Tänk så det kan bli

När man inte har minsta lilla koll på vilka lökar som redan ligger och väntar i jorden. Och vars stjälkar har vissnat ner för länge länge sen. När man impulsköper i höstens sista timmar, och spettar ner sina tulpanlökar med ögat på den färgsprakande bilden på förpackningen och visioner om en vackert blommande vår. När man inte har den ambitiösa planritning som man ständigt är på gång med men aldrig lyckas realisera. Då blir det helt enkelt så här. Högt och lågt om vartannat, rött och lila och rosa i en enda röra. En enda hotchpotch, en enda kökkenmödding, i och för sig glad men inte särskilt stilfull.

När jag inte riktigt vet vad jag ska kalla min trädgårdsstil kan jag alltid dra till med gammaldags romantisk. Det täcker allt från orensade rabatter till osannolika färgblandningar.

Och så har vi dagens magnolia- flera utslagna blommor!

Imorgon ska jag åka till Skåne och kolla in våren. Hoppas på lite blommande ramslök vid kungagraven i Kivik. Det är en underbar plats.

Avklädning

Egentligen har jag inte alls tid med detta mitt i arbetsveckan. Jag borde tillägna mig kvällens TV-nyheter med senaste nytt om svininfluensa och Carl Bildts inställda resa till Sri Lanka. Men jag måste bara ge en liten lägesrapport om magnolian: Nu har den gjort sig kvitt det ludna skalet som knopparna har skyddats av. Knopparna är helt bara och exponerade för alla faror, och kan bara hoppas på att ha de goda makterna med sig. Om det blir hård frost en natt blir blommorna MYCKET ledsna. Men vi tror förstås på gynnsamt väder och premiär för årets magnoliashow om ett par dagar. Magnolia soulangeana heter den, och jag tror att detta exemplar heter Susan.

Ruben, förresten, jag måste ge dig rätt! Det var för tidigt att gräva i rabatten. När jag krafsade runt idag för att mylla ner lite kompost och så ettåriga blommor, så råkade jag knäcka ett par skott av en iris som jag -förstås -hade glömt bort. Rabatten är städad men irisen är möjligen förlorad för den här säsongen. Jag får hoppas desto mer på malvorna och den vita rosenskäran.

Ätbarheter

Primörer!
Sättpotatisen har knubbiga rödaktiga groddar, och nu är det dags. Ner i jorden ska den. Gurkor och squash har grott inomhus, tomatplantorna börjar växa till sig och både rädisor och spenat är på gång i växthuset. Sättlöken har skjutit upp sin blast, rödbetsfröna har också grott. Persiljan ligger och tjurar i jorden. Eller också är det så att fröna verkligen ska ta sig ner till djävulen själv först och be om lov innan de får tillstånd att gro.

Sen är det bara att tacka för allt som kommer alldeles av sig självt utan att man behöver förkultivera, gräva, luckra och så och vattna. Som bara ligger och lurar och väntar på att det ska bli tillräckligt varmt.
Som rabarbern-årets första rabarberpaj är inte långt borta! Ljummen, med kall vaniljsås blandad med vispgrädde. Helt oslagbart.
Eller nässlorna som växer i syrenhäcken. Nässelsoppa med ägghalvor. Eller förvällda nässlor tillsammans med fetaost i en vårpaj. Smaskigt. Och nästan osannolikt nyttigt dessutom.
Och gräslöken. Och den lakritsdoftande spanska körveln. Och libstickan, sprängfull av växtkraft.
Vi har överlevt vintern, både jag och min trädgård, och nu är vi på gång igen!

En blågul dag

Det är 22 år sedan jag planterade min forsythia. Varje år har den haft blommor på bara några enstaka grenar, på resten av busken har bladen kommit direkt. Den har varit på väg att tyna bort, men kommit igen. Fast ganska tveksamt. Det är ren lättja som gör att den har blivit kvar- det är rätt jobbigt att ge sig in och härja i det stora buskaget, och så står det en stor taggig buskros intill.
Men i år! Vilken comeback! Vilken prakt! Varenda gren är översållad av guldgula forsythiablommor! Den beter sig som om den skulle vara modell i en plantskolekatalog.

