankatt. Han kan vara charmig ibland, visst, men oftast är han en riktig odåga och kräver mer än han har gjort sig förtjänt av. Och deras arbetsuppgifter, de går i första hand ut på att fånga och oskadliggöra de sorkar som härjar och förstör i rabatter och grönsaksland.

Ibland missuppfattar Tofslan det hela och oskadliggör även nyttiga djur som fåglar och till och med vissa större insekter-hon har en grym jaktinstinkt-men i första hand är det som sagt jakten på sorkar som är deras huvuduppgift.

Mina trädgårdsanställda har en hel del att göra. Trädgården gränsar nämligen till ett litet dike och en åker, som verkar vara rena uppfostringsanstalten för vattensork. I 23 år har vi försökt anlägga och underhålla en syrenhäck som avgränsning mot åkern, men rätt vad det är så vissnar bladen på någon planta mitt i häcken, och då vet man vad klockan är slagen. Sorken har hittat dit och gnagt i sig rötterna, och så uppstår det ett förargligt hål i syrenhäcken.

Men sorkar är de bra på att fånga. De är också väldigt stolta över sina insatser, och släpar gärna in sina byten genom kattluckan för att visa hur duktiga de är-det kan se rätt komiskt ut när en lagom stor katt försöker baxa in en tre decimeter lång och rätt så fet död sork genom en liten lucka i dörren.

Våra trädgårdsarbetare jobbar också rätt mycket obekväm arbetstid, det får man ju erkänna. Ibland vaknar man mitt inatten av ett knastrande och krasande ljud från golvet i sovrummet och då vet man att här pågår en nattlig måltid. Det är bara att försöka somna om och vara på det klara med att man får trampa försiktigt på sovrumsgolvet när man vaknar nästa gång. Där finns med all säkerhet en del mer eller mindre aptitliga rester.

Det har också hänt att Tofslan varit nära att få sparken. Som den dage när jag kom hem från jobbet på förmiddan och skulle byta till mina hemmakläder. På golvet vid garderoben låg ett hopsnurrat hårband som jag var på väg att plocka upp när hårbandet började slingra sig på ett ytterst obehagligt vis. Katten hade släpat in en huggorm på mitt sovrumsgolv. En liten en, med tydligt sicksackmönster på ryggen. Det var en nära döden-upplevelse, kan jag meddela.

Men i stort sett sköter de sig bra. Man får ta det onda med det goda. Utan dem skulle troligen varenda rabatt vara genomgrävd av sorkgångar och varenda potatis i potatislandet bli sorkmat. Katterna upprätthåller den naturliga balansen och gör i princip skäl för sin lön.

Någon som undrar hur det gick med huggormen? Jo, jag stängde dörren till sovrummet fortare än kvickt, tog ett djupt andetag, ringde maken och berättade att DET LIGGER EN HUGGORM PÅ GOLVET I SOVRUMMET......och sen satte jag på mig gummistövlar och handskar, sopade upp ormen på en sopskyffel och slängde ut den i naturen. Långt långt bort. Sånt är livet på landet.

Vykort

2010-09-22T17:21:00.003+02:00

Hejhej! Det är inte här vi är just nu. Vi fick med datorn men glömde kabeln till kameran, så det här vykortet är från den ö som ligger några sjömil bort. Vi var där för några år sen. Kea heter den. Men det ser ungefär likadant ut här, på Andros. Grekland, förstås. Kykladerna.

Blått glasklart Medelhav, torra berg, vidunderliga utsikter och dofter vart man går. Och det gör man. Går, alltså. Eller simmar.

Idag blåser det våldsamt, det var flera meter höga vågor på havet när vi åkte med färjan från Rafina till Andros imorse.

Och jag hittade fantastiskt vackra strandliljor i sanden när vi badade förut. Dem ska jag visa när jag är hemma och kan tanka in bilder igen.

Kom gärna hit, Andros behöver fler turister!

Valdag

2010-09-19T12:43:00.002+02:00

Tant Grön plockar röda äpplen i en blå balja. Dags att bekänna färg!

Frukta icke giftiga växter! Trädgårdskrönika 4

2010-09-15T15:03:00.004+02:00

Hej hopp, här kommer texten till min torsdagskrönika! Som vanligt kan du höra den i Cappuccino i SR Väst P4, på förmiddagen strax efter halv elva.

så här blev den:
Nu ska jag prata om giftiga växter. Du som tycker att giftiga växter är farliga, och vill fortsätta tycka det, du kan sluta lyssna nu, för det här är ett försvarstal för giftiga växter.

Jag vill hävda att giftiga växter, dom är visserligen giftiga, men de är inte farliga. De ligger inte och lurar i rabatten och kastar sig över dig när du går förbi. Det är inga aggressiva lömska typer som tränger sig på och har ihjäl oskyldiga och försvarslösa människor.

Jag vill till och med hävda att giftiga växter är de som har gjort mest nytta för mänskligheten genom alla tider. Våra bästa läkeväxter är ofta giftiga i fel doser. Tänk så många liv som har räddats av örtmediciner, många hundra år innan vi började framställa medicin på kemisk väg. Och de allra flesta av dessa örter, de tillhör faktiskt kategorin giftiga växter. Fingerborgsblomma, stormhatt, rölleka, malört och så vidare och så vidare.

Men om du, som sagt, vill fortsätta vara rädd för giftiga växter så kan du börja med att vara rädd för potatis. Det är ju en av de allra vanligaste giftväxter som vi odlar i våra trädgårdar.

Samtliga ovanjordiska delar av potatisen är nämligen giftiga. Precis som sina övriga släktingar i familjen, bland annat tomat och aubergine, så finns giftet solanin i alla potatisplantans gröna delar. Och solanin, det är inte att leka med: det är ett gift som påverkar mage och tarmar, det kan orsaka illamående och dessutom kan det ge hallucinationer. Förr i tiden användes solanin för att behandla epilepsi, och i höga doser kan det vara dödligt. Läskigt, eller hur?

Och det är inget ljug, det är helt sant. Ändå är vi ju inte så värst rädda för potatis, hur det nu kan komma sig... Jo, men det är klart, det är ju knölarna vi äter, det skulle inte falla oss in att knapra i oss av blasten. Eller hur? Knölarna är ju inte det minsta giftiga. Det krävs förstås att man får i sig ganska mycket potatisblast för att bli sjuk, och innan dess har man nog slutat knapra, för potatisblast är ju ingen större delikatess. Men säger man att potatisplantan är giftig, då brukar folk bli väldigt förvånade.

Och precis så är det med de allra flesta giftiga växter. Man måste tugga i sig ganska mycket för att bli sjuk. Ändå är det ytterst ytterst sällsynt att barn till exempel verkligen blir förgiftade av växter, trots att småbarn faktiskt stoppar i sig ett och annat som inte vuxna skulle äta. Statistiken säger också att det var mer än trettio år sedan det förekom någon växtförgiftning med dödlig utgång.

Och det finns massor av växter som jag inte tycker man ska avstå ifrån bara för att de har fått en giftstämpel

Den vackra digitalisen, eller fingerborgsblomman-giftig. Stormhatt, en högrest blåblommande gammal klassisk torpväxt-jättegiftig. Änglatrumpet med sina enorma doftande klockblommor-jättegiftig. Ricin, en praktfull planta som är vanlig i offentliga planteringar-hemskt giftig. Julros, tobak, liguster, murgröna och så vidare och så vidare. Giftiga allihop. Men måste vi därför kasta ut alla dessa växter ur våra trädgårdar?

Nej, det är klart vi inte ska. Det är klart att vi ska fortsätta odla fingerborgsblommor och änglatrumpeter. Och potatis med för den delen. Vi har väl vett i skallen, eller hur? Varför skulle vi ÄTA fingerborgsblommor eller potatisblast?

Jag har fött upp en hel drös barn i min trädgård som är full av giftiga växter, och de har alla överlevt sin barndom. Inte en enda har någonsin ätit någon olämplig växtdel, såvitt jag vet. Oansvarigt? Ja kanske det. Men jag är fullständgit övertygad om att det finns betydligt farligare saker i världen än växter.

Dahliorna vs. sniglarna: 20-5

2010-09-14T16:10:00.008+02:00

Nu kan vi konstatera: det blev en del dahlior trots allt i år. Dock ej utan viss ansträngning. I maj hade jag tjugo blytunga krukor med rejäla dahliaplantor färdiga att sätta ut i rabatterna. Strategin var då att försöka få dem så kraftiga som möjligt för att inte sniglarna skulle glufsa i sig alltihop på en gång. Det lyckades någorlunda.

De höga röda som jag ärvt från min lilla svärmor Sonja har försvarat sig duktigt i rabatten ut mot grannens åker. Jag har också hjälpt till lite, får jag väl tillägga i alla blygsamhet...
Här är en som inte lyckades lika bra. Den satte jag i de stora mellanrum som uppstod efter nerfrusna och stendöda New Dawn-rosor, mot staketet i örtagården. Av sex plantor var det fem som blev snigelmat och slutade som dahliaskelett. Där står också en pytteliten och tapper kärleksört som försöker trösta trots att den själv har stora snigelhål i bladen...
Den här fick fortsätta bo i kruka. Men trots att jag höll koll på den så blev de första blomskotten halshuggna av sniglar, så den har inte börjat blomma förrän alldeles nyss. Fleurel heter den, och blommorna är stora som barnhuvuden. Men bladen är svårt angripna, så hela plantan ser dessvärre lite ruffig ut.

Tack, Annika, för inspirationen till detta inlägg! Jag såg att du hade gett upp och börjat odla zinnior istället. Jag ska nog också fundera på den saken. Kunde bli ett bra komplement i alla fall.

