Också en sorts planta

Den har blivit vårdad, vattnad och gödslad i arton år nu. Den har klarat stormar och kalla snöiga vintrar, översvämningar och sommartorka, den har överlevt sorkar, rådjur och mördarsniglar. Nu står den i knopp: Studenticus Töllåsiflorus, redo att slå ut torsdagen den fjärde juni!

Sorkens offer

Stackars gullregnet. Det liksom söker kraft hos en rugge med iris som står lite mer skyddat mot stormbyarna. Det måste vara sorken som har anfallit från underjorden. För några år sen såg det likadant ut hos två rätt så nyplanterade balsampopplar. Dem kunde vi plantera tillbaka igen, och de överlevde. Men två äppelträd, ett körsbärsträd och ett plommonträd har fallit offer för sork, för att inte tala om alla perenner som plötsligt fallit döda ner. För ett par år sen var hela söderrabatten totalt genomkorsad av sorkgångar när våren kom, och bara spillror återstod.
Idag när jag kastade en blick på stenpartiet såg jag en hastig rörelse- en sork som snabbt drog in nosen i sitt stora hål.
Katterna gör nog sitt jobb- vi träffar ofta på sork i vardagsrummet-men det räcker inte. Vi har försökt med sork- och mullvadsskrämmor, och snart tar jag till det desperata knep som jag läste om för ett par år sen: man köper en billig väckarklocka som låter mycket hos Clas Olsson, sätter den på väckning och gräver ner den en bit i en sorkgång. Då skräller det rätt bra i underjorden två gånger per dygn. Sorken trivs inte längre, packar ihop och flyttar. Det lär fungera, ett tag i alla fall. Och i just det sorkhålet.

Hjälp, sork!!!

Hinner inte lägga in någon bild just nu, jag måste bara slå larm! Sorken har slagit till mot gullregnet som precis är på väg att slå ut. Trädet lutar 45 grader, och går att lyfta rakt upp om man skulle vilja det. En trädgårdsägares liv är fullt av hotande katastrofer. Panik, panik!

Vitt, vitt, kvidevitt

Getrams, storrams eller jätterams, jag vet inte riktigt vilken variant det är som växer i min trädgård, men jag vet att jag har fått den av min svärmor Sonja i Värmland. Och jag vet att det är en skogsväxt i naturen, och trivs bäst i lite halvskugga. Just nu håller den på att öppna upp sina klockor, som nästan ser ut som snödroppar i både färg och form, och är precis lika krispigt fräscha.
Detta är ett hörn mellan komposten och en flerstammig ask-som håller på att förgås av askskottsjuka, hjälp!!-där jag brukar stoppa ner sådant som jag inte riktigt vet var jag ska göra av. I början av säsongen är tillväxten formidabel, men almen brukar slurpa i sig det mesta av näringen efterhand, så den rodgersia som står närmast krymper ihop till en liten dyster bladrosett mot slutet av sommaren. Igår satte jag en vit höstanemon intill ramsen, närmare komposten än asken... Tredje försöket med höstanemon, håll tummarna!
Nu blommar också de dubbla narcisserna. Narcissus poeticus flore plena. De är lite senare än de enkla, och lite mer svårflirtade. En del stannar i knoppen och vill inte slå ut. Men de doftar nästan ännu mer fantastiskt än de enkla varianterna. De är skolavslutningsblommor för mig. I vas, tillsammans med löjtnantshjärtan. Lust och färgring stor!

Vita flingor

Hela dagen har luften varit full av stora fluffiga flingor. De yr omkring, fastnar i gräs och i spindelnät, slinker in i växthuset och bildar stora bollar. De följer med in i huset när man öppnar ytterdörren, och på berget lägger de sig i den fukt som blev kvar efter regnet inatt. Till skillnad från riktig snö så smälter inte dessa flingor bort. De som hamnar i gräset gör nog ingen större skada, men i öppen jord, där kan man räkna ut hur det kommer att se ut om ett par veckor...
Det är grannens fantastiska maskrosfält som gör sitt bästa för att alla andra fält också ska bli maskrosfält.
Jag har aldrig sett något liknande. Funderar på att ringa till Botaniska i Göteborg och fråga varför det blev ett sånt maskrosår i år. Eller är det någon annan som vet?

