onsdag 29 september 2010

Trädgårdsfanatikern på semester. Krönika 6



(Oj, det blev fel bild. Det här var också trevligt, men det föreställer inte trädgårdsfanatikern själv utan en annan familjemedlem. Han samlar också frön men vill nog inte kalla sig fanatiker)


Hej alla! Jag ska snart lägga in lite bilder från Grekland, men först kallar plikten: torsdagskrönikan. Sänds i www.sverigesradio.se/vast i programmet Cappuccino efter 10:30-nyheterna (som också presenteras av Tant Grön idag förresten).

Här är texten:

Vi trädgårdsfanatiker, vi har en del skumma saker för oss när vi är på semester. Vi badar och äter och dricker och åker på utflykter som alla andra. Vi sitter också på hotellterrasser och tittar ut över havet med ett glas kallt vitt vin på kvällarna. Precis som alla andra. Vi har också kamera och vatten och badgrejer med oss när vi ger oss ut, precis som alla andra.

Men det finns en sak som skiljer oss från den normala semesterfiraren, nämligen den lilla plastpåsen som alltid ligger i varje sann trädgårdsfanatikers väska. Och blicken , blicken som söker av omgivningen efter växter och frön och kottar, som är möjliga att stoppa ner i den där plastpåsen och ta hem.

Man är Ready for action.

Man sätter på sig sina starkaste glasögon och letar frön. Man kollar så att ingen är inom synhåll, och så smyger man runt och skär av översta toppen på särskilt praktfulla buskar och krukväxter. Man samlar frön och sticklingar och lökar och kottar och små övermogna och förtorkade frukter och lägger, snyggt sorterat, i små plastpåsar, som man packar ner i bagaget och tar med sig hem.

Och man inbillar sig saker. Man inbillar sig att precis sådär kommer det att se ut hemma, precis såna där praktfullt blommande buskar och krukor kommer man att få bara man sköter sina frön och sticklingar ordentligt.

Det är förstås en illusion. Det finns en bister sanning som man gärna väljer att bortse ifrån när man är på solsemester vid Medelhavet, och den sanningen heter klimat. Eller på trädgårdsspråk:odlingszon.

I Sverige finns det åtta odlingszoner-från zon 8 strax under fjällregionen till , zon 1, längs Skånekusten. I Grekland finns det en, den subtropiska zonen. Den har dessvärre inget som helst att göra med våra svenska odlingszoner.

Tant Gröns trädgård ligger hur mycket man än skulle vilja ändra på det, i kalla Norden, i zon 2. Vissa delar av den, där det blåser kallast om vintern, kryper nog över i zon 3. Det är helt okej jämfört med hur många andra har det i Sverige. Jag kan odla de flesta svenska fruktträd, jag kan odla rosor och blommande buskar, och med lite hjälp av växthus och annat trixande brukar det också bli både tomater och gurkor.

Men man vill ju så mycket mer! Man blir ju så avundsjuk! Man VILL ju verkligen ha ett subtropiskt klimat! Varför kan inte jag odla citroner och fikon och mullbär och granatäpplen och sån där bougainvillea som kastar sig vilt och vackert över vita Medelhavsmurar? Det skulle bli så SNYGGT i min trädgård också!

Och det är ju där som trädgårdsfanatikern på semester kommer in.... Under min greklandsvecka har jag nu samlat ihop skott från en oidentifierad överdådigt rödblommande buske, några pelargonsticklingar, ett gäng frön av gula och orange underblomster, ett par ekollon från en Medelhavsek som inte alls ser ut som en ek utan har åretgruntgröna blad, och så dyrgripen, en lök från en supertjusig vitblommande lilja som växte i stora ruggar på stranden, direkt i sanden. Och ett gammalt skrumpet fikon, nerfallet ur ett träd.