Stulna blommor

2010-09-11T21:35:00.003+02:00

Jag hoppas Vägverket ( ursäkta:Trafikverket!) förlåter mig. Men de här plantorna har jag haft ögonen på ända sedan de började pryda vägkanterna i maj med sina rosalila blommor. Kilometer efter kilometer med blommande trift har lyst upp min väg hela sommaren, till och från jobbet. Alldeles intill asfaltkanten, i det grova gruset, har den slagit sig ner. Och jag har smitt lömska planer.
Idag slog jag till.
Utrustad med en rejäl korg och en vass planteringsspade smög jag iväg och grävde upp nitton utblommade små rosetter med trift. Alldeles intill vägbanan. Jag tror inte att någon kommer att sakna dem. Ett antal gulkämpar (plantago maritima tror jag att de heter) kom också med av bara farten. De växer ungefär likadant och är snygga, de också.
Och här är min egen lilla vägkant, på uppfarten intill huset. Denna avdelning kom till i samband med det stora avloppstabberaset i slutet av juni. Här grävde vi bort sju ledsna rhododendronbuskar(de växer nu i en skogskant och ser mycket mycket gladare ut), en massa vintergröna och mängder av läskig jord som blivit förorenad av ett läckande köksavlopp.

I botten ligger markduk, ovanpå det ett lager singel och översta lagret är fint grus. Inte en gnutta jord, alltså.

Här har jag tänkt mig att triften ska få växa och frodas. Och kämparna. Klarar de gruset i vägkanten så borde de kunna trivas här också. Några tuvor med styvmorsviol ska också planteras in här, för att fortsätta med temat Bohusläns flora. Kaprifol växer mot väggen.

Och nu vill jag ha fler förslag! Vad skulle trivas i min grusplantering?

Krönika nummer 3

2010-09-05T20:39:00.007+02:00

Hejhopp, här kommer texten till Tant Gröns radiokrönika i Cappuccino i SR Väst igår! Mycket text blir det...för ämnet är ju i stort sett outtömligt. Radioinslaget finns här om du inte orkar läsa. Länk till Cappuccino finns på sidan!

Det är lika bra att avverka ämnet med en gång, så är det gjort. Det som ingen trädgårdsmänniska kan undvika, som man drömmer mardrömmar om och vaknar kallsvettig på nätterna, och som väcker ens allra värsta och lägsta instinkter. Som gör att fridsamma farbröder och små milda tanter kan få något mordiskt i blicken och börja prata om förintelsevapen och dödliga gifter.

Ämnet är sniglar. Såna där där bruna och vedervärdigt slemmiga., mördarsniglar, eller spanska skogssniglar som det så oskyldigt heter. Och jag lovar, jag ska inte ta upp ämnet igen, inte den här säsongen. Kanske.

Det dröjde faktiskt ganska länge innan jag drabbades själv. I alla fall i min egen trädgård. I Skåne, där vi har ett släkthus med trädgård, kom invasionen för ungefär tio år sen, så jag var lite förberedd när mördarsniglarna slog till med full kraft hemma.

Jag visste till exempel att det inte var lönt att plantera en kruka med penseer på våren och tro att den skulle få vara ifred. Jag visste också att sniglarna var framfusiga typer som gärna krälade in under trösklar och in under stövlar och skor i farstun. Det hände till och med en gång att vi hittade en brun äcklig snigel bakom smörasken i kylskåpet. Det är bara mördarsniglar som beter sig så.

en liten parentes:

Jag måste erkänna en sak. Vi har med vett och vilja planterat in sniglar i vår trädgård. Inte mördarsniglar för allt i världen, nej för guds skull, det handlar om vinbergssnäckor. Ni vet dom där med jättestora hus, såna som man hittar i slottsparker och andra trevliga platser och som dessutom tillagas och serveras på franska restauranger, gratinerade med vitlökssmör.

Inte för att jag någonsin har tänkt att göra det, men i alla fall. Då, för över tjugo år sen, när vi hittade några såna snäckor i en park i Skåne och tog hem, tyckte vi att dom var ganska charmiga. Med några vinbergssnäckor som dekoration skulle vi hämta hem liten touch av slottspark eller så...jag vet inte, jag har glömt hur vi tänkte.

De första åren var det nog bara en handfull snäckor som överlevde vintrarna och vi betraktade dom nästan som familjemedlemmar.

Nu har familjen vuxit, om man säger så. Och det är en matglad familj. På försommaren brukar jag samla ihop så många jag hittar, det blir ett par hinkar fulla, och köra iväg till någon mycket avsides belägen skog och be dem söka sig nya hem. Sprida ut släkten liksom.

Men vid den här tiden på året är de minst lika många i trädgården igen. Jag ska inte baktala dom, dom är inte lika vedervärdiga som mördarsniglarna, men dom är väldigt sugna på squash och pumpor till exempel, och dom älskar margueriter och petunior. Och även dom är ganska sällskapliga- i somras hittade jag en vinbergssnäcka som hade krupit in genom ett öppet fönster och slagit sig ner högt uppe i en gardin.

Och väldigt länge valde jag att tro på ett rykte som cirkulerade på trädgårdsbloggar som sa att om man har vinbergssnäckor, så slipper man mördarsniglar, och det verkade ju stämma: alla andra klagade påmördarsniglar, men vi klarade oss..... men nu kan vi slå fast en gång för alla att ryktet är inte sant. Vi har vinbergssnäckor OCH mördarsniglar. Sen i våras är vi nämligen invaderade, under belägring.

Ett litet räkneexempel:

En enda snigel ska ge upphov till 400 nya under en säsong.

När vi började plocka i våras kunde vi få ihop 250 sniglar på en enda liten kvällsrunda. Vad är då 250 gånger 400? Hundratusen, eller hur? En enda plockrunda, och jag hade befriat trädgården från hundratusen blivande sniglar? Och hur många har jag då INTE plockat upp? Visst blir man svimfärdig?

Min reaktion gått från kamplust och mordlystnad till en sorts uppgiven rutin. Det är bara att inse fakta. Jag kan inte längre odla sallad eller morötter eller dill i grönsakslandet. Jag kan inte sätta ner dahliaknölar i jorden och tro att det ska bli blommor där. Jag kan inte ha tagetes och petunior och penseer och prästkragar i rabatterna. Det är bara att försöka hitta en metod att stå ut, och odla det som blir över.

Och jag har en överlevnadsstrategi. Jag väljer att tro på ryktet som säger att mördarsniglarna är på väg att avta. Invasionen är över, de har erövrat sin mark, sniglarna har segrat och armeerna är på väg bort.

Det kanske bara är en önskedröm, men jag väljer att tro på det. Så kan jag beställa nya fröer nästa vår igen.

Vem tar vem?

2010-09-05T20:05:00.004+02:00

Frågan är vem som vinner i längden. För den dag man slutar riva runt bland rötterna i denna plantering så är det en av dessa två plantor som kommer att ta över. Och det är inte svårt att gissa vilken.
Vi har planterat en vindruva här, vid portalen in mot vinbärsbuskarna. Den kallades för baltisk staketdruva när vi fick den i present för åtta år sedan, och den växer som bara den. Vi hade visioner av grova vinstockar och klasar med druvor som hänger ner ovanför huvudet precis som på de solstekta terrasserna på grekiska öar där man sitter och dricker ett glas kall retsina och blickar ut över det blåa havet.

Varje år får den massor av klasar med små gröna druvor som i bästa fall hinner mogna. Då är de jättesöta och jättegoda. Och vi får nog vara nöjda med det, absolut. Förra året blev det så många att de till och med fick äran av att vara med i den töllåsiska vinbärssaften. Vem vet, det kanske till och med kan bli en omgång vin så småningom.
Men här gäller det att se upp. Innan vinstocken kom på plats så växte här nämligen humle. Vi grävde förstås bort den innan vinet planterades. Men humlen är en lömsk rackare. Den ligger och lurar under jorden och först när alla andra växter har kommit igång så börjar den skjuta upp sina långa rankor. Och då är det oftast för sent att ta bort den utan att göra åverkan på sånt man vill ha kvar. Vin, till exempel. Och inte hjälper det att det är ganska svårt att se skillnad på humlens blad och vinbladen.

I år lyckades humlen ganska väl. Det är ungefär lika mycket humle som vin i planteringen. Men om man lämnade alltihop åt sitt öde skulle det nog inte bli så många vinklasar kvar. Men okej, humle är vackert det också. Och man kan ju alltid gå en kurs och lära sig brygga öl istället.

September

2010-09-01T21:17:00.002+02:00

Härom morgonen var det fyra plusgrader när jag skulle klä mig för att åka till jobbet. Det blev trenchcoat och ylleschal, kläder som jag fick leta fram igen från skåp och lådor efter en sommar med snällare temperaturer.

Så skönt då att det finns trevliga perenner som just har börjat blomma, som verkar ha hoppet kvar om att de närmaste veckorna ska bli varma och soliga. Sköldpaddsörten är den stabila och pålitliga stöttepelaren i min söderrabatt just nu, när purpurklätt och gurkört har vissnat ner och lavendeln inte ser så kul ut längre.

Lätt att dela är den, och den verkar gilla läget var man än planterar den, i sol eller skugga, fukt eller torka. Dessutom är den trevlig att ta in och sätta i vas.

Imorgon sänds veckans upplaga av min trädgårdskrönika, i Cappuccino, SR Väst i P4! Man kan förstås lyssna i direktsändning- jag tror den ska gå mellan halv elva och elva, men programledarna har lovat att lägga ut den så man kan lyssna i efterhand också. Den handlar om squash och är släkt med det förra blogginlägget.

Hmmmm, vad gör jag av det här då?

2010-08-29T18:00:00.005+02:00

Stekt squash, svampfylld squash, squash-och-lök- och-tomat-och-paprikaröra, squash-och-fetaostbiffar, squashostkaka, squashomelett.....visst, det finns massor av trevliga recept på squash.
Men det finns också gränser för hur mycket squash ett hushåll på två personer kan äta.
Tänkte nog inte på det när jag planterade squashen i våras. Inte den här gången heller.