Uppdatering

Mina amerikanska pelargoner, så här långt har de kommit i denna stund! Krokodilerna, bortrövade i sin tidiga barndom i form av sticklingar från Berkeley Botanical Garden, finns hemma hos mig i två exemplar och har vuxit till sig en bit, fast det går ganska långsamt. Ett tredje exemplar har jag skickat till Boktutan i Åmål . För att det ska vara i säkerhet ifall mitt hus skulle brinna ner eller så. Ännu inga tendenser till blomknoppar, men det gör ingenting. Det är bladen som är själva grejen med den här raringen.
Den röda däremot, den var oerhört ivrig att få sätta knopp, och blomman har rent amerikanska dimensioner. Den skryter med att den kommer från landet där hundrameterslöparna är snabbast och husen, gatorna, bilarna, tvättmaskinerna och hamburgarna är störst i världen. Den kommer från krukan som jag håller på att plantera om på min Tant Grön-bild. Ögonblicket efter omplantering och fotografering välte nämligen krukan och det uppstod spontansticklingar... På plats i Marias kaliforniska trädgård har den stått i djup skugga och fortsatt blomma, sommar som vinter, utan någon som helst uppmuntran, så jag tror att det är en pelargon med stor uthållighet och goda arvsanlag.

Plötsligt blev det så vackert ljus

Och det blev alldeles stilla. Här är Tofslan, det är hon som brukar släpa in ormar och ödlor och sånt.
Myskmadra och Vadstenamynta, vem vinner? Just nu pågår en kamp inne i vår stenlabyrint.
Mellan hägg och syren. Det var då som skomakaren skulle ta semester. Men den ledigheten blev inte så lång i år. Och syrenen har som vanligt bestämt sig för att blomma som allra mest på utsidan av häcken, ut mot grannens åker.
Magnoliorna gillar inte när det blåser. Då får de bruna fläckar på kronbladen. Men just denna blomma, på läsidan, har klarat sig någorlunda oskadd. Och nu börjar de gröna bladen spricka ut.
Dagens tulpan! Står på baksidan av växthuset, tillsammans med purpurklätt och en präktig riddarsporre som blir hög och ljusblå. Här har växterna det riktigt mysigt, med gödselspill från det läckande växthuset och en varm vägg att luta sig emot. Det är kanske här jag ska försöka plantera höstanemoner?

Lilla snigel akta dig

Mitt i en liten johannesörtplanta har den lagt sig för att sova. Jag gillar våra vinbergssnäckor, fast de knaprar i sig ett och annat blad. De är till exempel ganska förtjusta i kärleksört. Och vissa år har de en tendens att bli lite för många. Då går vi runt med hinkar i trädgården och samlar ihop så många som vi hittar och kör ett par kilometer in i någon skog där vi släpper ut dem. För femton år sedan hämtade vi hem de första exemplaren från en skogsdunge på skånska sydkusten, och nu är de alltså mer än bofasta hos oss. För ett par år sen gick det rykten på nätet om att vinbergssnäckor och mördarsniglar inte trivs på samma plats. Jag vet inte hur väl det stämmer-vi började få in en och annan mördarsnigel i trädgården förra året. Dock bara några enstaka. Men jag spred ryktet och delade ut generöst med vinbergssnäckor till desperata arbetskamrater som nästan gett upp kampen mot mördarsniglar-och en och annan påstår faktiskt att de har blivit bortjagade. Hur det nu går till...man kanske skulle starta affärsverksamhet?
För att få syn på denna lilla rosenkvittenbuske (choenomeles japonica) måsta man huka sig ner under grenarna på en megastor äppelros. Där blommar den i mörkret mot en gammal stenmur. Men det är värt besväret, för äppelrosen doftar dessutom fantastiskt medan man sitter på huk och beundrar kvittenblommorna. Men jag tror inte att några insekter hittar dit för att pollinera den, för jag har aldrig sett några kvittenfrukter på den. Vilket är synd för man ska kunna göra god marmelad av dem. Är det så här din kvittenbuske ser ut, Hannu?
Narcissus poeticus. Här har du en närbild, Camellia! Fast jag tror bestämt att skärpan hamnade på ängssyran... Ännu en starkt doftande blomma. Det är nästan så man blir snurrig när man går ut i skymningen och känner dofterna från blommande hägg, luktolvon, pingstliljor, äppelros och pepparmynta på en gång. Och snart kommer liljekonvaljerna. Och syrenen. Och schersminen.