Det är bara det att jag inte har en aning om vad jag har gjort. Gödslade jag extra mycket förra året? Knipsade jag bort några grenar? Eller var det en särskilt gynnsam sommar för anläggande av knoppar till nästkommande års blomning? Eller var det en bra forsythiavinter? Jag har inte en susning. Det är bara att tacka och vara glad för att den blommar just framför näsan på mig där jag ligger på knä med min klohacka i den vita rabatten. Tack, forsythia!

Den blå är ormöga, omphalodes verna. Den blommar på skuggsidan av huset, under några rhododendronbuskar, och där blir den klarblå färgen extra intensiv. En fantastiskt vacker anspråkslös liten växt, bara några centimeter hög. Och den har varit med oss lika länge som forsythian, jag flyttade hit en liten tuva från min mammas trädgård i Vänersborg 1988. Mamma är borta men hennes blommor finns kvar. Undrar om ormögat finns kvar i hennes gamla trädgård i Vänersborg också?

En kvadratmeter i timmen

Det är arbetstakten i den vita rabatten. Illa försummad under förra sommaren.Full av stora präktiga ogrästuvor, genomvävda av rötter. Som trasslat ihop sig med "marktäckarna". Vadå marktäckare? Det är alla tiders sämsta råd: plantera marktäckare och slipp ogräsrensningen! Ha! Mina marktäckare är rena ogräsmagneterna.

Och den vita dubbla rugosa-rosen. Blanc Double de Coubert tror jag den heter. Som stått i grus och sand i 20 år, blivit påkörd av bilar, fått stora högar av snö och is lastad över sig av misstag. Hur tålig som helst. Men den behöver åtgärdas och rensas från hundratals vilda rotskott.

Vore det inte lämpligt då att bara gräva upp alltihop och göra om hela planteringen? Jo, så tänker jag varje år i februari, medan rabatten fortfarande är täckt av löv. Sedan kommer de vita krokusarna, och dom vill man ju inte förstöra. Och så dyker porslinshyacinterna upp, de vita tulpanerna och så börjar liljekonvaljerna skjuta upp sina lökspjut, och tovsipporna som brukar blomma så fint i maj.....ja, för att inte tala om magnolians känsliga rötter. Den har till och med en knopp som börjar visa färg! Och tänk om jag råkar förstöra den bländvita irisen som just har börjat skjuta upp sina blad!

Nej, det får bli klohacka, ogräsjärn, sekatör och ett försiktigt lirkande mellan lammörats rötter. I år igen. Nu känner jag mig väldigt duktig som har tagit mig igenom halva rabatten. Imorgon blir det resten, sen några säckar kogödsel över alltihop, och, hurra! rabatten är som ny igen!

Huvudbry för trädgårdskonsult i spanskt högland

I norra Spanien, i en liten, liten by på 800 meters höjd, med snöklädda bergstoppar några mil norröver, håller ett hus på att byggas upp och en trädgård att anläggas.
Där vädret kan växla från tre plusgrader, vinande nordliga vindar och iskallt regn ena dagen, till 20 grader och sol nästa dag. Där det ofta ligger snö på vintern, och där hela sommaren kan gå utan att det regnar en droppe.
Vi var där på påskhelgen, delade med oss av svenska påsktraditioner, och skådade spännande projekt. Och jag försökte komma med lite goda råd . Men det var inte så lätt. Hur anlägger man en trädgård där marken består mest av sten? Och där träden håller sig låga för att skydda sig mot de nordliga vindarna?