Fem squashplantor, av sorten Diamant (gudskelov en buskvariant och inte en rankande sort) satte jag i jorden. Förra året fick jag ingen squash alls, och inte förrförra året heller. Sniglarna åt upp allt. Så nu tog jag i lite mer, och placerade dessutom squashodlingen nära huset och alldeles utanför ett fönster för att kunna bevaka den ordentligt.

Jag väntade rätt så länge med att plantera ut dem, för att de inte skulle bli uppätna med en gång, men sniglarna gick förstås omedelbart till attack. Bloggkamraten och grannen Henrick tipsade om att lägga ut kaffesump runt odlingen, och det funkade, tillsammans med ett ständigt plockande av sniglar förstås. Så i år blev det squash.

Just nu är produktionen helt måttlös. Bilden föreställer veckans skörd. Förra söndagen blev det lika mycket, liksom veckan innan.Hur bär dom sig åt, hur kan det bara bli så mycket? Näringen i jorden måste vara slut för länge sen, ändå fortsätter plantorna att producera extremt många extremt snabbväxande squashar. Det är ett av de mysterier som trädgårdsvärlden är full av.

Jag bär korg efter korg till jobbet och mina snälla arbetskamrater tackar och tar emot och ser glada ut, men i fredags när jag gick hem låg det en stor och krokig squash kvar på bordet i fikarummet. Imorgon blir det en ny omgång . Jag får väl böna och be dem att förbarma sig. Och kanske dra slutsatsen att jag ska nöja mig med tre plantor nästa år. Påminn mig gärna!

Fullsmockat

2010-08-24T15:46:00.003+02:00

Man borde nog gallra lite. Eller det kanske är för sent? I vilket fall som helst så är det så tjockt med äpplen på vårt enda riktiga äppelträd i år, så jag har aldrig sett maken.

De där älgarna som jag pratade om i våras, de har ännu inte upptäckt vilka skatter som finns i vår trädgård. Det ligger säkert redan hundrafemtio äpplen i timjanmattan under trädet.

Katja heter sorten, äpplena är tunnskaliga och blir lite "feta"i skalet när de är mogna. Sötsyrlig smak. Helt ljuvliga att både knapra på, och använda till mos och äppeldricka och efterrätter.

Hej igen förresten, det var visst ett tag sen sist! Men nu är det slut på semestrar och familjesammankomster, och märkligt nog så blev det plötsligt mer tid för både trädgård och bloggeri.

Och på torsdag ska jag göra min första trädgårdskrönika i radio. Svårare än jag trodde faktiskt, men det ska bli jättekul!

Premiär!

2010-08-22T13:14:00.014+02:00

den första av mina radiokrönikor...

...sänds idag i SR Väst, i P4, torsdag den 26 augusti. Programmet heter Cappuccino, det går mellan 9 och 11, -ett utmärkt program för övrigt, med Cecilia Läckberg Blom och Lilian Porshede som programledare- och mina krönikor kan höras någon gång under den sista halvtimmen. Från och med nu och sen varje torsdag under hösten. De går också att höra på nätet, på Cappuccinos sida.

Här är texten, för den som hellre vill läsa:

"Det är nog närmast att betrakta som en sjukdom. En sorts mentalt sjukdomstillstånd som långsamt och smygande tar befälet över alla sinnen när de första vårfåglarna börjar kvittra och det inte längre är mörkt när man kommer hem från jobbet.

Vi kan kalla den för trädgårdspsykos, den släpper i alla fall inte sitt grepp förrän säsongen är så definitivt slut att man inte ens kan köra ner ett spett i jorden längre.

Det är ungefär som med vissa fotbollsgalningar som vi känner, de som har huvuden fulla av snygga mål och chanser inför nästa match, som de ständigt står och snackar om i små grupper i fikarum och korridorer.

Det finns bara en sak i huvudet när man inte TVINGAS att ägna sig åt något annat. Från det att tjälen släpper tills den går ner i jorden igen.

Fast när man tänker efter så kan faktiskt den här sortens galenskap börja långt innan tjälen släpper. Om man anstränger sig lite så går det utmärkt att börja planera redan i januari faktiskt. Visst behöver jag fröer i år som kräver extra lång tid på sig för att gro? Sådana som man bara måste så inomhus medan snön ligger tjock.

Och jag kanske ska försöka mig på någon ny exotisk grönsak? Eller plantera ett fruktträd-det kräver planering. Mullbär, det har jag ju alltid längtat efter. Eller valnöt...undrar om det klarar sig i zon 2? Hur stort kan det bli ? Var har jag plats? Bäst att göra en liten skiss. Och visst måste jag göra om en rabatt, eller gräva en helt ny, full av pioner kanske, å så fint.... Ja, då får man ju börja skissa i god tid på färger och höjder och blomningstid och sådana oerhört viktiga ting som man kan ligga vaken om nätterna och grubbla på.

Ja, så har man då triggat igång trädgårdsgalenskapen.

Ett annat jättebra sätt är en liten tur till England, en billig flygbiljett i värsta februarikylan. Där har våren redan börjat och man kan liksom få en försmak på det som väntar. Lukta lite på påskliljor och kamelior som står i full blom.

På andra sidan Nordsjön pågår för övrigt en sorts trädgårdsodlandets Premier League året runt, för att tala fotbollsspråk.

Ja, och sedan slår det då till med full kraft i mars, när man börjar hitta snödroppar och krokus och de första tulpanbladen, alldeles på riktigt, hemma i trädgården.

April är ett enda långt race för att hinna städa och rensa, och hålla koll på alla frösådder som gror i burkar och lådor inomhus. Skynda, skynda hem från jobbet för att vattna tomatplantor och kanske försöka hinna med att gräva den där rabatten som man planerade i vintras.

Maj- om möjligt ännu värre. Nog vill man bara sitta som tjuren Ferdinand och lyssna på fåglarnas kvitter och lukta på sina blommor under en korkek, men när skulle man hinna med det när gräs och ogräs växer en över huvudet?

Man får påminna sig om att titta upp ibland på den överdådigt blommande magnolian som liksom får blomma där alldeles för sig själv. Själv sitter man med näsan mot marken, böjd över rensjärnet och försöker lösgöra kvickroten från den spirande rosenbuskens intrikata rotsystem.

Och så fortsätter det, sommaren igenom.

Inte hann man med allt det som man drömde om i våras. Det blev inget av den där nya söderrabatten, istället blev det en uppgrävd gräsmatta och ett nytt avloppssystem, som en liten trädgårdsöverraskning, bara så där.

Men det gör faktiskt inte ett dugg. Även om man ägnar en stor del av den vakna tiden åt att drömma om precis hur fantastiskt vacker planteringen kommer att se ut när den är färdig, så är det ju inte så himla viktigt med det färdiga resultatet, när man tänker närmare på saken.

Jag vill ju inte ha en färdig trädgård, prydlig och välansad och med var sak på sin plats, Nej fy vad tråkigt, vad skulle jag syssla med då? Det är ju planerna och projekten som är det roliga.

Och nästa år, då ska jag ha en ny söderrabatt. Med pioner och rosor och nävor och kanske, kanske ett litet mullbärsträd? Jag hinner nog börja gräva redan nu till helgen... "

Ett snabbt livstecken bara ...

2010-07-27T18:40:00.003+02:00

...mitt uppe i Internationella Töllåsveckan.
Alla barn och barnbarn är på plats hos oss den här veckan. De har kommit från England, Stockholm, Visby, Spanien och Kalifornien- vi är femton i hushållet och har hur kul som helst, men det blir liksom inte så mycket tid vid datorn.

Men jag lovade ju tala om hur det går för dahliorna- och här är den första blomman, hurra! Strategin lyckades, och vi tycker nog att vi kan se det som en, i alla fall tillfällig, seger över sniglarna.

Söndagsutflykt

2010-07-20T17:14:00.009+02:00

Som Orustbo är man väl närmast att betrakta som landsförrädare om man påstår att Tjörn har något att komma med. Okej då, jag får ta den smällen.
I flera år har vi tänkt att i sommar, då ska vi verkligen göra en utflykt till Pilane gravfält, men det har inte blivit av förrän nu.

Sedan fyra år tillbaka förvandlas området varje sommar till en skulpturpark.
Själva fornlämningplatsen är en sevärdhet i sig, ett underbart ställe för en picknick i ett typiskt bohuslänskt landskap med omväxlande fårbetade marker och små bergknallar. Och så lämningar från stenåldern och järnåldern i form av domarringar och resta stenar.

I år är det åtta konstnärer från olika länder som fått sätta sina avtryck i landskapet. Och det är hur lyckat som helst.

Flickan som står och gråter mot en gammal ek är gjord av den brittiska konstnären Laura Ford, och hon- flickan alltså- har sällskap av flera lika förtvivlade och olyckliga kamrater. Man vill gå fram och trösta, men får inse att det hjälper nog inte. Flickorna kommer att stå där och gråta hela sommaren.

-Gaska upp dig, hörru, res på huvudet och titta ut över det vackra landskapet!
Här sitter en figur i gjutjärn, alldeles ensam på en sten. Fast det är sälla som han eller hon verkligen är ensam. De allra flesta besökare kan inte låta bli att sätta sig på klippan intill och inleda ett samtal.

Och runt omkring finns fler liknande figurer, hälften i gjutjärn, hälften i aluminium.

De sitter, står och ligger i landskapet som om de alltid funnits där, och barn kan klättra och klänga på dem utan att någon museitjänsteman med skylt på kavajen kommer fram och tillrättavisar. "Borders" heter den här installationen, och konstnären är isländsk: Steinunn Thorarinsdottir.

