Tant Gröns radiokrönika 27 september

Töllås krog och trädgårdar erbjuder idag följande meny:
Till förrätt: en utsökt kompott av färska rosa rosenblad av sorten Romanze

Till huvudrätt: Saftiga rödgula mogna äpplen, serverade med färska toppskott och gröna blad, så mycket du orkar äta.

Till dessert: små nyutslagna knoppar av kärleksört, på en bädd av lammöra och citrontimjan.

Krogen öppnar i skymningen, du kan vara ostörd hela natten, kan till och med lägga dig ner och smälta maten på ett bekvämt underlag av sedum och dagliljor.

Dåligt bordsskick

Hm. Ja det är  väl en sorts sammanfattning av ryktet som går bland traktens älgar just nu.

För jag har gjort det igen. Bjudit dom på mina allra godaste äpplen. Det är  klart att de inte tackar nej. I samma veva passar de på att anställa massaker på rosor, kärleksört och timjan, där de kliver omkring, inte alls lika diskret som de nervösa rådjuren, nej de klampar runt i rabatterna och knäcker buskar och grenar under sin framfärd.

Man glömmer  bort mellan varven, det kanske är lika bra det.

Jag kommer att tänka på en som hade det mycket, mycket värre. Hon hette Annemarta Borgen, och hade en trädgård på Hvaler i södra Norge, Hvaleröarna som ligger strax norr om Koster. Jag såg hennes hus på avstånd när jag åkte runt på Hvaler i somras, och kände stor sympati, fast hon är död sen länge och trädgården ägs av någon annan.

Hon skrev ett par trädgårdsböcker som var min allra största inspiration när jag  började odla växter en gång. Min rosengård och Min örtagård heter de, och där beskriver hon sin trädgård-utan hjälp av minsta lilla fotografi och med en ofantlig lärdom i bagaget- så levande att man känner att  man är med och strövar omkring där  i solen och plockar rosor i stora korgar, och lyssnar på surrande bin och fru Borgens underhållande berättelser.

Och hennes trädgård, den blev en vinter helt ödelagd av sork. Stora gamla fruktträd, en hel örtagård och tvåtusen rosenbuskar grävde sorkarna upp och hade ihjäl,  och det var så illa att hon aldrig orkade återställa sin fantastiska rosengård igen.

Så jämfört med det kan jag väl klara av att bjuda mina älgar på en trerätters meny.

Vem tar hand om disken?

Och om det kan vara till någon tröst för Annemarta Borgen i sin himmel så lever både hon och hennes trädgård kvar i min bokhylla. 

 

Sju sorters blommor

I ett försök att skaffa mig lite inspiration till veckans trädgårdskrönika i radion-det är svårt när regnskurarna avlöser varandra och man får besök av barn som går runt och sälja jultidningar- gick jag ut i trädgården och knipsade av några blommor. De finns faktiskt några kvar, i alla fall av de sorter som är  hyfsat snigelsäkra.
(Fortfarande mobilkamera, men jag har önskat mig en bättre i födelsedagspresent, och den infaller mycket snart!)
Sju sorter hittade jag.  Den jag gillar allra bäst, och som har blommat hela sommaren i en stor kruka -skyddad från sniglarna-är Linnétagetes. Hög och ståtlig,  men ändå luftig ,en riktig svävare med små kraftigt rödbruna blommor med orangegul baksida.
Och det hjälper att röra lite på sig. När jag såg ringblommorna fick jag en flashback till tidigt åttiotal och min första stora trädgårdsinspiratör Annemarta Borgen.Jag tror krönikan ska få handla om henne.

September i rosa

 Rosa är ju inte precis den färg man brukar förknippa med hösten, men faktiskt så är det just det rosa som är bäst hos mig just nu. Fuchsian, som hamnade i en gammal murken stubbe, i skuggan mellan ormbunkar och pepparmynta, har trivts storartat med livet hela sommaren, och tänker sig nog att avsluta säsongen med flaggan i topp.
Bäst att ta sticklingar från den, för den blev verkligen en dunderhit.  Det blev så fint med det ljust rosa i dunklet bland skogsväxterna. Waltz Jubelteen heter den (nu kommer jag ihåg det,  Monne!)