I naturen hittar man slånbuskar, små vildväxande pärlhyacinter, gullvivor och nästan vita blåsippor. Klockjulrosor. Och blåbärsris! I trädgårdarna kan man hitta blommande ringblommor i april-är det förra årets som har självsått sig och överlevt vinten? -och både fikonträd och valnötsträd. Det måste betyda en betydligt bättre klimatzon än vad vi har hemma i Bohuslän. Och det är ju ganska självklart med tanke på breddgraden. Men här finns helt klart andra begränsningar.

Kan man odla dill och persilja och dahlior och rosor? Magnolior, syren och schersmin? Smultron och krusbär? Hur funkar det med tre månaders torka på sommaren och iskalla vindar på vintern? Dessa problem sysselsätter just nu trädgårdskonsulten från Bohuslän.

Men sonen har införskaffat en laddning örter-salvia, rosmarin, timjan mm och är i full färd med att plantera en torr slänt. Det borde funka som en bra början. Och så hoppas vi på framgång för det nyplanterade valnötsträdet.
I

På plats

Yes, här är mitt fräkniga fynd på plats i julrosrabatten!

Tjohoooo!!!!

Jag har hittat den! Den fräkniga julrosen! Och jag behövde inte ens leta land och rike kring-den stod och väntade på mig på Blomsterlandet i Uddevalla! Jag undrar om den har stått där länge. Och jag som bara skulle in och skaffa en laddning penseer.
Jag är lika lycklig som min man var när Färjestad vann elitserien i ishockey!

Våren i England

Den är lång. Den börjar i februari och bara fortsätter och fortsätter. Tidigare i veckan var jag i London och besökte The Garden Museum. Som jag inte visste om att det fanns förut.
Egentligen är det inte så mycket till museum, dvs samlingarna är inte så stora och omfattande, mest några montrar med gamla trädgårdsredskap. Det intressantaste var en bisarr figur som såg ut som ett får och som egentligen var en rot till en rysk ormbunke. Och det allra bisarraste, det var att man på 1800-talet på fullt allvar, när man upptäckte denna skapelse, trodde att det var en unik genetisk blandning av djur och växt. En sorts grönsakslamm... Tur att vetenskapen har gått framåt.

The Garden Museum ligger i en gammal kyrka, uppbyggt runt gravarna till de berömda plantupptäckarna Tradescant. Ingen som vet vem dom är??? Men britterna, de vårdar sina gamla berömdheter, och ger dem ära och evigt liv. Och herrarna Tradescant lever faktiskt i min trädgård, hemma i Sverige, i form av tre exemplar av tremastarblomma, Tradescantia på latin. En förträfflig växt, hämtad från Amerika av herrarna som vilar under The Garden Museum.

Just nu pågår en utställning om Beth Chattos livsverk på museet. Kvinnan som spred kunskapen över världen att man inte ska försöka bekämpa naturen när man anlägger en trädgård, utan satsa på att plantera växter som faktiskt trivs på platsen. Det låter som vanligt sunt förnuft, men hon har verkligen lyckats göra stor trädgårdskonst av denna insikt.
Dessutom har hon en oerhört innehållsrik plantskola intill sin trädgård i Essex. Åk dit!

Museet har också en underbar liten "knot garden". Med buxbomshäckar som inramar planteringar av rosor och örter. Efter modell av den persiska paradisträdgården, själva urmodern till alla trädgårdar. Och på bilden sitter Elin i en liten trädgårdssoffa, inramad av trädgårdssoffe-buskar. Visst är det fint!

Dilemma

Det är svårt att hinna med att blogga om trädgårdsarbetet samtidigt som man ska hinna med själva trädgårdsarbetet.
Därför blir det här ett mycket kort inlägg mellan röjning i örtagård och omplantering av tomatplantor.
Men vädret är vackert! Jorden reder sig! Och jag hittade likadana klockjulrosor i de baskiska bergen som de som växer på Kinnekulle!