Svenske Jonas Holmqvist har gjort den här grejen i gjutjärn. Han kallar den för "Tratt"; jag tycker den ser ut som om en elefant hade lämnat efter sig yttersta delen av sin snabel och lufsat därifrån.
I bakgrunden en kub som heter "Svart konstruktion" av samma konstnär.
Överallt fåren som går och betar. Ibland får de näringstillskott i form av överblivna korvsmörgåsar och andra picknickrester.
Och har man inte med sig en egen picknickkorg så finns det ett gårdskafé i närheten.

Fantastiskt bra jobbat av de entusiaster som skapat detta härliga utflyktsmål och dessutom fått med sig riksantikvarieämbete, länsstyrelse, markägare och grannar och alla andra som skulle kunna tänkas protestera mot dylika nyskapande idéer.

Hit åker vi definitivt fler gånger i sommar med barn och barnbarn och andra sommargäster. Ända till början av oktober finns konstverken kvar på platsen.
Och sen är det så himla bra ordnat att just denna söndag så pågår tidningen Lands arrangemang Öppen trädgård. Så det är bara att svänga in till Alen trädgård, som ligger längs vägen hem, för att få lite ny inspiration hos Monica och Göran.

Rosor, klematis, liljor, dagliljor, fuchsior och allsköns perenner står i full blom. Och jag kan konstatera att den sidenpion som jag blev så svårt förälskad i när jag hälsade på förra gången, i maj, den är nästan lika snygg fortfarande fast den blommat över för länge sen...

Det är väldigt vackert med ringlande grusgångar. Och mycket inspirerande. I spåren av grävskopans framfart håller vi - dvs maken-på att göra om en liten berså som sett sina bästa dagar, och där ska det skapas med grus och sten. Men den här utsikten lär vi inte kunna åstadkomma hur vi än bär oss åt.

Till sist en annan landskapskonstruktion. En bäckfåra av kullersten, gjord för att läka en mindre naturkatastrof: en översvämning, ett plötsligt vattenfall som drog med sig stora delar av Alen trädgård för några år sedan. Det blev ett snyggt sätt att få till en egen liten bäckravin. Och en superb plats för många, många hostor.

Jul(i)stämning

2010-07-15T17:18:00.004+02:00

Besynnerliga ting sker i det fördolda.

Jag kan inte förmå mig till att kasta utblommade amaryllislökar. Fast jag vet att de inte gärna blommar om, i alla fall inte vid jultid, och absolut inte om man inte sköter om dem på rätt sätt. Så jag förbarmar mig över dem, och flyttar upp dem en våning, och placerar krukorna i ett gästrum på andra våningen där jag slipper se dem.

I våras var jag däruppe och städade lite, knipsade av lite torra blad och såg att lökarna i alla fall inte var döda, så jag gav dem en skvätt vatten.

Idag öppnar jag dörren igen, och vad skådar mitt norra öga? Jo en perfekt blommande, djupröd amaryllis med fyra utslagna klockor.

En sådan skönhet kan man ju inte bara lämna att blomma för sig själv sådär i ett övergivet gästrum, så jag flyttar ner den till sovrummet, där den får vistas bland de andra krukväxterna.
Men håll med om att det ser lite egendomligt ut med en julröd amaryllis i sällskap med blommande pelargoner och petunior...

God juli!

Det gick!

2010-07-07T21:34:00.004+02:00

Kolla så fint han grävde, vår förträfflige granne Emil, när han skulle lägga ner avloppsledningen mitt i gräsmattan! Inte ett hår kröktes på pionernas ädla huvuden. Som belöning för den svåra nervpress de har utsatts för ska de få sällskap. Fler pioner ska planteras!
Lite hoplappande av gräsmattan bara, så är trädgården som ny igen. Och en del mossa blev vi av med på köpet.
Och här står Herr Übersturmbahnführer, övervakaren av det underjordiska reningsverket, eller möjligen det överjordiska underverket. Det som ska göra den stora skillnaden i hushållets avloppsstatus, som ärligt talat har varit lite halvskröplig.

Vi kallar honom Emil och hälsar artigt på honom när vi kommer hem ifrån jobbet. Han är nämligen den första man möter i trädgården numera, med sin lilla muntra gröna lampa på huvudet.

Jag funderar på att måla ögon, näsa och mun på honom och sätta på en hatt. Men jag är mottaglig för fler idéer.

Pionparad och mystisk lucka

2010-06-30T21:31:00.013+02:00

Nu är stora pionshowen igång. Jag tror aldrig att den har varit så storslagen förut. Fem pioner, ganska tätt tillsammans, som en gigantisk brudbukett mitt i gräsmattan. OM rabatten klarar sig från den stora avloppsgrävningen, så funderar jag på att bygga ut den ytterligare. Den är nästan som en parad med galaklädda filmstjärnor på röda mattan i Cannes eller Hollywood- pioner kan bara inte bli för mycket.
Längst till vänster på bilden:Bowl of beauty (den med 72 knoppar).
Festiva Maxima, stora tunga blommor med röda stänk.
Kan det vara denna som heter Peacher? Jag vet alldeles bestämt att jag har köpt en med det namnet, men jag är inte säker på om det är den ...

eller den här. Fast jag tror att detta är Sarah Bernhardt. Eller tvärtom.
Det här är i alla fall den som kallades för röd bondpion när jag köpte den för många år sedan. Det finns många varianter på blommor: från tätt fyllda till nästan helt enkla, på en och samma planta. Den behöver knappt något stöd alls, fast den har massor av stora blommor.

På tillväxt i en kruka står en nyköpt Alexander Fleming, som ska bli starkt rosa. Det är en av de plantor jag har köpt på grund av namnet- efter yngste sonen- så den tänker jag inte tappa bort namnet på.
Och här står hotet mot själva pionrabatten: reningsverket som ska grävas ner i gräsmattan. Med anslutningar från huset, långa diken som ska genomkorsa trädgården.

Fast är det ett reningsverk egentligen? Jag tycker mera den ser ut som den mystiska "luckan" , the hatch, i TV-serien Lost. Den som de strandsatta människorna på den öde ön hittade nergrävd mitt i djungeln, med en massa kommunikationsapparater i. Och vad är det den har på ovansidan? Ser det inte ut som en övervakningskamera? Är det hälsoskyddsnämnden som ska hålla koll på att allt sköts som det ska? Lite spöklikt känns det.

På fredag ska den grävas ner. Som sagt, håll tummarna för mina pioner. Fortsättning följer.

Fler som gillar körvel

2010-06-26T22:03:00.004+02:00

Mitt i örtlandet, mellan körvel, timjan och vinruta, har Vifslan gjort sig en egen plats. Hon kryper så långt hon kan in under de stora skuggande körvelbladen, och där ligger hon gärna och spinner medan vi vistas i den delen av trädgården. Sällskaplig, men inte påträngande.
Det är lite knepigt med katter i trädgården just nu. Nysådda grönsaksland är väldigt frestande att använda som toalett. Inte så kul, så jag försöker hålla dem vattnade och ständigt fuktiga, så inte katterna går dit och krafsar.

Men pionerna däremot verkar trivas ypperligt med att fungera som katt-tillhåll. Den rosa pionen, Bowl of Beauty, var den första jag planterade, så den är över 20 år gammal. Men jag tycker att den fortfarande blir större och större för varje år. Idag räknade jag till 72 knoppar. Och jag tror att en del av detta är katternas förtjänst. De gödslar pionrabatten väl.

Pionerna står lite avigt till, mitt i stekande sol, i ganska torr och mager jord, och som en ö i gräsmattan. Alla barn som vistas i trädgården använder pionrabatten som hopphinder. Snart kommer de att tvångsförflyttas på grund av avloppsgrävning- pionerna alltså, inte barnen- och då har jag tänkt hitta en lite bättre plats för dem. Eller kanske sprida ut dem i fler rabatter. Men de är en fantastisk syn när alla blommar på en gång. Och nu har det börjat!

Dahliastrategi

2010-06-21T22:10:00.006+02:00

Jag vill inte ge upp dahliorna.

Jag fick några knölar av min svärmor i Värmland för nästan 20 år sedan. De är höga, röda och många. Och de ska ge mängder av blommor i juli, augusti och september, så många att man ständigt kan ha stora vaser fyllda med röda dahlior på bordet i vardagsrummet.

Men det är fler än vi som gillar dahlior i denna trädgård. Många fler. Jag skulle nog kunna påstå att de är i majoritet. Maken gjorde ett test i maj, och satte ut några knölar direkt i jorden. Bara för att kolla hur det skulle gå. Det gick förstås inte alls. Jag kollade idag. Varenda liten antydan till grönt skott är omsorgsfullt avgnagt.

Det är naturligtvis sniglar. Mördarsniglar. Glupska, slemmiga, allmänt vedervärdiga och många, många, många. Vi har åkrar på ena sidan trädgården och skog på den andra, så vi har inte en chans att hålla dem borta. De kom i stora skaror förra året, och nu är de dom som regerar.

Strategin går ut på att sätta dahliorna i stora krukor och ge dem ett rejält försprång. Det ska finnas så mycket dahlia i krukan att man ska hinna ha ihjäl snigeln innan den har haft ihjäl plantan, liksom.

Idag var stora dahliaplanteringsdagen. Jag har varit ledig från jobbet och baxat ner nitton dahlior av ovanstående dimension på plats i rabatterna.

Här är en liten del av dagens resultatet. Det slutliga resultatet kräver förmodligen timmar av snigelplockande och -mördande. Men jag hoppas få visa en bild på det rödblomstrande resultatet om några veckor. Upp till kamp! Håll tummarna!

Parisiska parker och bokhandlare

2010-06-17T21:14:00.012+02:00

Den som påstår att Paris inte är en romantisk stad, den måste vara både blind och döv och sakna merparten av våra övriga sinnen. Paris=romantik. Och man måste inte vara ung och nyförälskad, det går så bra att vara medelålders och stabilt gift sedan 20 år.