Allt detta har jag nu släpat hem. Nu ska sticklingar sättas i vatten och senare i jord, frön och ekollon ska sorteras och läggas i små påsar och planteras till våren. Nu ska alla odlingszoner glömmas bort och nästa sommar, då ska jag minsann ha en sån där prunkande Medelhavsträdgård, Hemma hos mig. I Sverige. I odlingszon 2. Härligt, eller hur?

fredag 24 september 2010

Trädgårdskrönika nummer 5




Jag har tre anställda i min trädgård. De heter Tofslan, Vifslan och Frans. De är lite olika , men de tjänar lika mycket, eftersom jag tillämpar ett ganska ålderdomligt lönesystem: principen är att alla anställda har samma lön och samma arbetsvillkor: Fri mat, fri logi, och frihet att bestämma sina egna arbetstider.

Det där med lön efter prestation och sånt modernt, det har jag hoppat över. Utvecklingssamtalen brukar vi också hoppa över. Det blir enklast så. De skulle ändå inte bry sig så mycket.

Annars är det en av dem som utmärker sig i jobbet. Tofslan är den i särklass mest högpresterande. Vifslan gör en och annan punktinsats, och Frans, han är ärligt talat ganska lat. Det finns till och med dagar som som han inte ens dyker upp på sin arbetsplats.

Tofslan och Vifslan är systrar, två medelålders och socialt kompetenta kattdamer. Frans är en okastrerad hankatt. Han kan vara charmig ibland, visst, men oftast är han en riktig odåga och kräver mer än han har gjort sig förtjänt av. Och deras arbetsuppgifter, de går i första hand ut på att fånga och oskadliggöra de sorkar som härjar och förstör i rabatter och grönsaksland.

Ibland missuppfattar Tofslan det hela och oskadliggör även nyttiga djur som fåglar och till och med vissa större insekter-hon har en grym jaktinstinkt-men i första hand är det som sagt jakten på sorkar som är deras huvuduppgift.

Mina trädgårdsanställda har en hel del att göra. Trädgården gränsar nämligen till ett litet dike och en åker, som verkar vara rena uppfostringsanstalten för vattensork. I 23 år har vi försökt anlägga och underhålla en syrenhäck som avgränsning mot åkern, men rätt vad det är så vissnar bladen på någon planta mitt i häcken, och då vet man vad klockan är slagen. Sorken har hittat dit och gnagt i sig rötterna, och så uppstår det ett förargligt hål i syrenhäcken.

Men sorkar är de bra på att fånga. De är också väldigt stolta över sina insatser, och släpar gärna in sina byten genom kattluckan för att visa hur duktiga de är-det kan se rätt komiskt ut när en lagom stor katt försöker baxa in en tre decimeter lång och rätt så fet död sork genom en liten lucka i dörren.

Våra trädgårdsarbetare jobbar också rätt mycket obekväm arbetstid, det får man ju erkänna. Ibland vaknar man mitt inatten av ett knastrande och krasande ljud från golvet i sovrummet och då vet man att här pågår en nattlig måltid. Det är bara att försöka somna om och vara på det klara med att man får trampa försiktigt på sovrumsgolvet när man vaknar nästa gång. Där finns med all säkerhet en del mer eller mindre aptitliga rester.

Det har också hänt att Tofslan varit nära att få sparken. Som den dage när jag kom hem från jobbet på förmiddan och skulle byta till mina hemmakläder. På golvet vid garderoben låg ett hopsnurrat hårband som jag var på väg att plocka upp när hårbandet började slingra sig på ett ytterst obehagligt vis. Katten hade släpat in en huggorm på mitt sovrumsgolv. En liten en, med tydligt sicksackmönster på ryggen. Det var en nära döden-upplevelse, kan jag meddela.

Men i stort sett sköter de sig bra. Man får ta det onda med det goda. Utan dem skulle troligen varenda rabatt vara genomgrävd av sorkgångar och varenda potatis i potatislandet bli sorkmat. Katterna upprätthåller den naturliga balansen och gör i princip skäl för sin lön.

Någon som undrar hur det gick med huggormen? Jo, jag stängde dörren till sovrummet fortare än kvickt, tog ett djupt andetag, ringde maken och berättade att DET LIGGER EN HUGGORM PÅ GOLVET I SOVRUMMET......och sen satte jag på mig gummistövlar och handskar, sopade upp ormen på en sopskyffel och slängde ut den i naturen. Långt långt bort. Sånt är livet på landet.

onsdag 22 september 2010

Vykort

Hejhej! Det är inte här vi är just nu. Vi fick med datorn men glömde kabeln till kameran, så det här vykortet är från den ö som ligger några sjömil bort. Vi var där för några år sen. Kea heter den. Men det ser ungefär likadant ut här, på Andros. Grekland, förstås. Kykladerna.