 Och den kära gamla favoriten New Dawn, som blommar och blommar och blommar hela långa sommaren och hösten och ibland ända fram till jul. Underbar är hon, och uthärdar allehanda vedermödor, som ogräs och torka och stundtals allmän vanskötsel.

 Söderrabatten är full av sköldpaddsört. Som för ett ganska tillbakadraget liv fram till augusti, när den börjar visa färg och breda ut sig.  Jag har några vita på gång också, frösådda förra året, som kanske kan bli något nästa sommar.

Och här är undantaget från det rosa temat. Jag är ingen gladiolusmänniska, eller snarare så passar väl inte den ganska torra och sandiga jorden här för denna pampiga blomma. Men jag fick några torra lökar av dotter Maria i Californien förra hösten, och trodde nog egentligen inte att det skulle bli så mycket av dem när jag klämde ner dem i rabatten i våras. Men plötsligt manifesterade den sig : en enda, men vilken färg! Eller hur? Ett helt gäng av de här mitt i sköldpaddsörten, visst vore det läckert?

.Växthus. Så får det bli.

Nu har jag gjort ett ärligt och hederligt försök. Det går att klara sig utan växthus. Det gör det . Man kan ta sig igenom en sommar ändå.. Man måste inte sitta inne i ett växthus när det regnar och känna doften av dill och basilika. Man kan faktiskt hålla sig inomhus och sniffa på kryddorna i köksfönstret istället. Och istället för att skörda rädisor i varm och lucker växthusjord i april så kan man faktiskt köpa sina rädisor på ICA. Det blir troligen billigare.

Man kan avstå från nyskördad sallad och spenat till söndagmiddan i maj, och varför ska man odla alla dessa olika tomatsorter-gula och röda och randiga och  runda och avlånga och stora  och små- vad ska man med alla dem till? Egentligen. Och det är ju bara besvärligt att ta hand om kilovis med gurkor som alla blir färdiga på en gång mitt i sommaren, eller hur?

Och tänk vad jobbigt det är att gå igenom alla frökataloger på våren och bestämma sig för vilken chili och paprika man ska skaffa hem frön till, det finns ju alldeles för många sorter att välja på.  Och tänk på all vattning man måste hålla på med hela tiden

Det går helt enkelt alldeles utmärkt att leva utan växthus.
Ni tror inte på mig, va?

Nej, sanningen är nog den att det kändes lite småttigt  med de där körbärsstora kruktomaterna som  fick stå utomhus och som började bli röda nån gång i augusti. Det blev ingen riktig sån där tomatfrossa.

Och att skörda sommarens enda gurka, det var , tja, lite snopet, även om den var god.

Salladen som stod i krukor högt uppe på en ställning för att få vara ifred, den blev liksom gulaktig och hann aldrig riktigt växa till sig innan den blev bitter.

Rädisor, ja det var bara att glömma, de blev snigelmat utomhus på en gång.

Och det var nästan så jag grät av frustration när jag hade planterat ut en hel rad med förodlad persilja i grönsakslandet och allt blev uppätet på mindre än ett dygn av- ja ni vet vad.

Så det där tolv år gamla växthuset som inte gick att montera upp igen efter vinterstormarna förra året, det får nog faktiskt ersättas, så får det bli. Det får bli ett nytt växthus till våren. Ett växthus som står pall för vindarna och som håller mö.....arna ute. Och kanske dessutom några pallkragar utomhus att odla grönsaker i som man kan förse med taggtråd eller liknande som försvar mot de onämnbara odjuren. Om de inte, i den bästa av världar,  har blivit uppätna av Greta grävling vid det laget.

Färgchock

Wow. Det är inte bara världens vackraste pion, med det vackraste bladverket, de snyggaste knopparna och så de underbara blommorna:  den kommer också med världens  överraskning frampå höstkanten: kolla vilka fröställningar!
Än en gång tack,  Monne för att du reserverade denna tiopoängare åt  mig. Nu gäller det bara att klara den över vintern.
Namnet: sidenpion. Paeonia wittmaniana.
Kul att vara tillbaka i bloggvärlden igen förresten!