Kolla bara på rosorna! Det skulle kunna vara lite vulgärt, lite för mycket av det goda - men inte här inte, här är det bara romantiskt. Parken är Jardin de Plantes, Paris´ officiella botaniska trädgård, lekpark, zoo och joggingstråk.Ett naturhistoriskt museum finns också i parken. När vi var där hade stan just drabbats av stora skyfall som förstört en massa växter, men rosorna hade klarat sig bra. Där finns också en mycket innehållsrik örtagård. Och alleér av lönnar och plataner.

Här är en trädgård av den mer storslagna typen. Les Tuileries. Parken som börjar vid Louvren och fortsätter och fortsätter. Den byter namn men i princip så bara fortsätter den spikrakt förbi obelisken vid Place de la Concorde och övergår sedan lika spikrakt i Champs Elysées med sina alleer ända bort till Triumfbågen. Den änden undviker man gärna om man vill fortsätta vara romantisk, där är det ett trafikh-e.
Alltihop är geometriskt exakt, fruktansvärt välplanerat, välklippt och välansat. Inte lika trivsamt som Jardin de Plantes, men visst är det imponerande. Och fullsmockat av turister förstås. En öl i parken kostar 85 spänn. Nästan lika dyrt som i Oslo.

Och se vad vi hittade! En yttepytteliten trädgård mitt i den gigantiska parken. Uppbyggd på en liten plattform av plåt. Komplett med gräsmatta, tusenskönor och en geometrisk plantering i mitten. Och den lilla bokhandeln ligger inrymd, som ett hål i väggen, i den stora terrassmuren som leder upp mot Louvren-delen av parken.
La Musée de la vie Romantique, ja det heter faktiskt så. Museet består av ett författar- och konstnärshem i Montmartre från mitten av 1800-talet. Där bodde bland andra George Sand, hon som är mest berömd numera för att hon levde ihop med Frédéric Chopin under många år.

Själv skrev hon massor av böcker och artiklar och var en tidig förkämpe för kvinnors rättigheter.
Förutom det romantiska 1800-talshemmet hittar man en romantisk rosenträdgård med en liten romantisk teservering i ett orangeri. Och inträdet är gratis.
Och här är det, Shakespeare & Co! Numera finns denna legendariska bokhandel med i turistguiderna, så det är gott om besökare. Inte minst på grund av läget förstås, mitt emot Notre Dame, på vänstra stranden. Rue de Bucherie är gatuadressen.

Kort historik: En amerikansk kvinna vid namn Sylvia Beach öppnade en butik med detta namn på en annan gata i närheten. Den blev ett tillhåll för engelskspråkiga författare och intellektuella som höll till i Paris under 1920- och 30-talen. Till exempel berömdheter som James Joyce, F Scott Fitzgerald, Hemingway, Anais Nin.

Och när engelska och amerikanska förläggare inte vågade ge ut James Joyce´s Ulysses så gjorde Sylvia Beach det istället. Bokhandeln stängdes av nazisterna 1941.

Nuvarande ägaren George Whitman, stor beundrare av Sylvia Beach, öppnade alltså sin bokhandel med samma namn på den nuvarande adressen 10 år senare.
Det är trångt och verkligen packat med böcker, på varenda yta där det kan få plats en bok.

Jo, George Whitman, han är berömd för helt andra saker än Sylvia Beach (som han för övrigt döpte sin dotter efter. Hon heter Sylvia Beach Whitman).
Han låter unga litteraturintresserade människor bo i bokhandeln. Villkoret är att de läser en bok om dagen, och hjälper till i affären.
Min dotter Elin höll till här några månader för tio år sedan.
Då sov hon i den här lilla soffan, på den övre våningen i bokhandeln. Med sina tillhörigheter under huvudkudden, i princip. Hennes kompis bodde på en likadan soffa mittemot. De läste böcker, hjälpte till i bokhandeln, var med och arrangerade poesiuppläsningar och andra litterära evenemang. George Whitman var 86 år och lagade pannkakor åt alla de unga bokläsarna varje söndag.

Officiellt är det hans dotter som har tagit över verksamheten nu, men George hänger med, fast han är 96. Flickan i kassan berättade att det är fortfarande han som har sista ordet när det gäller viktiga angelägenheter.

Och det finns alltså en bok om livet på Shakespeare&Co, skriven av en kanadensisk journalist vid namn Jeremy Mercer. Han var där samtidigt som dottern och hon och kompisen lär vara omnämnda i boken. Den säljs INTE i själva bokhandeln. George Whitman anser inte att den är helt accurate in all the details. Och det är ju han som bestämmer.

En odödlig skönhet

2010-06-11T15:59:00.003+02:00

Töllås Trädgård ber att få presentera: Drottningen själv, denna vecka-Iris "Immortality"!
För ögonblicket är vi så upptagna med att packa och tvätta och packa om och däremellan ägna oss åt påtvingat förvärvsarbete, så vi hinner knappt hälsa på den sköna damen. Bäst att odödliggöra henne här också, så man minns hur hon ser ut.

Dessbättre får hon vara ifred för sniglar, så vi har faktiskt stora chanser att få träffa henne när vi kommer tillbaka.

Förra helgen familjebesök på Gotland, och nu bröllopsdag i Paris. Det var inte meningen från början, men det blev lite tajt mellan utflykterna...

Återkommer med rapport från kastanjealléer och andra parisiska attraktioner! Och Nilla förresten, Shakespeare&Co ingår självklart i planen.

Gotland är fullt av trädgårdar

2010-06-08T21:40:00.012+02:00

Den vackraste av dem alla är nog DBW-s botaniska trädgård i Visby. Grundad, och fortfarande omhändertagen av herrklubben vid namn De Badande Wännerna.
Möjligen lite otidsenligt. Men parken är underbart vacker. Här finns mullbärsträd och gigantiska murgrönor, gamla valnötsträd, gingko, tulpanträd och näsduksträd. Stora gamla magnoliaträd.Och vackra planteringar av örter, perenner och rosor. Lugnt och stilla är det i början av juni. Annat var det i Ulf Lundells roman Jack. Det var här som Jack och hans kompisar rumlade runt och knyckte spikklubba ur örtagården och satte i sig.
Almedalen tillhör fortfarande Visbyborna. Snart är det full cirkus här med invasion av hela det politiska etablissemanget med anhang. Almedalsveckan infaller om ungefär en månad. I år blir det säkert ännu mer uppståndelse eftersom det är valår. Vissa Visbybor tycker det är jättekul, andra lämnar stan.
Men än så länge ligger invånarna på filtar under de blommande päronträden och njuter av försommaren.
En trädgård i mycket mycket litet format hittade vi på kyrkogården på Fårö. Här vilar den store IB med sin sista hustru. Jag antar att det kommer busslaster med turister hit när den säsongen är i full gång, men resten av året är det en riktigt fridfull plats med susande trädkronor, en liten stengärdesgård och utsikt över hav och ängar.
Hela Fårö är fridfullt. Med sina raukar och fossilstränder. Kargt och stenigt är det närmast havet.
Men den här lilla vackra fetbladsväxten kryper omkring överallt på marken.
Tillbaka i Visby igen. Sonen med sambo har just flyttat in i en lägenhet med tillhörande balkong och med utsikt över en egen kolonilott. Bra grej! Den som vill får en plätt att odla. Varje liten fyrkant har ett eget fruktträd mitt på plätten, och sen får man hitta på vad man vill med resten.
En liten Gotlandsorkidé. Jag tror den heter Sankte Pers nycklar. Det finns också en vit variant. Längs vägarna växer det fullt av den, tillsammans med blommande liljekonvaljer eller vanliga ängsblommor.
Vi hann inte med några mer avancerade trädgårdsvisiter den här gången, men det är ju bra att det finns mer att se när vi kommer tillbaka.

Nu blir hon glad

2010-05-31T18:20:00.003+02:00

Massor av äppelblom och perfekt pollineringsväder. Det kan bli gott om äpplen till älgen i år!

Den tionde bilden

2010-05-29T14:55:00.004+02:00

Det är maj 2007. Jag har just köpt min första digitalkamera och vi ska åka till Grekland imorgon. Jag smäller iväg ett antal bilder för att kolla funktionerna på kameran( en kompaktkamera som heter Panasonic Lumix TZ1), och maken skyndar sig att hugga så mycket ved han kan för det väntas bra torkväder medan vi är borta.

Detta är nummer 10. Den bilden hade jag nog inte granskat närmare om jag inte fått en fotoutmaning av Nilla, tack för den!

Det lätt yrselframkallande skjulet är vår ved- och redskapsbod. Bakom den ligger en byggnad som dessvärre inte tillhör vår tomt, men som en gång var gårdens smedja. Därinne finns eldstaden kvar och det ligger gamla redskap på golvet. I vårt hus finns det detaljer som säkerligen är tillverkade i den smedjan en gång i tiden: dörrbeslag och gångjärn och nyckehålsbeslag och liknande. Och ibland stöter man på gamla hemsmidda spikar och andra prylar när man gräver i jorden.

Nu förfaller smedjan snabbt, dessvärre. Men kameran har jag kvar och jag gillar den mycket!

50 svala narcisser och en glödande het tulpan

2010-05-23T21:29:00.006+02:00

Jo, jag gick ut på pingstdagens morgon och plockade 50 narcisser. Så nu är det väl bara att vänta på att det där med småkreaturen ska uppenbaras för mig.

Narcisserna och påskliljorna fanns i trädgården när vi flyttade hit, och inte så mycket mer. Den hade bestått av fruktträd i raka rader som en tidigare ägare hade sågat ner för att hindra traktens ungar från att palla äpplen. Det var vad vi fick höra i alla fall. När vi tog över var trädgården en igenbuskad gräsbacke och tre rader med stubbar.

Men narcisserna stod överallt, i stora ruggar. Det kanske var för småkreaturens skull, vad vet jag? Förutom poetnarcissen finns en dubbel variant som slår ut lite senare. Den doftar också fantastiskt.