Ursäkta, förlåt

Detta är ingen särskilt vacker bild, inte i något avseende. Men det här tillhör livets realiteter för den som 1.äger en trädgård med mycket berg och många buskar och 2. har katter med extrema jaktinstinkter.
Just denna kopparödla var nummer tre som jag sopade upp från golvet när jag kom hem från jobbet idag. De brukar vara i hyfsat god kondition, och den här hade inte ens släppt ifrån sig yttersta svansen. Katten hugger på allt som rör sig, och hon känner tydligen ett inre tvång att placera sina byten på ett varmt och bekvämt golv. Hon äter inte upp dem- i alla fall inte ödlor, ormar och grodor. Härom veckan skulle jag plocka upp ett hopkrullat hårband från golvet i sovrummet. Men det var inget hårband, det var en mycket liten huggorm. Jag lyckade frakta ut den med livet i behåll, och även katten som släpat in den tycks må bra.
En annan dag hade min man svårt att få ner sin högra fot när han skulle snöra på sig skorna. Där låg en mus. Levande.
Hon får gärna äta möss och sorkar, det är hennes jobb, faktiskt. Hon är anställd för det. Men kopparödlor ingår inte i kontraktet.

Rapport från Töllås trädgård den 10 maj

Javisst, så ser det ut just denna blåsiga eftermiddag. I stenpartiet ovanför dammen. Förgätmigejen har tagit över. Fantastiskt vackert just nu, när den är fräsch och nyutslagen. I år ska försöka hinna med att få bort plantorna när de har blommat över och fylla upp tomrummen med något annat intressant. Missade det förra året. Den rosa tulpanen heter Angelique och har varit jättesnäll och förökat sig. Jag återgäldar denna godhet genom att försöka hålla rådjuren borta.
Detta är utsikten från den plats jag sitter vid just nu, fönstret framför datorn. Julrosrabatten vid skjulväggen och en klätterros-Flammentanz -som trivs ypperligt i julrosors sällskap. Till vänster örtagården som jag fortfarande inte har lyckats renovera ordentligt.Oregano och kvickrot krälar omkring och invaderar alla växter som inte kan försvara sig. De gulblommiga buskarna är mahonia som doftar underbart just nu. Och där står rosenmandeln med rabarber runt fötterna. Det här är trädgårdens bästa plats- sol någonstans hela dagen, skyddat och ingen insyn.
Grannens åker bjuder på en maskrosshow utan like. Hur vackert som helst. Och vi håller tummarna för att mördarsniglarna håller sig på den sidan av tomtgränsen i år också.
...och här är de allra första pingstliljorna. Narcissus poeticus, poetnarciss, denna trädgårds urinvånare. De bodde här när vi kom hit första gången, på våren 1987. Vi har flyttat runt ruggar med pingstliljor hur många gånger som helst, och de fortsätter snällt att blomma, år efter år. I rabatter, i gräset, i dikeskanter, under träd. Det finns en dubbel variant också, som ser ut som en liten vit ros, och som doftar nästan ännu mer. Och rådjuren bryr sig inte ett dugg om dem! Huset är byggt 1844, och pingstlijorna kan mycket väl vara lika gamla.
Nu ska jag gå ut och försöka plantera en nyinköpt buske, en lagerhägg, i ett hörn vid huset där solen aldrig någonsin lyser. Det ska gå bra. Om jag inte råkar stöta på berg i planteringsgropen. Återkommer med rapport.

Shabby chic?