Hej igen

Här är Elin i förmiddags, lastad med nyinköpta växter från Beth Chatto´s plantskola utanför Colchester. Jag ville bara tala om att jag är hemma igen, och ganska lättad över att våren inte har kommit lika långt som i England. Skriver mer imorgon!

Vårens blå

Nu visar dom upp sig lite här och var i trädgården: klarblå scilla och de ljusblåa pyttesmå hyacinterna som hoppar omkring i rabatterna, buskagen och grusgångarna och dyker upp på nya ställen varje år. Ibland får dom vara ifred för rådjuren, ibland inte. Igår gick jag en tur med blodmjölsskopan, och såg att tulpanbladen hade blivit nerbetade på flera ställen. En tuva med vit krokus drabbades av samma öde. Ett prydligt litet klövavtryck i rabatten skvallrade om förövaren.
Jag är väldigt kluven till rådjuren- de är ju så vackra! Och jag skulle så gärna unna dem en läcker måltid i min trädgård. Tänk om man kunde förhandla med dom, vädja till dom:ta så många tulpanblad du vill! Om du bara väntar tills blomman har vissnat så får du gärna beta i dig varenda stjälk! Jag kan gräva ner nya tulpanlökar, det gör mig ingenting! Snälla rara rådjur, skona själva blommorna!
Och om jag träget går en tur med blodmjölsskopan varje kväll, hela våren, så lär dom sig kanske kanske, i bästa fall, att vår trädgård inte smakar så gott i år.
Men nu reser vi iväg några dagar, och jag befarar det värsta. Blodmjölet regnar bort, tulpaner och krokus är putz väck när vi kommer hem. Samt de magnoliaknoppar som sitter tillräckligt lågt ner på busken.
Å andra sidan väntar trädgårdar i både spanska Baskien och England. Återkommer med rapport därifrån. Glad påsk!

Julrosor igen

Dom gör mig så lycklig! Här är en av dom vackraste varianterna. Nyss utslagen vid skjulväggen. Man får stötta upp den med en pinne för att kunna se den i ögonen, men visst är blomman perfekt?
I love!

Dahlior som på Sofiero

Det lär vi inte kunna åstadkomma på vår lilla trädgårdsplätt- men idag hittade jag ett litet litet bortglömt kuvert med frön som jag tog av en egen frösådd liten dahlia sommaren 2007. På kuvertet har jag skrivit starkt rosa, mycket låg, med mörkröda(!) blad. Detta kuvert har jag nu tömt på innehåll i en grön sålåda. Ska bli intressant att se 1. om dom gror och 2. vad det blir av dom. Någon som vet om dahlior uppför sig ordentligt när man sår frön från en blomma som en gång kom från en fröpåse med "blandade färger"? Blir dom som föräldern eller blir dom lite hursomhelst?
Påminn mig att jag ska redovisa resultatet!
Det ska också bli intressant att se hur knölarna från våra höga mörkröda dahlior har klarat vinterns faror i källaren: möss, fukt och mögel alternativt uttorkning. Det brukar gå hyfsat. Lite musknaprande får man räkna med.
Det känns lite viktigt att bevara dom röda dahliorna, dom är ett arv från svärmors trädgård i Värmland.
Växter är sannerligen minnen från sina givare. Håller betydligt längre än vilka andra presenter som helst. Särskilt om dom är delade, uppgrävda och flyttade till min trädgård. Mammas vita julros, Sonjas dahlior, Majbritts busktomat, Elisabeths fuchsia...En liten bit människo-dna måste ha fastnat i plantan, och följt med i flytten. Både mamma och Sonja är borta, men i min trädgård finns dom kvar.
Nu ska jag fundera ut vad jag ska plantera tillsammans med dom spektakulära små rödbladiga dahliorna. Något fluffigt ljusblått kanske? Eller stramt silverfärgat? Fast det var ju blå blommor jag skulle ha i min trädgård den här sommaren. Jag sa ju det ju.