Är det någon som vet vad denna fantastiskt flammande tulpan heter? Med persikoliknande kronblad med vackert röda kanter. Den fanns med i ett sånt där lökpaket med färgsammansatta lökar som jag köpte för några år sedan. Det tänker jag förresten aldrig göra igen- de lökväxter som till äventyrs blommade samtidigt skar sig förskräckligt i färgen. Men tulpanerna blev kvar

Och just den här tulpanen är utan konkurrens trädgårdens superstar just nu. Den glöder i solen och lyser i skymningen. Den syns på långt håll. Den står där på sin plats och förkunnar: gå ut i solen och våren, hänryckningens tid är här!

Superdoftare

2010-05-20T21:03:00.006+02:00

Nu börjar skomakarens semester. Han som satte upp en lapp på sin dörr "stängt mellan hägg och syren". Den tiden är precis just nu.

Den här häggen står utanför mitt fönster, alldeles intill en syrenhäck, och när vi öppnar sovrumsfönstret får vi in hela hela doften i rummet.
Att ta in den är däremot ett misstag. Då luktar den riktigt illa.
Vi hoppas att den klarar sig från häggspinnmal i år.

Det var den här blomman som fick mig att gå runt och leta i trädgården härom dagen efter den fantastiska doften som följde med mig när jag var på väg mellan bilen och ytterdörren. Jag kände så väl igen doften, men kunde inte placera den. Var kom den ifrån?

Dagen efter visade det sig att det var den allra första pingstliljan som hade slagit ut. En enda utslagen narciss, dold under en buske. Narcissus poeticus, poetnarciss.

Karin Berglund skriver i sin bok "Längtans Blommor" att det finns ett danskt talesätt som säger att den som på pingstdagens morgon kan plocka 50 utslagna pingstliljor i sin trädgård samma sommar får tur med småkreaturen.

Imorgon är det pingstdagen, så jag får väl göra ett försök. Vilka småkreatur jag i så fall kommer att få tur med återstår att se.

Terapi mot prestationsångest

2010-05-17T14:46:00.003+02:00

Jag fick ett telefonsamtal från hällristningsmuseet i Vitlycke, som föranledde mig att genast gå ut med en packe fröpåsar för att lugna ner mig lite.

Gödsla en bit av grönsakslandet, ta bort ogräset, gräva runt lite, jämna till ytan, dra upp en rad och strö ut morotsfrön, jämnt och fint i raden, och sedan krafsa ihop lite jord över fröna. Vattna lite försiktigt. Såsär. Nu har jag samlat ihop mig.

Budskapet från Vitlycke? Jo, Tanums kommun har utsett mig till kunglig hovleverantör. De tänker ge två tröjor av min design och produktion till Victoria och Daniel i bröllopspresent!
Va?! Nog blir man lite överrumplad sådär på måndagseftermiddagen.

En av tröjorna- Daniels!- har museet redan köpt av mig. Den andra blev jag färdig med för några veckor sedan och den låg hemma i min hylla för att levereras till museet tillsammans med några barntröjor och ett antal stickpaket.
Här är Vickans tröja. Vilken tur att jag inte visste vart den skulle när jag höll på med den.
Men den retroaktiva prestationsångest som jag upplever nu, den är inte heller att förakta.

Tur att man kan gå ut i grönsaklandet och så lite frön. Jag tror det får bli en rad med mangold.

Den förträffliga körveln, del 2

2010-05-12T19:36:00.002+02:00

Vi har idag utprovat följande nässel-och- körvel-och -svamp-och ost-paj. Hela Töllås applåderade, så här kommer receptet:

Man tillreder en pajdeg på 3 dl vetemjöl, 125 g smör och 2 msk kallt vatten, trycker ut i en pajform och ställer i kyskåpet.

Man fräser några skivade färska champinjoner i stekpanna, och sätter ugnen på 225 grader.

Sedan tager man en bytta och går ut och klipper toppskott av nässlor, körvelblad, lite gräslök, lite kajplök om man har det, eller något annat lökaktigt. Ca 1-1 1/2 liter.

Detta sköjes, skäres och fräses lätt i stekpanna med smör tillsammans med hackad vitlök och flingsalt.

Förgrädda pajskalet i 10 minuter.

Lägg nässel-och körvelhacket i botten på pajen, och champinjonerna ovanpå. Strö över smulad fetaost, ca 150 g, och om du vill kan du riva lite ost med mera klös i ovanpå. Grana padano eller västerbotten eller prästost kanske.

Vispa ihop 3 ägg med ett par dl mjölk och lite salt. Häll i pajskalet, grädda i ca 25 minuter och ät tillsammans med en fräsch sallad av något slag.

Ogrästoppen maj 2010

2010-05-10T20:39:00.005+02:00

Härmed ber jag att få presentera: Töllåsogräsens topp fem! Idag har jag gått i närkamp med dem, och den 10 maj 2010 utropas härmed till historisk ogräsdag.

På femte plats: Kvickroten. Kilar gärna fast sig under tunga stenar, varifrån den är så gott som omöjlig att lösgöra.
Genom åren har den långsamt rasat på listan -från att ha legat i topp under många, många år, har den nu krupit ner till en blygsam femteplats. Men ge akt! Framåt juli kan den mycket väl ha klättrat flera steg på listan.
På fjärde plats: citronmeliss. En trevlig och användbar ört, men ack så expansiv. Har för vana att kura ihop sig under andra plantor med kraftiga rotsystem, gärna taggiga, varifrån den är svår att få loss utan att förstöra rötter och gröna växtdelar. Finns numera inte bara i örtagården, utan i samtliga delar av trädgården.
På tredje plats....ja vad är nu detta? Inte är det mossan, den vill vi gärna behålla. Men fröplantorna, som ser så beskedliga ut, de är hotet mot Töllås trädgård nummer ett, om de skulle få hållas. Askplantor. Två miljoner frösådda askplantor. Inte alls svåra att ta bort, men problemet är att man inte hittar alla plantor.

Och rätt vad det är så springer man på en två meter hög ask som man inte har sett förut i något hörn av trädgården där man inte alls har tänkt sig att ha en ask. Och så får man får plocka fram spade och spett, eller en granne med traktor för att få upp den ur marken.
På plats nummer två: en relativ nykomling. Jag tror att det är nejlikrot, men jag är inte säker. Den får gula små oansenliga blommor och sedan en liten brun tofs som fröställning.

Jag betraktade den som relativt oskyldig när den dök upp i trädgården för ett par år sedan. Ack, vilket misstag! Sonen har spettat upp två skottkärrelass bara ur vinbärsbuskarna de senaste dagarna.

Och det finns åtskilligt mer att hämta. Den tar chansen varhelst den hittar en liten fläck med öppen jord.
Och så....tadaaa! Plats nummer ett, en klassisker! Olle Adolphsson får sjunga som han vill om vad han gör med sina maskrosor-mina ska i alla fall inte blomma. Inte i år.

Den här gången kan jag faktiskt med gott samvete skylla invasionen på grannen, som förra året verkligen lät alla sina maskrosor blomma, på åkern utanför vår tomt. Det var hur vackert som helst- ett helt fält, tätt tätt med lysande gula solar-men i år är det maskrosjärnet som får bekänna färg.

Årets mest använda redskap, alla kategorier

Döttrar och söner

2010-05-08T19:18:00.007+02:00

Idag har jag planterat om 40 pelargoner. Av någon anledning blev jag gräsligt trött i benen. Det måste betyda att jag har utfört någon typ av motion. Det kanske motsvarar 8 kilometer på motionscykeln eller 30 minuter i simbassängen, vem vet?

Och så har jag kommit på ett nytt sätt att samla på pelargoner. Det finns ju tusentals sorter, så det är ju ingen större idé att börja samla på pelargoner i största allmänhet. Sådana resurser finns inte på Töllås. 40 pelargoner är nog max vad huset tål.
Men pelargoner med samma namn som mina barn och barnbarn, det kan nog bli en kul sport!

Den ljuva damen ovan, hon heter Prinsessan Sandra, har äggskalsmönstrade dubbla kronblad och är införskaffad på den utmärkta plantskolan Gunnebo i Skivarp i påskas. De har alltid roliga pelargonsorter hemma. Just den här sorten hittade dessutom själva Sandra i en annan förträfflig plantskola, nämligen i Ellös hemma på Orust.( Där finns ett pelargonmuseum, rekommenderas!)

Prinsessan Sandra tror jag är dansk och av ädel börd, för i plantskolan stod hon i sällskap med ett gäng danska kungligheter .
Den här har jag fuskat lite med. Det är nämligen jag själv som har hittat på namnet. Marias amerikanska heter hon. Helt enkelt därför att hon härstammar från min dotter Marias kaliforniska trädgård, där hon i sin tur har ärvt den från en tidigare ägare. Blomman är gigantisk, american style. Lite som pelargonernas Big Mac.
Elin, till sist, heter egentligen Mörk Elinros, och kommer från samlingen i Ellös. Det finns en ljusare variant som också heter Elinros och som jag naturligtvis måste skaffa hem. (Då blir det 41.) På plantskolan finns en hel avdelning med riktigt gammaldags pelargoner, insamlade från folk i trakten och med lokala namn, och detta är en av dem.

Elin själv har tagit en stickling av den som hon har i sitt fönster i London, och den har överlevt vintern där också.

Återstår sönerna. Är det någon som känner till pelargoner som heter Alexander(pion:Alexander Fleming, inskaffad idag!), Jakob eller Martin?

Och barnbarnen: Lucia(ros!), Gabriella, Lilian, Ofelia?