Blått glasklart Medelhav, torra berg, vidunderliga utsikter och dofter vart man går. Och det gör man. Går, alltså. Eller simmar.

Idag blåser det våldsamt, det var flera meter höga vågor på havet när vi åkte med färjan från Rafina till Andros imorse.

Och jag hittade fantastiskt vackra strandliljor i sanden när vi badade förut. Dem ska jag visa när jag är hemma och kan tanka in bilder igen.

Kom gärna hit, Andros behöver fler turister!

söndag 19 september 2010

Valdag

Tant Grön plockar röda äpplen i en blå balja. Dags att bekänna färg!

onsdag 15 september 2010

Frukta icke giftiga växter! Trädgårdskrönika 4



Hej hopp, här kommer texten till min torsdagskrönika! Som vanligt kan du höra den i Cappuccino i SR Väst P4, på förmiddagen strax efter halv elva.

så här blev den:
Nu ska jag prata om giftiga växter. Du som tycker att giftiga växter är farliga, och vill fortsätta tycka det, du kan sluta lyssna nu, för det här är ett försvarstal för giftiga växter.

Jag vill hävda att giftiga växter, dom är visserligen giftiga, men de är inte farliga. De ligger inte och lurar i rabatten och kastar sig över dig när du går förbi. Det är inga aggressiva lömska typer som tränger sig på och har ihjäl oskyldiga och försvarslösa människor.

Jag vill till och med hävda att giftiga växter är de som har gjort mest nytta för mänskligheten genom alla tider. Våra bästa läkeväxter är ofta giftiga i fel doser. Tänk så många liv som har räddats av örtmediciner, många hundra år innan vi började framställa medicin på kemisk väg. Och de allra flesta av dessa örter, de tillhör faktiskt kategorin giftiga växter. Fingerborgsblomma, stormhatt, rölleka, malört och så vidare och så vidare.

Men om du, som sagt, vill fortsätta vara rädd för giftiga växter så kan du börja med att vara rädd för potatis. Det är ju en av de allra vanligaste giftväxter som vi odlar i våra trädgårdar.

Samtliga ovanjordiska delar av potatisen är nämligen giftiga. Precis som sina övriga släktingar i familjen, bland annat tomat och aubergine, så finns giftet solanin i alla potatisplantans gröna delar. Och solanin, det är inte att leka med: det är ett gift som påverkar mage och tarmar, det kan orsaka illamående och dessutom kan det ge hallucinationer. Förr i tiden användes solanin för att behandla epilepsi, och i höga doser kan det vara dödligt. Läskigt, eller hur?

Och det är inget ljug, det är helt sant. Ändå är vi ju inte så värst rädda för potatis, hur det nu kan komma sig... Jo, men det är klart, det är ju knölarna vi äter, det skulle inte falla oss in att knapra i oss av blasten. Eller hur? Knölarna är ju inte det minsta giftiga. Det krävs förstås att man får i sig ganska mycket potatisblast för att bli sjuk, och innan dess har man nog slutat knapra, för potatisblast är ju ingen större delikatess. Men säger man att potatisplantan är giftig, då brukar folk bli väldigt förvånade.

Och precis så är det med de allra flesta giftiga växter. Man måste tugga i sig ganska mycket för att bli sjuk. Ändå är det ytterst ytterst sällsynt att barn till exempel verkligen blir förgiftade av växter, trots att småbarn faktiskt stoppar i sig ett och annat som inte vuxna skulle äta. Statistiken säger också att det var mer än trettio år sedan det förekom någon växtförgiftning med dödlig utgång.