Eller bara shabby? Eller helt enkelt ett fönster i behov av renovering? Och är det den vita pelargonen i kombination med det skabbiga fönstret som gör att den här bilden trots allt kan se lite chic ut?
Det där med trender är inte lätt. Man undrar om "shabby chic"-trenden kommer att stå sig, den har pågått rätt länge nu. Jag upptäckte den nån gång på 90-talet när den brittiska inredningsfantomen Tricia Guild började skava av färgen på gamla trämöbler och placera i trehundraåriga hus i Toscana tillsammans med stormönstrade tyger. Jag minns att min mamma som var en mycket sparsam person, uppvuxen under extremt torftiga förhållanden på den skånska landsbygen, blev lite glad. Hon såg sina fina men avskavda gamla baljor och krukor få ett nytt liv. Hon skulle inte behöva skaffa nytt bara för att det gamla hade fått sina törnar. Hon kunde bara hänvisa till Tricia Guild...
I trädgården har det varit poppis i många år nu med antikbehandlade grejer. Nya lerkrukor som bemålas med filmjök för att se lite ankomna ut. Rostiga järnföremål. Emaljkannor med sprucken emalj. Shabby chic. Gränsen går möjligen vid algangripna växthusglas.
Någon vän av trädgårds- och inredningstrender är jag defintivit inte. Tvärtom. Jag hyllar prinicipen att i trädgården, där gör man precis hur man vill. Men jag måste ju erkänna att det är lite bekvämt att kasta en blick på sina väderbitna fönster och tänka att ja de kanske inte behöver målas i år i alla fall. Ett år till kan de få passera som shabby chic. Om inte fönsterrutorna faller ur vid nästa västliga storm.

Det regnar och jag som är ledig

Ja ja, någon gång ska man väl städa inomhus också. Eller sitta vid datorn och leta upp gamla trädgårdsprogram. Eller fortsätta uppdatera sin trädgårdsblogg.

Morsdagspresent

Visst är den hur söt som helst, min lilla rosenmandel! Prunus triloba.Jag fick den passande nog i present på Mors dag för några år sen. Ärligt talat trodde jag inte att den skulle leva året ut, för när den hade blommat färdigt så deppade den ihop och såg oerhört ledsen ut hela sommaren. Men bit för bit har den kommit sig, och i år ser den riktigt glad ut, och har blommor på varenda gren. Just sådana rosafluffiga blommor som man vill göra kransar av och sätta i håret på små flickor i fina sommarklänningar.

Ramslök och ännu fler julrosor

...och kirskål och aklejor och miljontals runda slipade stenar. Detta är vad min skånska trädgårdshelg har bestått av. Damen med julrosorna är innehavarinna av julrosornas paradis: Ulriksdals plantskola i Kivik.( Hon pratade en förtjusande värmländska förresten.)

Egentligen var det för sent för den riktiga julrosfrossan, den var redan avhållen och de allra läckraste godbitarna sålda. Men denna ädla dam lyckades hitta en sista dubbel, vit, inne i sina inre regioner, avstängda för den stora allmänheten, endast för mig! Dessutom införskaffades en vit helleborus orientalishybrid att parkera vid dammen, där planteringen nu ståtar med hela fyra julrosor! Imorgon blir det ännu fler, för jag måste flytta dit några frösådda plantor för att få plats för den underbara dubbla i den egentliga julrosrabatten

Ramslöken växer några hundra meter från Ulriksdal, vid kungagraven i Kivik. Själva gravröset är visst värt ett besök, riktigt imponerande är det, men nu, i maj, så är det ramslöken som drar mest för min del. På andra sidan vägen, i en fuktig lövskog på riktigt näringrik småfuktig mark visar ramslöken upp sina vackra vita blommor just nu och sprider sin rent berusande gröna ramslöksdoft.

Jag önskar jag kunde plantera in lite ramslök som kunde få ersätta den ogenomträngliga bottenplantering av kirskål som växer i vår "lövskog" i trädgården i Skåne. Någon som vet om ramslök kan, ens i teorin, konkurrera ut kirskål?

Aklejor finns i hundratal både i rabatterna och utanför . Stora lass med aklejor och annat vackert som dessvärre växer på fel ställe har forslats bort till komposthögen. Tillsammans med annat mindre vackert som nässlor och kvickrot. Och min oerhört starka och envisa lillasyster har varit nere vid stranden med rullebören och hämtat lass efter lass av runda slipade stenar att fylla på med i gångarna. En annan stark och envis lillasyster har knipsat ner vresrosorna som skulle ta över ängen om man lämnade dem ifred. En lillebror har huggit ut fina grässtigar och maken har fällt en alm som dukat under för almsjukan.

Storverk har uppnåtts.