Tidig och högst användbar grönska

2010-05-03T21:50:00.004+02:00

Allra först i örtagården kommer den spanska körveln, myrrhis odorata. Den har ofta hunnit med att självså någon extra planta också, så det går att ta rejält med körvelblad utan att det märks på själva plantan. Att klippa över soppor och sallader, eller krydda en hemkörd färskost med tillsammans med vitlök och gröna örter som gräslök och timjan och persilja. Eller blanda till en sås av crème fraiche och majonnäs med liknande godsaker.

Körveln luktar lakrits men smakar mest grönt. Jag använder den länge istället för persilja, eftersom körveln har ett sådant försprång i örtagården. Längre fram på sommaren blir den hög och ståtlig-den kan bli uppåt en meter hög, och blomma med vackra vita flockblommor. Men dem brukar jag plocka bort, för att få plantan att producera fler blad.

I helgen gjorde jag en körvel-aioli som blev jättesmaskig(från senaste Allt om mat). Vi använde den som dipsås till bitar av nybakat bröd.

Till en rejäl omgång mixar man 3 dl rapsoja med 25-30 g färska körvelblad. I en annan skål vispar man ihop 2 äggulor med 1 msk pressad citron och 1/2 msk dijonsenap. Tillsätt sedan körveloljan på samma sätt som när man gör vanlig majonnäs, alltså långsamt medan man vispar ordentligt. Smaka av med 1 pressad vitlöksklyfta, 1/2 tsk salt och liteny malen peppar.

Kinnekulle!

2010-05-02T20:53:00.009+02:00

Ja, det var verkligen dags. Förra gången jag gjorde en utflykt till Kinnekulle gick jag i fjärde klass i folkskolan. Det var 1962. Vi åt medhavda smörgåsar-en klasskamrat hade med sig pannkakor som alla var avundsjuka på- och tittade på en tusenårig ek.

Idag var det öppet hus i nästan varenda stuga på Kinnekulle och vi åkte till Hannu Sarenströms trädgård. Vilket ställe! Ja det vet ju alla ni som läser hans blogg också, men det var väldigt roligt att se det hela på plats.

Breda grusgångar, klippta buxbomshäckar, präktiga murar, en stram struktur- och så full blomning vid fötterna av de gamla äppelträden. Julrosor, nunneört, balkansippor. Och stenlejon och hundar och skulpturer och gamla kanonkulor.

Och jag gillar verkligen den glada tulpanen som får titta upp mitt i buxbomen. Den har varit listig och gömt sig på rätt ställe, klart den ska få vara kvar!
Och här är beviset: jag var där! Tack för mottagandet Hannu! Synd att du hade sålt slut på boken bara, jag hade tänkt köpa den... Den vackra röda stegen mot äppelträdet matchar i alla fall tulpanen.
Perfekt väder för en Kinnekullerunda, men lite knepigare att ta riktigt bra bilder.
Här är i alla fall runda timjanplantor längst ner, lavendel i samma form fast en storlek större i nästa nivå, och runda buskar av buxbom på den översta nivån. Och Vänern bakom träden. Superfint.
Och mera av de runda buxbomformerna bakom den rejäla muren. En bokhäck ner mot vägen, sedan skogen och Vänern. En fantastisk plats att bygga en trädgård på. Det var kul att få se i verkligheten, efter att ha sett så många bilder på bloggen.
Mera vårrunda: Forshems gästgivaregård.

Här kan man njuta av en otroligt god ramslöksoppa och insupa historisk atmosfär. Här har varit gästgivaregård i nästan tusen år.
På köpet kan man få okonventionellt sällskap till lunchen.
Som man kan få med sig hem, om man vill. För 50 000. Jo, det är sant, vargen är till salu.
Granne till gästgivaregården ligger Forshems kyrka. Till den här platsen kom det pilgrimer för nästan 1000 år sedan.
Takmålningarna inne i kyrkan är helt underbara. Över hela taket bilder av ansikten, med eller utan gloria på huvudet, med olika uttryck. Någon ler, en annan ser dyster ut, någon har änglavingar under hakan, en annan gloria över huvudet. En del har namn och är apostlar. Alla är omgärdade av snirkliga organiska former. Taket kan vara målat på 1600-talet, och långskeppet i kyrkan härstammar från 1100-talet.

Och sen fanns det massor, massor av hantverksutställningar, gallerier, fler kyrkor, trädgårdscafeer och ännu fler utställningar att besöka på denna vårrunda.
Imponerande!

Gula sippor och valborgsmässosnäckor

2010-04-30T20:17:00.002+02:00

Stora mattor av grönt doftande vitsippor. De är överallt, i skogsgläntor, ladugårdsbackar och vägkanter. Det är något nästan Astrid Lindgrenskt över det hela. Vår i Bullerbyn, glada barn och plaskande vårbäckar.

Underbart är det, men ack så svårt att fotografera. Lite lättare då att få syn på den här lilla ruggen av gulsippor, som tillhör kategorin fådda blommor.

Min före detta svärmor Majbritt är det som har bidragit med denna glada färgklick, inplanterad i trädgårdens vilda del. Den del som vi lämnade som referensyta en gång när vi började röja runt här, bara för att se hur det skulle utveckla sig om man inte gjorde något alls...så man kan väl egentligen säga att gulsipporna bryter mot själva idén. Men strunt i det, regler är till för att brytas.
Allra gladast denna Valborgsmässoafton är våra kamrater vinbergssnäckorna. De som vi hämtade i en lövskog i Hörte på sydkusten och planterade in här för tjugo år sedan. De var tolv från början, nu skulle de säkert vara tusen om vi lämnade dem ifred.

De vaknade till för bara någon vecka sedan, och älskar verkligen både valborgsmässovädret och det skräp vi lämnar efter oss när vi röjer i rabatterna. Snart får vi nog göra en liten runda - samla ihop snäckor i hinkar och plantera ut dem i lämplig lövskog lagom långt härifrån. Eller kanske börja sälja dem på postorder. Någon som vill ha vinbergssnäckor?

Glad valborg på er, imorgon är det maj!

Tips

2010-04-28T08:27:00.003+02:00

Intervjun med Annika Christensen som jag skrev om i det förra inlägget kommer i P4 Väst idag! Programmet heter Cappuccino och börjar klockan 9. Ungefär 9:40 tror programledarna att det sänds.
P4 Väst hittar du här, och sedan hittar du Cappuccino via sökrutan på sidan. Det går att lyssna direkt, och sedan i efterhand när Lilian och Cissi som sänder har lagt ut intervjun på hemsidan. Med Annikas bilder förrstås!

En lisa för själen-och fötterna

2010-04-23T19:44:00.004+02:00

Jag visste väl det. Att det är i fötterna det sitter.

Min brevlåda ligger tvåhundra meter från huset, och när jag kommer tillbaka från den, och lägger ifrån mig tidningar eller post på köksbänken, så känner jag mig alltid lite extra handlingskraftig.

Med nya ideer, redo att sätta igång något projekt. Rensa dammen, gödsla julrosorna, så dill och spenat, skriva ett blogginlägg, sätta en surdeg, dra igång en ny stickning.
Och nu har jag fått förklaringen: det är faktiskt i fötterna det sitter.
Varje gång man tar en promenad ökar välmåendet. Under fotsulorna sitter nerver med direktkoppling till hjärnan, visste ni det? Det gjorde inte jag.

Fotarbete reglerar blodflödet till hjärnan. Det frisätter en massa nyttiga ämnen.
Detta, och mycket mer, har jag lärt mig i boken En lisa för själen, skapad av bloggvännerna Eva Robild och Annika Christensen.

Boken berättar, bland annat med bakgrund i Annikas egen historia, om hur och varför man blir en så mycket friskare och gladare människa av att vistas i trädgården. Det räcker med en kvart om dagen.

Och det är förstås nyttigt att röra på sig, det vet vi ju alla. Men att samtidigt jobba i trädgården, det är dubbelt nyttigt. Därför att vi inte bara upplever växter och natur och andas frisk luft, utan vi är med och skapar. Trädgården behöver oss, och våra insatser ger resultat-vackra blommor, frukt och bär och grönsaker.

Och själva Annika fick jag den stora förmånen att få träffa igår! Hon gjorde en liten tur till vårt västliga hörn av landet, och höll föredrag på biblioteket i Tuve.

Annika som var förskollärare och blev sjuk. Och klarade av sin sjukdom rent mentalt genom att vistas i trädgården och lära sig fotografera. Som en ren bonus, utan att hon riktigt visste vad hon gjorde, så rehabiliterade hon sig själv. Och kom ut på andra sidan, betydligt friskare och med ett nytt yrke- som en av våra allra bästa trädgårdsfotografer.

Hon ska till och med få en av sina bilder utgiven som frimärke-vilken grej för en självlärd fotograf! Det är en vacker pensébild på märket som kommer ut i maj, samtidigt som de nya frimärkena inför prinsessbröllopet.

Jag bandade ett kort samtal med Annika också, och på måndag ska jag klippa ihop det till ett radioinslag som ska sändas i programmet Cappuccino i SR Väst i P4, någon gång i nästa vecka.

!

Jordiska märkligheter

2010-04-15T18:53:00.005+02:00

Vad i all världen är detta? Är det ett barn som har glömt sin leksakstraktor i rabatten för så länge sen att bara traktorhjulen har blivit kvar?
Nej, så kan det inte vara. För när jag reser mig och tittar närmare på omgivningen så ligger där hundratals små traktordäck bland ris och skräp i planteringen. Så många små traktorer han ingen ha glömt i min rabatt.
Och om jag försöker lösgöra ett däck så går inte det. De sitter som cement i jorden.
Men kolla! När gamla kvistar och grenar och torra stjälkar är borta, så finns här ju massor av fräscha skott bland alla traktordäck. Jag har hamnat mitt i ramsen! Och jisses, vad den har förökat sig!
De gamla traktordäcken är helt enkelt rotknölar av jätterams. Ett stenhårt golv av knöl vid knöl, omöjliga att skilja från varandra och omöjliga att gräva upp med en vanlig spade.
Så här såg den ut i planteringen förra året. I år kommer den att vara dubbelt så stor.
Jätterams heter den, polygonatum x hybridum. En korsning av den vilda ramsen, polygonatum odoratum och p.multiflorum.
Jag fick den en gång av min svärmor i Värmland. Det är en mycket mycket gammal trädgårds- och medicinalväxt, som fortfarande används i den kinesiska örtmedicinen, oklart till vad.