Och det finns massor av växter som jag inte tycker man ska avstå ifrån bara för att de har fått en giftstämpel

Den vackra digitalisen, eller fingerborgsblomman-giftig. Stormhatt, en högrest blåblommande gammal klassisk torpväxt-jättegiftig. Änglatrumpet med sina enorma doftande klockblommor-jättegiftig. Ricin, en praktfull planta som är vanlig i offentliga planteringar-hemskt giftig. Julros, tobak, liguster, murgröna och så vidare och så vidare. Giftiga allihop. Men måste vi därför kasta ut alla dessa växter ur våra trädgårdar?

Nej, det är klart vi inte ska. Det är klart att vi ska fortsätta odla fingerborgsblommor och änglatrumpeter. Och potatis med för den delen. Vi har väl vett i skallen, eller hur? Varför skulle vi ÄTA fingerborgsblommor eller potatisblast?

Jag har fött upp en hel drös barn i min trädgård som är full av giftiga växter, och de har alla överlevt sin barndom. Inte en enda har någonsin ätit någon olämplig växtdel, såvitt jag vet. Oansvarigt? Ja kanske det. Men jag är fullständgit övertygad om att det finns betydligt farligare saker i världen än växter.












tisdag 14 september 2010

Dahliorna vs. sniglarna: 20-5

Nu kan vi konstatera: det blev en del dahlior trots allt i år. Dock ej utan viss ansträngning. I maj hade jag tjugo blytunga krukor med rejäla dahliaplantor färdiga att sätta ut i rabatterna. Strategin var då att försöka få dem så kraftiga som möjligt för att inte sniglarna skulle glufsa i sig alltihop på en gång. Det lyckades någorlunda.

De höga röda som jag ärvt från min lilla svärmor Sonja har försvarat sig duktigt i rabatten ut mot grannens åker. Jag har också hjälpt till lite, får jag väl tillägga i alla blygsamhet...
Här är en som inte lyckades lika bra. Den satte jag i de stora mellanrum som uppstod efter nerfrusna och stendöda New Dawn-rosor, mot staketet i örtagården. Av sex plantor var det fem som blev snigelmat och slutade som dahliaskelett. Där står också en pytteliten och tapper kärleksört som försöker trösta trots att den själv har stora snigelhål i bladen...
Den här fick fortsätta bo i kruka. Men trots att jag höll koll på den så blev de första blomskotten halshuggna av sniglar, så den har inte börjat blomma förrän alldeles nyss. Fleurel heter den, och blommorna är stora som barnhuvuden. Men bladen är svårt angripna, så hela plantan ser dessvärre lite ruffig ut.

Tack, Annika, för inspirationen till detta inlägg! Jag såg att du hade gett upp och börjat odla zinnior istället. Jag ska nog också fundera på den saken. Kunde bli ett bra komplement i alla fall.

lördag 11 september 2010

Stulna blommor

Jag hoppas Vägverket ( ursäkta:Trafikverket!) förlåter mig. Men de här plantorna har jag haft ögonen på ända sedan de började pryda vägkanterna i maj med sina rosalila blommor. Kilometer efter kilometer med blommande trift har lyst upp min väg hela sommaren, till och från jobbet. Alldeles intill asfaltkanten, i det grova gruset, har den slagit sig ner. Och jag har smitt lömska planer.
Idag slog jag till.
Utrustad med en rejäl korg och en vass planteringsspade smög jag iväg och grävde upp nitton utblommade små rosetter med trift. Alldeles intill vägbanan. Jag tror inte att någon kommer att sakna dem. Ett antal gulkämpar (plantago maritima tror jag att de heter) kom också med av bara farten. De växer ungefär likadant och är snygga, de också.
Och här är min egen lilla vägkant, på uppfarten intill huset. Denna avdelning kom till i samband med det stora avloppstabberaset i slutet av juni. Här grävde vi bort sju ledsna rhododendronbuskar(de växer nu i en skogskant och ser mycket mycket gladare ut), en massa vintergröna och mängder av läskig jord som blivit förorenad av ett läckande köksavlopp.

I botten ligger markduk, ovanpå det ett lager singel och översta lagret är fint grus. Inte en gnutta jord, alltså.