Jag delar gärna med mig, men då är det nog dynamit som gäller.

Stolt syster gör reklam

2010-04-10T22:17:00.004+02:00

Hon har gjort det igen! Min syster Christina har fått en roman utgiven! Den heter Den jag var innan och handlar om Anna och Helga och dödslägren i nazityskland och minnen och samveten. I väldigt kort sammanfattning.

Boken kom ut nu i veckan. Hennes debutroman heter Sju vita vargar i ett träd och handlar om ett av Freuds berömda terapifall och hur själva terapin förstörde den stackars patientens liv.
Hon är en mycket begåvad och i största allmänhet fantastisk människa, min syster! Samtidigt som hon skriver romaner är hon sjukhuspräst i Lund.

Och hur ska jag då lyckas få till ett trädgårdtema på detta? Jo, jag passar också på att göra lite reklam för den förträffliga lilla anordning som gör att man kan sitta och läsa och dricka kaffe och sticka samtidigt ute i vårsolen. Med hjälp av en Book Chair. En enkel men listig konstruktion som fungerar ungefär som en gammaldags solstol, som man fäller ut. Och som håller fast sidorna i boken med två små utfällbara pinnar. Jag har hittat den i en bokhandel i England, men någon borde ha importerat den till Sverige också, tycker man.
Fast det är inte riktigt sant att jag har suttit och stickat och druckit kaffe i solen idag. Jo, en liten liten stund. Annars har jag röjt och städat och sågat och knipsat och grävt hela dagen. Och vad hittade jag under allt vinterskräp? Jo, denna förtjusande lilla våriris.

Glad vår på er!

Kall men vacker Skånepåsk

2010-04-05T18:34:00.007+02:00

Vi är fortfarande i snödropps-stadiet av våren, till och med så långt söderut som vid sydkusten. Ändå känns det nästan lite exotiskt att tillbringa några dagar i Skåne, nästan som att resa utomlands. Och det är lite lyxigt att kunna plocka in stora fång av snödroppar från mattorna som breder ut sig under lövträden i den lilla lilla lövskogen utanför vår husknut.
Havet är verkligen vackert men kallt just nu. Det gör sitt bästa för att kyla ner Östersjövinden som sveper in över vår trädgård. Ofta har den med sig doften av gammal tång, en doft som alltid kommer att vara en sommarlovsdoft för mig, förknippad med barfotaspring i gräset och dunket från ålfiskebåtarna när de slår ner ålapålar i havsbottnen för att lägga ut ålahommor.
De som tycker att det luktar illa har jag inte minsta förståelse för.
Här växer det snart nya stora ruggar av grönt gräs, men på den sista biten närmast stranden är gräset alltid kortvuxet. Där trampar man ibland på små tuvor av backtimjan innan man sätter fötterna på de rundslipade varma stenarna vid stranden.
Ibland har påskliljor och tulpaner börjat blomma när vi kommer hit vid påsk för att ha årets stora syskonträff -vi är fem syskon med familjer som äger huset tillsammans-men i år fick krokusen stå för det gula. De lyckliga krokusar som lyckats överleva harar och rådjur.
Än finns det kvar några riktigt gamla knotiga vackra pilträd. En del har nästan fallit isär. Man försöker stötta upp dem i det längsta, men när de är bortom all räddning så blir de ersatta med nya unga pilar. Det tar visserligen många decennier innan de blir sådär vackert grova och knotiga, men gudskelov finns kunskapen kvar om hur man hamlar träden. Och behåller karaktären på landskapet. Ett Skåne utan pilalléer är svårt att tänka sig.

Det här är min morfars landskap. Han som föddes vid Gåsafloden i Abbekås i Västra Vemmenhögs socken och tillbringade sin barndom med att vakta gäss, precis som Nils Holgersson.
Det är inte svårt att föreställa sig, trots att det har gått mer än hundra år.

Underverk

2010-03-31T18:44:00.002+02:00

Visst är det märkligt. Det allra anspråkslösaste lilla blomster kan bli en riktig uppenbarelse.
Det måste helt enkelt vara timingen.
Efter tre månader med tjocka snötäcken, tjugotals minusgrader, vantar och mössor och schalar och yllekalsonger, så börjar det faktiskt tina fram något som liknar liv därute.
Och då väntar den här lilla vårljungen, färdigblommande under den fula grusiga snön.
Där har den förberett sig, vecklat ut blomknoppar och utvecklat sina färger under snön bara för att glädja mig.
Och apropå vårblomster, här är hon: Lilla O! En liten söderböna, född den 4 mars och nyss tre veckor fyllda på denna bild. Om inte det är ett underverk, så vet inte jag vad underverk är!

En kvadratmeter och en kudde

2010-03-20T16:36:00.004+01:00

Det är inte mycket som behövs just nu för att man ska bli lite lyckligare. 4,6 plusgrader, lite sol, en nästan torr plats på en mycket mycket liten terrass och några lediga timmar en lördag förmiddag.

Snön smälter, vårfåglarna är alldeles tossiga och man kan sitta ute och sticka, eller läsa en bok, utan att frysa om fingrarna.

Den meteorologiska våren, den som infinner sig när dygnets medeltemperatur har legat över noll i sju dygn, den har nu siktats ute vid Måseskär och Käringön. Jag föreställer mig att den kommer skridande, med grön slängkappa och en krans med visippor i håret, långsamt, meter för meter in över landet.

Men på min lilla plätt måste den redan ha varit och puffat lite med sin vårliga andedräkt.

Kan det vara en blomknopp?

2010-03-17T16:16:00.004+01:00

Jaaaa! Första knoppen på den övervintrade physalisplantan! Den som självsådde sig i växthuset förra sommaren!

Det är märkligt att man kan bli så till sig av en liten liten grön knopp. Det måste vara marsljuset, det måste vara vårhormonerna. Som manar fram lockande löften om blommande rabatter och ymniga skördar av krispiga grönsaker och saftiga frukter och bär.

Ibland undrar jag om det inte är själva bilderna och förhoppningarna om hur det ska bli som är själva grejen med hela trädgårdsgalenskapen. Men, som sagt, physalis är gott.

Huggen och ohuggen ved...

2010-03-13T16:33:00.003+01:00

...i större och mindre partier. Ramsan fastnade i mitt huvud någon gång i mitten av 60-talet, troligen inbankad av en ambitiös svenskalärare som försökte få sina slöa realskoleelver att minnas olika versfötter. I detta fall hexameter.

Maken är en vedhuggare av stora mått, men just nu är de kvarvarande partierna definitivt mindre. Och den ved som finns kvar i vedskjulet, den håller ärligt talat inte någon vidare kvalitet.

Men solen lyser, och jag sitter och frossar i en bok med vackra bilder på planteringar med sommarblommor som jag hittade på bokrean. Idag satt jag ute i solen och stickade i minst en kvart, visserligen med stolsbenen och stövlarna djupt nersjunkna i snön, men ändå.

Snart stundar vedhuggning och rabattgrävning på Töllås.

Lycklig tilldragelse

2010-03-04T17:51:00.002+01:00

Hurra!!!
Vi har fått en liten Ofelia i familjen! Jag måste bara berätta det för alla som vill lyssna! Vår dotter Sandra har idag nedkommit med en liten flicka, 48 cm och 3660 g. På Södersjukhuset i Stockholm. Efter många många om och men, äntligen har hon blivit mamma! Lyckligare kan ingen vara.

From förhoppning om physalis

2010-02-27T12:41:00.006+01:00

Det är som om de var helt olika bär, de lite bleka physalisbär som man köper i små plastkorgar på ICA och de som man plockar direkt från busken i juli, hemma i sitt eget lilla anspråkslösa växthus. Intensivt söta och aromatiska, bättre än något godis som finns att uppbringa.

Jag brukar nästan känna mig lite skurkaktig när jag knipsar av de allra mest solmogna och stoppar direkt i munnen, som om jag inte hade rätt till denna sanslöst intensiva smakupplevelse. Jag borde nog lämnat dem kvar på plantan, till familj och barnbarn istället för att frossa på detta egoistiska vis...

Jag brukar få rotade sticklingar av physalis i maj av min vän Helena i Jönköping. Det är ingen mening med att så dem, jag har försökt och det tar en oändlig tid att få fart på plantorna, men hon har en lämplig ljus källare att övervintra ett par moderplantor i. Men förra året hittade jag självsådda småplantor av physalis i växthusjorden, och en av dem har stått på fönsterbrädan i bästa sydvästfönstret över vintern.

När plantan hade ränt iväg till en meter så kapade jag den helt enkelt. Det gjorde jag i förra veckan. Och den bit som blev kvar i krukan, den blev så glad, så glad. Den har redan börjat buska ut sig. I toppen av det avkapade fanns blomanlag, och de har jag tagit bort och planterat toppen direkt i en ny kruka. Den verkar inte riktigt gilla läget. Mellansticklingen står i vatten och avvaktar. Nåja, det blir i alla fall EN physalisplanta om inget oväntat händer.

Och de kaliforniska krokodilerna har börjat röra på sig och skjuter nya små spräckliga krokodilskott. Det är ungefär ett år sen jag knyckte sticklingar från en kruka på Berkeley Botanical Garden och forslade hem i min resväska.
Ursäkta jag tjatar, men jag är helt förtrollad av bladmönstret på denna fantastiska pelargon! Och nu droppar det från taket och snön sjunker undan och snart kan vi gå utan strumpor och skor.....eller? Ja, i alla fall så är det snart slut på februari.