Här har jag tänkt mig att triften ska få växa och frodas. Och kämparna. Klarar de gruset i vägkanten så borde de kunna trivas här också. Några tuvor med styvmorsviol ska också planteras in här, för att fortsätta med temat Bohusläns flora. Kaprifol växer mot väggen.

Och nu vill jag ha fler förslag! Vad skulle trivas i min grusplantering?

söndag 5 september 2010

Krönika nummer 3

Hejhopp, här kommer texten till Tant Gröns radiokrönika i Cappuccino i SR Väst igår! Mycket text blir det...för ämnet är ju i stort sett outtömligt. Radioinslaget finns här om du inte orkar läsa. Länk till Cappuccino finns på sidan!

Det är lika bra att avverka ämnet med en gång, så är det gjort. Det som ingen trädgårdsmänniska kan undvika, som man drömmer mardrömmar om och vaknar kallsvettig på nätterna, och som väcker ens allra värsta och lägsta instinkter. Som gör att fridsamma farbröder och små milda tanter kan få något mordiskt i blicken och börja prata om förintelsevapen och dödliga gifter.

Ämnet är sniglar. Såna där där bruna och vedervärdigt slemmiga., mördarsniglar, eller spanska skogssniglar som det så oskyldigt heter. Och jag lovar, jag ska inte ta upp ämnet igen, inte den här säsongen. Kanske.

Det dröjde faktiskt ganska länge innan jag drabbades själv. I alla fall i min egen trädgård. I Skåne, där vi har ett släkthus med trädgård, kom invasionen för ungefär tio år sen, så jag var lite förberedd när mördarsniglarna slog till med full kraft hemma.

Jag visste till exempel att det inte var lönt att plantera en kruka med penseer på våren och tro att den skulle få vara ifred. Jag visste också att sniglarna var framfusiga typer som gärna krälade in under trösklar och in under stövlar och skor i farstun. Det hände till och med en gång att vi hittade en brun äcklig snigel bakom smörasken i kylskåpet. Det är bara mördarsniglar som beter sig så.

en liten parentes:

Jag måste erkänna en sak. Vi har med vett och vilja planterat in sniglar i vår trädgård. Inte mördarsniglar för allt i världen, nej för guds skull, det handlar om vinbergssnäckor. Ni vet dom där med jättestora hus, såna som man hittar i slottsparker och andra trevliga platser och som dessutom tillagas och serveras på franska restauranger, gratinerade med vitlökssmör.

Inte för att jag någonsin har tänkt att göra det, men i alla fall. Då, för över tjugo år sen, när vi hittade några såna snäckor i en park i Skåne och tog hem, tyckte vi att dom var ganska charmiga. Med några vinbergssnäckor som dekoration skulle vi hämta hem liten touch av slottspark eller så...jag vet inte, jag har glömt hur vi tänkte.

De första åren var det nog bara en handfull snäckor som överlevde vintrarna och vi betraktade dom nästan som familjemedlemmar.

Nu har familjen vuxit, om man säger så. Och det är en matglad familj. På försommaren brukar jag samla ihop så många jag hittar, det blir ett par hinkar fulla, och köra iväg till någon mycket avsides belägen skog och be dem söka sig nya hem. Sprida ut släkten liksom.

Men vid den här tiden på året är de minst lika många i trädgården igen. Jag ska inte baktala dom, dom är inte lika vedervärdiga som mördarsniglarna, men dom är väldigt sugna på squash och pumpor till exempel, och dom älskar margueriter och petunior. Och även dom är ganska sällskapliga- i somras hittade jag en vinbergssnäcka som hade krupit in genom ett öppet fönster och slagit sig ner högt uppe i en gardin.

Och väldigt länge valde jag att tro på ett rykte som cirkulerade på trädgårdsbloggar som sa att om man har vinbergssnäckor, så slipper man mördarsniglar, och det verkade ju stämma: alla andra klagade påmördarsniglar, men vi klarade oss..... men nu kan vi slå fast en gång för alla att ryktet är inte sant. Vi har vinbergssnäckor OCH mördarsniglar. Sen i våras är vi nämligen invaderade, under belägring.

Ett litet räkneexempel:

En enda snigel ska ge upphov till 400 nya under en säsong.

När vi började plocka i våras kunde vi få ihop 250 sniglar på en enda liten kvällsrunda. Vad är då 250 gånger 400? Hundratusen, eller hur? En enda plockrunda, och jag hade befriat trädgården från hundratusen blivande sniglar? Och hur många har jag då INTE plockat upp? Visst blir man svimfärdig?

Min reaktion gått från kamplust och mordlystnad till en sorts uppgiven rutin. Det är bara att inse fakta. Jag kan inte längre odla sallad eller morötter eller dill i grönsakslandet. Jag kan inte sätta ner dahliaknölar i jorden och tro att det ska bli blommor där. Jag kan inte ha tagetes och petunior och penseer och prästkragar i rabatterna. Det är bara att försöka hitta en metod att stå ut, och odla det som blir över.

Och jag har en överlevnadsstrategi. Jag väljer att tro på ryktet som säger att mördarsniglarna är på väg att avta. Invasionen är över, de har erövrat sin mark, sniglarna har segrat och armeerna är på väg bort.

Det kanske bara är en önskedröm, men jag väljer att tro på det. Så kan jag beställa nya fröer nästa vår igen.

Vem tar vem?

Frågan är vem som vinner i längden. För den dag man slutar riva runt bland rötterna i denna plantering så är det en av dessa två plantor som kommer att ta över. Och det är inte svårt att gissa vilken.
Vi har planterat en vindruva här, vid portalen in mot vinbärsbuskarna. Den kallades för baltisk staketdruva när vi fick den i present för åtta år sedan, och den växer som bara den. Vi hade visioner av grova vinstockar och klasar med druvor som hänger ner ovanför huvudet precis som på de solstekta terrasserna på grekiska öar där man sitter och dricker ett glas kall retsina och blickar ut över det blåa havet.

Varje år får den massor av klasar med små gröna druvor som i bästa fall hinner mogna. Då är de jättesöta och jättegoda. Och vi får nog vara nöjda med det, absolut. Förra året blev det så många att de till och med fick äran av att vara med i den töllåsiska vinbärssaften. Vem vet, det kanske till och med kan bli en omgång vin så småningom.
Men här gäller det att se upp. Innan vinstocken kom på plats så växte här nämligen humle. Vi grävde förstås bort den innan vinet planterades. Men humlen är en lömsk rackare. Den ligger och lurar under jorden och först när alla andra växter har kommit igång så börjar den skjuta upp sina långa rankor. Och då är det oftast för sent att ta bort den utan att göra åverkan på sånt man vill ha kvar. Vin, till exempel. Och inte hjälper det att det är ganska svårt att se skillnad på humlens blad och vinbladen.

I år lyckades humlen ganska väl. Det är ungefär lika mycket humle som vin i planteringen. Men om man lämnade alltihop åt sitt öde skulle det nog inte bli så många vinklasar kvar. Men okej, humle är vackert det också. Och man kan ju alltid gå en kurs och lära sig brygga öl istället.

onsdag 1 september 2010

September

Härom morgonen var det fyra plusgrader när jag skulle klä mig för att åka till jobbet. Det blev trenchcoat och ylleschal, kläder som jag fick leta fram igen från skåp och lådor efter en sommar med snällare temperaturer.

Så skönt då att det finns trevliga perenner som just har börjat blomma, som verkar ha hoppet kvar om att de närmaste veckorna ska bli varma och soliga. Sköldpaddsörten är den stabila och pålitliga stöttepelaren i min söderrabatt just nu, när purpurklätt och gurkört har vissnat ner och lavendeln inte ser så kul ut längre.

Lätt att dela är den, och den verkar gilla läget var man än planterar den, i sol eller skugga, fukt eller torka. Dessutom är den trevlig att ta in och sätta i vas.

Imorgon sänds veckans upplaga av min trädgårdskrönika, i Cappuccino, SR Väst i P4! Man kan förstås lyssna i direktsändning- jag tror den ska gå mellan halv elva och elva, men programledarna har lovat att lägga ut den så man kan lyssna i efterhand också. Den handlar om squash och är släkt med det förra blogginlägget.